Det subjektivas poetik

Ett poetiskt perspektiv på liv.

Meny Stäng

Månad: augusti 2015

nu är det ljungen som doftar om morgnarna

Andra sidan Bastuskär

Jag ser trädens löv skifta färg och nu är det ljungen som doftar i solen om morgnarna. Jag har varit här ganska länge nu, i frizonen, Bastuskär. Tiden blir en annan här. Jag spenderar dagarna med att fundera på vad det är jag verkligen vill göra. Jag har börjat ett nytt skrivprojekt, hemligt än så länge. Jag har börjat samla ihop bilder till att öppna en webshop. Inte för att jag tror att det är någon affärsidé, men för att ta det steget. För  mig själv, för andra, att jag faktiskt tycker väldigt mycket om att fotografera, och en del av dem faktiskt blir rätt så bra. Jag har tagit beslutet att genomföra färre kurser via ABF, nu när tanken är att jag ska skriva min magister. Om jag nu får göra det, ett misstag från tio år sen kom just och bet mig i rumpan. Jag har lagt ut lägenheten på airbnb de veckor jag är i Göteborg eller annorstädes, och har redan fått napp. Det känns bra, det känns fint.

Det här med höstar. Jag älskar dem. Jag älskar nystarten med en höst, ännu mer än jag älskar nya år. Nya år är fortfarande mörka. Hösten är full av färg och liv, än så länge. Klarhet. Renhet. Att gå vilse i blåbärsskogen och hitta kantareller. Jag som redan gett upp och tänkt gå hem, och när jag plockat kantarellerna, mina allra första kantareller, så såg jag var jag var. Inte alls långt till andra sidan, havet, dit jag egentligen varit på väg. Så jag fortsatte gå, gick inte hem. Kan det vara en metafor för min höst? Jag hoppas nästan det.

Men nu måste jag tillbaka. Livet, rutinen kallar. Introduktion på magisterkursen, möten inför Pilgatans Kulturmarknad, möta en potentiell köpare av vårat ateljékollektiv. Förbereda för marknaden, för jag kommer att vara i Göteborg veckan innan. Saker som måste fixas.
Det känns sorgligt att lämna. Men det är ju som det är. Kanske hinner jag komma tillbaka en sista vända innan vattnet stängs av. Annars får jag vara nöjd. Dessa dagar, veckor har varit ljuvliga. Leva i naturen. Jag skulle behövt något sådant på vintern också bara. För att överleva den, den är så lång. Men för nu: nöjd.

Dela gärna.

i teorin är jag en gudinna

Solnegången, igen

 

I teorin är jag en gudinna. Men det är där det. Verkligheten ser annorlunda ut.

Men när verkligheten är en blå himmel utan slut, då kan man liksom leva med det, i avskiljdheten och långt borta från någon som ser att man inte är en gudinna när man egentligen är det. Det obeskrivliga, med orden omöjliga, i att existera i detta som med ett alldeles otillräckligt ord kallas naturen, se vinden leka eller vad den gör, vistas i olika sekvenser och upprepande men olika, i granens vingar, fram och åter nästan böljande som ett hav. Att få vara här, uppleva det. Att höra trollsländorna surra, eller vad det skulle heta att de gör, ljudet av deras genomskinliga obeskrivliga vingar som rör sig så att de färdas. Att de kan det, färdas. Att de rör sig genom luften och vad gör de, egentligen, trollsländorna? De åker hit och dit och sitter en stund på olika platser. Sådant kan man betrakta i avskiljdheten. När tiden står nästan stilla. Och en trollslända kan landa på ens hand och den kan sitta kvar, så att man får fotografera den. Det är ingen trollslända det är en linslus.

Och snart slutar jag förundras över fiskarna som hoppar i viken, för det går ju inte att förundras hur länge som helst och de har hoppat länge nu. Kanske är det öringar, jag har googlat på det, på fiskar som hoppat, och fått en massa roliga länkar till svar om fiskar som hoppar upp i folks båtar och attackerar folk, eller begår självmord, men jag tror bara att det kanske är öringar som leker och inte går att fiskas för de är inte intresserade av att äta, de är intresserade av att leka. Men att höra dem, höra fiskarna. Det är en del av det hela, jag bara är här och upplever det. Det händer såklart på massor av ställen och har hänt och kommer hända alldeles oberoende av mig. Min litenhet i det stora hela. Som fåglarna i träden ovanför mig. Ljudet av deras vingar, hur de förflyttar sig från träd till träd som någon slags gemensam organism, ljudlöst så när som på deras vingar då, men utan kvitter.

