Det subjektivas poetik

Ett poetiskt perspektiv på liv.

Meny Stäng

Månad: juli 2015

det finns plats för fler att dö i Skurup

Skurup

och det är nästan så jag tänker att det kan man faktiskt göra. Jag tänker tanken när jag går förbi kyrkogården, med dess obefolkade ängar. Det är vackert här, vackra hus, vackra slätter. Husen är så små, sådär så att man vill nypa dem i kinden. Det är inte långt till Malmö, inte långt till den stora staden. Man skulle kunna leva här. Man skulle kunna dö.

Kursen fortskrider. Det är intressant att vara den som håller i den mera strikta kursen,  den mera hantverksmässiga. Jag kanske är van att vara flummig, ses som det. Jag matar dem med idéer och strukturer, sätt att komma åt sin text, sätt att utvidga den, lära känna den, kunna den utan och innan. För en del är detta att döda kreativiteten. Men det behöver det inte vara, det är bara något för kreativiteten att ta avstamp från. Någonting att hänga upp i julgranen. Om man nu vill det.

Finaste citatet hörde jag idag: du har skapat en revolution i mig. Jag kanske snor den, till något annat. Nu handlade det om hur han såg på sin text och vad han kunde göra med den. Att höra sådant gör att jag växer några centimeter. De lyssnar och tar till sig. De gör faktiskt det.

Kanske hamnar jag själv en aning i skymundan. Jag menar Mina bakom, att rikta blicken inåt. Kanske är det så. Men jag tar mina promenader, plockar ned blickar från himlen och fångar dem på kort, spar till senare. Då ska jag bläddra igenom, minnas.  Jag växer här, myllan är deras berättelser, deras tankar, deras frågor som jag tvingas svara på. Ibland kanske blicken blir glasartad, när jag tar en paus. Men det är bara för att det händer så mycket innanför, att man inte alltid kan vara på plats i verkligheten. Jag har en aning om att åtminstone vissa av deltagarna också känner så. Fullpumpad, på bristningsgränsen, men på ett positivt sätt.

 

Dela gärna.

åka baklänges för att förstå sig själv

Åka baklänges

Jag är på väg nedåt igen. Baklänges åker jag, vi har passerat Ö-vik, Kramfors, Härnösand. Jag sitter med datorn i knät och brer ut mig,  hen som ska sitta bredvid verkar ha missat tåget. Synd för hen, good for me. En vecka först, ska jag vara i Skurup. Där jag själv gick. Nu ska jag vara längst fram i mitten, vänd mot de andra. Nu är det jag som ska lära ut.

En veckas skrivande. Att dyka in i sitt projekt, få ge det vederbörlig uppmärksamhet, under ledning. En del vet inte vad de vill skriva om, men tänker att det kommer.  Jag vet inte heller vad jag skriver om nu, inte längre. Inte sedan Alla mina namn lämnat tillblivnings- och redigeringsstadiet och jag nu snart ska gå in i den långa väntan på refuseringsbrev.
Vad vill jag skriva om? Och måste jag skriva om någon annan, som jag sagt att jag ska? Det kan låta självcentrerat, men jag vill just inte skriva om någon annan än mig själv. Samtidigt är det ju inte så enkelt, det blir det ju alltid så mycket annat som det handlar om. Inte handlar det bara om mig. Men det finns en fördom kring självbiografiska texter, som jag själv bär på. Jag har sagt att när jag skrivit klart Alla mina namn, och skrivit av mig det jag behövde skriva där, så ska jag börja skriva ”på riktigt”. Som om att hitta på fiktiva berättelser är mycket mera på riktigt än att skriva utifrån sig själv. Det är klart att det inte är. Och de där fiktiva berättelserna, hur fria är de från självbiografin, egentligen? Jag vet inte om de går att sära på, i slutändan. Man skriver med sig själv, man skriver genom sig själv, man skriver. Så vem är jag att döma det ena som bättre än det andra? Kanske handlar det om något slags självplågeri. Att jag har en taskig syn på det jag själv gör. Som att det JAG gör förstås inte är lika värt som någon annans arbete, som kanske exempelvis skriver fiktiva böcker. Och så ställer jag in mig i ledet som skuffar undan Sun Axelsson, Gun-Britt Sundström, Agneta Klingspor osvosv. Som jag älskar. Som jag inte tänker mindre om, för att de använder sig själva i sina texter.  Eller Janet Frame, eller Anaïs Nin,  eller Rut Hillarp eller eller eller.

