Åka baklänges

Jag är på väg nedåt igen. Baklänges åker jag, vi har passerat Ö-vik, Kramfors, Härnösand. Jag sitter med datorn i knät och brer ut mig,  hen som ska sitta bredvid verkar ha missat tåget. Synd för hen, good for me. En vecka först, ska jag vara i Skurup. Där jag själv gick. Nu ska jag vara längst fram i mitten, vänd mot de andra. Nu är det jag som ska lära ut.

En veckas skrivande. Att dyka in i sitt projekt, få ge det vederbörlig uppmärksamhet, under ledning. En del vet inte vad de vill skriva om, men tänker att det kommer.  Jag vet inte heller vad jag skriver om nu, inte längre. Inte sedan Alla mina namn lämnat tillblivnings- och redigeringsstadiet och jag nu snart ska gå in i den långa väntan på refuseringsbrev.
Vad vill jag skriva om? Och måste jag skriva om någon annan, som jag sagt att jag ska? Det kan låta självcentrerat, men jag vill just inte skriva om någon annan än mig själv. Samtidigt är det ju inte så enkelt, det blir det ju alltid så mycket annat som det handlar om. Inte handlar det bara om mig. Men det finns en fördom kring självbiografiska texter, som jag själv bär på. Jag har sagt att när jag skrivit klart Alla mina namn, och skrivit av mig det jag behövde skriva där, så ska jag börja skriva ”på riktigt”. Som om att hitta på fiktiva berättelser är mycket mera på riktigt än att skriva utifrån sig själv. Det är klart att det inte är. Och de där fiktiva berättelserna, hur fria är de från självbiografin, egentligen? Jag vet inte om de går att sära på, i slutändan. Man skriver med sig själv, man skriver genom sig själv, man skriver. Så vem är jag att döma det ena som bättre än det andra? Kanske handlar det om något slags självplågeri. Att jag har en taskig syn på det jag själv gör. Som att det JAG gör förstås inte är lika värt som någon annans arbete, som kanske exempelvis skriver fiktiva böcker. Och så ställer jag in mig i ledet som skuffar undan Sun Axelsson, Gun-Britt Sundström, Agneta Klingspor osvosv. Som jag älskar. Som jag inte tänker mindre om, för att de använder sig själva i sina texter.  Eller Janet Frame, eller Anaïs Nin,  eller Rut Hillarp eller eller eller.

Jag kan inte skilja på texten och mig själv. Det är mycket felaktigt, det ska man som en god läsare göra. Författaren är inte detsamma som texten. Kanske kommer man undan med det då det gäller ens egna text? När jag läser andras, blandar jag inte ihop det. Men jag behöver skrivandet för att kunna andas. Och skrivandet behöver också mitt liv för att bli till. Jag ska nog sluta säga att det är fel av mig. Jag ska bara omfamna det som kommer lätt för mig. Det är inte meningen att det ska vara svårt och jobbigt. Inte på det sättet åtminstone. Man behöver inte krångla till det så förbannat, och försöka skriva något som är det man tror att man bör skriva, och istället skriva det som vill bli skrivet. Detta vill bli skrivet. Jag går baklänges för att förstå mig själv. Jag åker baklänges genom Sverige.

Jag vill också åka iväg på kurs. Kanske kan jag stjäla några stunder till mitt egna skrivande denna veckan också. Men sen, veckan därpå, efter en kort sväng till vännerna i Göteborg. Då ska jag åka ut till Bastuskär och skriva med Jenny. Det blir min kursvecka, vår alldeles egna sånna.

Dela gärna.