Jag är här. I allt detta naturliga som pågår omkring mig. Och himlen. Och allt det är så oerhört. Och vad jag behöver det. Jag fyller på reservoarer som i teorin kan tas ifrån under november månad då allt är grått och mörker. Fast det är i teorin det. November kommer alltid att vara lika svårt hur man än gör. Det tänker jag skita i nu, för om teorin är sådan så är ju allt detta solbadande en god gärning för mig själv i framtiden. Och då är det rättfärdigat. Då kan jag ligga i solen och suga åt mig utan dåligt samvete, för att jag kanske borde göra någonting. Så jag gör det, jag tankar sol.

Och solnedgångar.

Norrlandsguld.

Dela gärna.

rovfåglar, trollsländor, fiskar – hallontörne, myggbett, brännässlesting

Rovfågel över Bastuskär

Idag har jag solat alldeles naken, och funderat på min höst. Hur kommer den att bli, var kommer jag att vara? Vad kommer jag att göra, kommer jag att klara det?

Det är mycket som är nytt. Osäkert, ny mark. Skriva vetenskapligt igen, hur kommer det att vara? Jag har en vag åminnelse av att jag sparkade bakut åt alla regler. Bet mig i läppen och viskade svordomar. Jag hoppas att det kan vara annorlunda nu. Kanske lite öppnare klimat, kanske är jag lite mera öppen. Och om allt går som det ska, jag överraskades också av mitt förflutna igen. Av någonting jag uppenbarligen förträngt som kommer och biter mig i rumpan nu. Nej, inga riktiga myggbett (inte där), men nog så irriterande ändå.

Igår: se på rovfågelfight, betrakta alla trollsländor (stora, små, sådana som kastar skuggor, stålblå). Inspektera åkerbärsstället, bada. Höra ljudet av när fiskarna kommer upp till ytan för att norpa flygfän ända uppifrån bron och gå ned och existera i en av de vackraste solnedgångarna i år. Viken helt stilla, bara ljudet från fiskarna, ploppljudet. Och så den lilla trollsländan som dansade framför mig, stod nästan helt stilla. Jag förstår var myterna om féer kommer ifrån. Tingeling. Det saknades bara lite glitter.

Idag: solnakenbad, framtidsangst. Ta båten och ro över till Hanna, som köpt hus på fastlandet alldeles nära. Tränga sig in bland sly och hallonsnår och plocka finfina hallon. Benen alldeles randiga och prickiga efteråt; hallontörne, myggbett, brännässlesting. Inspektera nyhusets timmerstocksväggar, laga veganmat och äta, knapra kapris. Tassa genom skogen sen, ner till stranden, skjuta ut. Himlen rosa som en åttiotalsaffisch.

Vad som än händer i framtiden så är jag lycklig nu, jag måste minnas det. Och ja, jag ger blanka fan i att jag är lycklig ensam, kanske är lyckan bara lite större då, nu när jag slipper dela?

Åttiotalshimmel

Solnedgång Bastuskär

Dela gärna.

vägs ände, eller tinderfuckingbitter

Nu har jag skickat in Alla mina namn. Klick klick Det är färdigt, för mig, nu. Inte färdigarbetat, om någon tycker att det är tillräckligt bra för utgivning, så mycket vet jag. Men dock: för mig. Det är ingen liten sak.

Alla mina namn, som är min egen historia. Betyder det att jag är klar nu, med den perioden av mitt liv? Har jag avslutat en fas, kommit vidare, bearbetat? Kanske. Men vad innebär det då, vem är jag nu? Jag medger: det känns tomt utan detta ok.

Augusti 2015, också ett möjligt år noll.

Jag börjar om igen. Tar på ett sätt vid där mitt liv tog slut, sistgångs. Ett av de ställen där det tog slut; universitetet. En ny möjlig väg framåt.

Jag börjar om igen. I ungefär ett dygn hade jag ett Tinderkonto, det gav många skratt, det var ett alldeles utmärkt partytrick. Nu är det raderat igen för herregud. Värdigheten. Nej. Jag dör hellre ensam än tvingas gå igenom skörden av bilder på ren och skär ångest. Även om vittnen säger att det funkar. Fast funkar? Vad är det som ska funka? Klickklick, personkemi utsöndrad genom ansiktsuttryck, val av bild, val av attribut. Kanske, måhända. Det är lätt att swajpa bort. Jag stannar till vid alla skägg men tvingas inse att det inte sitter där. Personkemin, alltså. Och detta: jag kom till vägs ände. På Tinder. Jag trodde inte att det gick. Men det gick: det finns ingen ny person i din närhet. Tack Tinder, men det visste jag ju redan.