Jag kan inte skilja på texten och mig själv. Det är mycket felaktigt, det ska man som en god läsare göra. Författaren är inte detsamma som texten. Kanske kommer man undan med det då det gäller ens egna text? När jag läser andras, blandar jag inte ihop det. Men jag behöver skrivandet för att kunna andas. Och skrivandet behöver också mitt liv för att bli till. Jag ska nog sluta säga att det är fel av mig. Jag ska bara omfamna det som kommer lätt för mig. Det är inte meningen att det ska vara svårt och jobbigt. Inte på det sättet åtminstone. Man behöver inte krångla till det så förbannat, och försöka skriva något som är det man tror att man bör skriva, och istället skriva det som vill bli skrivet. Detta vill bli skrivet. Jag går baklänges för att förstå mig själv. Jag åker baklänges genom Sverige.

Jag vill också åka iväg på kurs. Kanske kan jag stjäla några stunder till mitt egna skrivande denna veckan också. Men sen, veckan därpå, efter en kort sväng till vännerna i Göteborg. Då ska jag åka ut till Bastuskär och skriva med Jenny. Det blir min kursvecka, vår alldeles egna sånna.

Dela gärna.

Farfarsorden.

Farfar berättar

Farfar.

Ja, var börjar man? Han har plockat fram bilder från huset på Kungsgatan 93, interiörer från då han var liten. Visar, här hade pappa kontoret, här var matsalen, känner du igen den där byrån? Häruppe var barnkammaren, den delade de av sen så vi fick plats alla. Vi var ju fyra syskon, . Här bodde pigan. I badrummet med ett stort handfat i brun marmor, utspelar sig ett av hans första minnen. Han har klättrat upp på en pall och vad han försöker göra kommer han inte ihåg, men tandborstglaset splittras i handfatet, de var ju av riktigt glas då förstås. Han minns ljudet, och hur rädd han blir, för detta kommer han att få bannor.

Han berättar mycket bakåt, så jag vet vem hans pappa var, och hans farfar. Berättar om Maryhill i Lund, farfars farfars gård, förmögenheten han jobbade ihop genom att sälja kreatur. Och hur hans pappa spekulerade i aktier och förlorade alla pengar, hela fadersarvet gick förlorat och han var tvungen att avbryta juridikstudierna. Så hamnade han i Umeå, det var tänkt att han skulle bli landsfiskal här. Alla dessa gamla termer, som inte längre finns. Och på mammans sida, hennes pappa som var köpeman från Luleå, tror jag, jag ska kolla sen – jag har tre timmar inspelat med berättelser – som en gång ägde bryggeriet där branden i Umeå 1888 startade. Men då hade han sålt det vidare, gudskelov var det inte min släkt som hade någon del i det i alla fall.

Mycket kan jag koppla ihop med Lars Widdings berättelser, Pigan och Härligheten främst. Samma historier fast Lasse har plockat en del från en person, en annan väver han ihop med någon helt annan. Men det mesta finns där, som pusselbitar. När jag lyssnar på farfar kan jag lägga dem rätt, få en tydlig blick över vad som faktiskt hör till vår riktiga historia.

Ibland tystnar han, rullar iväg en bit med rullstolen, stirrar rakt fram. Det är när det snörs åt för hårt i bröstkorgen, och orden förvandlas till tårar om man talar.

Jag ska lyssna igenom inspelningen sen, ordna upp en slags tidslinje så jag kan se vad han har berättat om, och vad som jag vill höra med om. Jag biter tungan för det är så många frågor, men jag försöker att inte avbryta honom, jag vill höra honom minnas och berätta på sitt eget sätt. Med alla hopp och krumelurer som minnet tar.

Nu har jag hans röst på band. Hans berättarröst. Den rösten betyder barndom för mig. Trygghet. Även fast hans berättelser ofta handlade om hajar och sjörövare och riddar Blåskägg. Den rösten bara, vad som kan rymmas i en röst.

Farfarsorden och farfarsrösten.

Dela gärna.

Jag kommer att sakna dig.

