Horisonten

Vi går genom skogen, blåbärsrisen når oss upp till knäna minst, stigen bara anas under dem. Jenny halkar efter, stannar och plockar, jag drar några okynnesnävar i farten. Micke stegar framför, tar genvägar som inte finns men finns för dom som inte vet att dom inte finns och står och väntar på oss när vi rundat myren. Vi ser hjortronbladen men inga bär, vi ser små grodor klättra i risen, vi ser en orm, en huggorm, vid klipporna. Klipporna. Att stillna, vara där. Det duggar, vi hörde åska, det spelar ingen roll. Regnet är ljummet, vågorna är ljumma. Där på andra sidan horisonten ligger Finland. Jag kryper ned till vattnet, låter vågarna komma upp till mig, skölja över mina strumpbyxeklädda tår. Hade dragit av, hoppat i, om jag varit ensam. Eller hade jag det, hade jag vågat? Att förhålla sig till andra kroppar, närvaror, och fortfarande vara sig själv. Det jag alltid jobbar på, blir bättre, måste tro det.  Vill ju. Kunna vara samman, en del av och vila i det.

Vi talar om våra texter. Befinner oss i olika stadier, gör olika. Och det måste vi kanske göra. Han har precis börjat på en ny, hon är någonstans i mitten, jag redigerar i slutet. Vitt skilda men common ground.  Vi väger ord, diskuterar vad de egentligen betyder. Jag skummar min text och är i hat-fasen. Ser bara klyschor, hur bildspråk krockar, hur jag skriver ut och inte gestaltar. Men nu jitter jag inte mer, nu är den här boken klar. Nästa får bli bättre.

Det slår mig att vi kanske alltid kommer att känna att det vi gör inte är på riktigt, medans andra tänker att det är det. Lite som att livet är det som pågår medan man funderar på vad man vill med livet. Författarskapet är det som pågår medan man undrar när man ska växa upp och bli författare på riktigt. Det finns inte riktlinjer, inte för varje enskild person. Det går inte att jämföra, eftersom det du är, skapas medan du är. Du kan inte analysera det och lyfta det upp mot någon annans, syna sömmar. Medan du tänker att du gör det, har det redan förändrats, böljt vidare, blivit något mera. Det existerar utan ditt omdöme, även om det kommer att bedömas av andra, efteråt. Lika bra att släppa det och bara vara, bara göra. Du kan ändå inte påverka det, och försöker du påverka det blir det en del av det, men det kommer alltid att vara utom räckhåll.

Dela gärna.