Jag vill kanske inte gnälla men vad är det som gör att jag tycks vara så omöjlig? En snabb överblick ger ett resultat av alldeles för mycket givande utan att få ett uns tillbaka. Oförklarlig kärlek till män som bara vänder mig ryggen. Inte en enda som ser mig in i ögonen. Ser mig. Jag är så trött på att slösa, dessa mina ömma händer som stryker över ryggar. Tårarna som faller är fortfarande salta. Jag blir gråtfärdig bara av att höra mitt eget namn i någon annans mun. Hur långt borta då, från en hand mot hud, beröring, kyssar?

Än, vill jag tro. Att inte hoppet är ute. Men alla tecken, alla sorgsna sorgsna tecken som jag kan benämna med namn. Jag vill ju bara känna lite kärlek. Att både få skänka, och ta emot, detta förbjudna. Ta emot. Ska jag? Ska lilla lilla jag?

Nej, jag är inte klar. Och det är ett öppet slut även i boken, Alice hittar en riktning och en balans, kanske. Kanske har jag det också, men det finns fortfarande mycket att berätta. Fortfarande mycket kvar att leva. Förhoppningsvis är det inte en berättelse om en kvinna som skrumpnar ihop och torkar ut för att ingen vidrör henne, ger henne konturer. Men med tanke på den tårögda tacksamhet jag känner då jag köper en halvtimmas massage, är det på väg åt det hållet.

Lite bitter. Lite tinderfuckingbitter. Måste man få vara ibland.

Dela gärna.

vi går genom skogen ut till havet

Horisonten

Vi går genom skogen, blåbärsrisen når oss upp till knäna minst, stigen bara anas under dem. Jenny halkar efter, stannar och plockar, jag drar några okynnesnävar i farten. Micke stegar framför, tar genvägar som inte finns men finns för dom som inte vet att dom inte finns och står och väntar på oss när vi rundat myren. Vi ser hjortronbladen men inga bär, vi ser små grodor klättra i risen, vi ser en orm, en huggorm, vid klipporna. Klipporna. Att stillna, vara där. Det duggar, vi hörde åska, det spelar ingen roll. Regnet är ljummet, vågorna är ljumma. Där på andra sidan horisonten ligger Finland. Jag kryper ned till vattnet, låter vågarna komma upp till mig, skölja över mina strumpbyxeklädda tår. Hade dragit av, hoppat i, om jag varit ensam. Eller hade jag det, hade jag vågat? Att förhålla sig till andra kroppar, närvaror, och fortfarande vara sig själv. Det jag alltid jobbar på, blir bättre, måste tro det.  Vill ju. Kunna vara samman, en del av och vila i det.

Vi talar om våra texter. Befinner oss i olika stadier, gör olika. Och det måste vi kanske göra. Han har precis börjat på en ny, hon är någonstans i mitten, jag redigerar i slutet. Vitt skilda men common ground.  Vi väger ord, diskuterar vad de egentligen betyder. Jag skummar min text och är i hat-fasen. Ser bara klyschor, hur bildspråk krockar, hur jag skriver ut och inte gestaltar. Men nu jitter jag inte mer, nu är den här boken klar. Nästa får bli bättre.

Det slår mig att vi kanske alltid kommer att känna att det vi gör inte är på riktigt, medans andra tänker att det är det. Lite som att livet är det som pågår medan man funderar på vad man vill med livet. Författarskapet är det som pågår medan man undrar när man ska växa upp och bli författare på riktigt. Det finns inte riktlinjer, inte för varje enskild person. Det går inte att jämföra, eftersom det du är, skapas medan du är. Du kan inte analysera det och lyfta det upp mot någon annans, syna sömmar. Medan du tänker att du gör det, har det redan förändrats, böljt vidare, blivit något mera. Det existerar utan ditt omdöme, även om det kommer att bedömas av andra, efteråt. Lika bra att släppa det och bara vara, bara göra. Du kan ändå inte påverka det, och försöker du påverka det blir det en del av det, men det kommer alltid att vara utom räckhåll.

Dela gärna.

© 2017 Det subjektivas poetik. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.