Du är stor nu. Ibland tänker jag att du fortfarande är fyra år och springer mot mig med det största leendet, gråter störtfloder när jag reser igen. Men du är ju inte fyra, du är nitton år nu, lika stor som mig. Eftersom jag alltid kommer att vara nitton år, också. Ut i världen ska du också, har redan tagit in den i ditt liv. Kanske är det enklare nu, javisst, men ändå. Med enkelheten du gör det. Lugnet. Jag beundrar det. Kom bara ihåg att det är ok att brista också, det får man inte glömma. Att det också är i sin ordning. Och händer det, finns alltid min famn, mitt hem, min hamn. Men det vet du, det vet du.
Andra sidan av jorden ska du, och jag bävar redan. Det är en sak då jag vet att du finns där, några mil bort. Nu tänker jag att vi borde ha hängt mer. Men jag har inte varit helt tillgänglig, och jag vet att skolan har tröttat ut dig också. Ingen idé att tänka så alltså, utan blicka framåt. Ut i livet och världen ska du, det betyder inte att du försvinner. Vi har hela livet kvar att hålla händer. Hålla händer över oceaner, det går det också. Men jag vet att jag kommer att sakna dig.

Jag älskar dig syster. <3

Dela gärna.

tallbarrsstick under fötterna.

Norrmjöle havsbad

provcyklar en stålhäst och dricker kaffe i solen innan bästvännen sveper med mig till stranden med systern sin.

sanden mellan tårna, tallbarrsstick. tallarna påminner om Grekland, tallar och sand kommer alltid att påminna om Grekland och den där gången då vi cyklade till andra sidan ön, skulle utforska. flåset i backarna, låren skaver, svetten i syntetklänningen. den fåniga hatten, billig, skräp, mitt rödbrända ansikte, ännu rödare av cyklingen i stekhetta. det finns ett foto, om han har kvar det. jag skulle vilja bränna, men digitala foton försvinner inte lika lätt. vi cyklade till andra sidan ön och det fanns en kyrka och en bod där de sålde hantverk. vi köpte en duk till hans vänners bröllop. ett bröllop jag inte var med på, det var under pausen, efteråt, då jag faktiskt sagt ifrån. jag minns stället, men inte om vi åt där. jag minns färden hem för plötsligt föll mörkret. det var sådär som en klyscha, utan förvarning var det plötsligt kolsvart. på den här lilla ön fanns ingen gatubelysning. några stjärnor fanns det kanske, men ingen måne. vi tog oss fram hjälpligt i becksvart mörker. hörde baren, skratten och musiken och anade den svarta stenstranden, ja vi såg den ju inte men vi förstod att den var där. genom mörkret gick vi med cyklarna, jag vågade inte cykla i det kompakta, litade inte på vägen. vi tog oss fram. beställde cuba libre. och igen och igen. och i vattnet, innan vi skulle gå hem. det var en av gångerna. men jag var ganska loj av alla drinkar, loj av trötthet, utmattning, jag minns inte mycket av det. bara den där eviga önskan om att det inte skulle ta så lång tid, och att inte igen. det var innan jag återfick min tunga, innan jag kunde säga ifrån.

det här är en annan sorts strand. sanden är vit, inte gjord av stenar. det är mitt på dagen och jag är här med en av mina bästa vänner. tallar och sand kommer alltid att påminna mig om Grekland, men jag kommer också att kunna skjuta bort det. så funkar livet. tack och lov.

Dela gärna.

Mörka moln.

20150719_mörka moln karlsvik

Jag drar mig undan, orkar inte lyssna på dem. Den ena berättar om hennes pojkväns kompis mammas stuga med en jacuzzi och planerar någons bröllop, den andra pratar om resan till Barcelona och den ena eller andra vännens invecklade förhållande. Allihopa diskuterar en händelse som nyss blivit viral och plockar fram sin rätt till att inte vara pk. Svenssonrättigheten. Jag jitter inte, det är bara trams. Jag håller min tunga för öppnar jag munnen väller bara bitterheten ut. Och jag klarar inte heller av att vara den bittra. Jag får bli osynlig istället, inte dra uppmärksamheten till mig. Men så trampar jag på en mina, förstås. Det är oundvikligt. Jag säger att jag vill ta en promenad och fota de förfallna husen. För det vill jag verkligen, jag älskar dem. Men M blir förfärad och säger att så gör man bara inte och har du verkligen rätt till det och och och och. Niten är nära men jag knyter handen i fickan, fast jag har ingen ficka så jag knyter bara handen i luften men håller den stilla. Googlar lagar om fotografi. Visar att jag har rätt. Men jag har tappat lusten. Det drar alltid fram mörka moln när jag är med dem, kontrasterna är för stora, jag hör inte hemma.
Om jag älskar eller inte, det hör inte hit. För självklart älskar jag ändå, it’s family. Men jag kanske ska säga det igen. It’s family.

Dela gärna.

Jag stannar i sängen.

image

Jag har tagit tillbaka min säng. Äntligen. Äntligen ligger jag diagonalt tvärsöver, äger hela ytan. Jag håller mig inte längre på min kant.
Man kan kalla det ensamhet. Eller frihet. Eller både och. Fem år har det tagit. 
Min säng.

Den här ensamhetskänslan. Som jag aldrig blir kvitt. Jag ser omslingrade människor vart jag än tittar. Jag vill inte ens vara en av dom, det bara stirrar mig i ansiktet med sitt – detta är inte du. Jag tänker på vad jag kan göra för att känna mig nöjd med den ensamhet jag har. Som inte är särskilt ensam, jag har så många fantastiska vänner, familj dessutom, flera stycken. Men ja. Jag känner av blickarna. Någonstans gör jag det. Trettiofyra år och inget förhållande. Ingen familj, inga barn. Jag vill ju inte ens, men jag konfronteras med det.

Jag tänker på detta med att vara tillsammans med någon, dejtande. Att vi söker och försöker och tänjer och bänder så otroligt mycket mer med någon som ska vara en så nära, än vi gör med våra vänner. Som att man kan, eller måste, acceptera lite av varje för att få vara i ett förhållande, som att det är mindre noga med dem, än de vi kallar våra närmaste vänner. Det vrider sig i mitt huvud, jag kan inte tänka på det mer än några sekunder innan jag får heebie jeebies. Om jag ska ha någon så nära igen, så måste det vara en närmaste vän. Det är det jag önskar mig. En närmaste vän med benefits. Att den kroppsliga närheten är en bonus. & just nu känner jag mest för att gå i celibat tills det händer. Vi får väl se hur jag lyckas med den saken. I’ll probably settle for overwhelming passion when it comes down to it.

Och att älska någon på avstånd, vad är det? Någon som inte älskar en tillbaka. Det är också bara dumheter. Gillar hen inte dig, är det inte rätt. Det du tror är kärlek är något helt annat. Önskan om en sorts kärlek du just nu inte kan få. Illusion. Det vägrar jag gå in i igen. Nu har jag gjort det för sista gången.

Klassiskt bildspråk men nej. Jag flyter inte med strömmen.

Dela gärna.

Jag älskar att börja om.

Umeåbroar

Ja. Jag gör det ja. Älskar att börja om. Den här tanken har grott i mig ett tag. Att starta nytt igen, fritt skrivande, den dagbokspoesi jag tänkte att Do you speak poetry skulle vara. Men jag har bytt skinn, igen, och då måste skrivandet göra det också, plattformen åtminstone. Fokus. Här kommer det bara att vara ord och bild. Ingenting om mitt jobb, inte marknadsföring och sånt alltså, inga skrivövningar, utan mig bara, rätt och slätt. Mina tankar. Mina bilder. Min poesi. Min subjektiva poetik.
Jag gick runt broarna. Satte mig och rökte nere vid älven. Kände mig rådvill. Svävande, det har jag gjort ett bra tag nu. Vad är min plats i livet, får jag plats fastän jag inte är som alla andra? Fastän ingen vill dejta mig? Fåntankar. Men också viktiga, att ställa. Så jag gjorde det. Jag skrev dem i min anteckningsbok. Kände mig utled på allt, på mig, på mitt liv. Tills jag kom på att det är för att saker håller på att förändras igen, och jag är i den där bubblan mellan, dessutom inaktiv, det inaktiva har en tendens att göra mig rådvill. Jag kom på att det går över. Och jag listade saker jag kunde göra fram tills dess. En av dem var att ta itu med att faktiskt skapa den här platsen ordentligt för mig. Jag har inrett hemma, ägnat lite tid åt att göra en fin skrivhörna med nytt skrivbord, nytt skåp. Plockar blommor, diskar, håller ordning. Nu var det dags att inreda mitt digitala hem. För det är det detta är, ett slags digitalt hem. En plats där jag kan vara mig själv.

Nej jag ids inte ställa mig frågan igen varför jag måste ha en offentlig sådan.
Det bara är så.

Save

Dela gärna.

obligatorisk bloglovin-grej…

Follow my blog with Bloglovin

Dela gärna.

© 2017 Det subjektivas poetik. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.