Solnegången, igen

 

I teorin är jag en gudinna. Men det är där det. Verkligheten ser annorlunda ut.

Men när verkligheten är en blå himmel utan slut, då kan man liksom leva med det, i avskiljdheten och långt borta från någon som ser att man inte är en gudinna när man egentligen är det. Det obeskrivliga, med orden omöjliga, i att existera i detta som med ett alldeles otillräckligt ord kallas naturen, se vinden leka eller vad den gör, vistas i olika sekvenser och upprepande men olika, i granens vingar, fram och åter nästan böljande som ett hav. Att få vara här, uppleva det. Att höra trollsländorna surra, eller vad det skulle heta att de gör, ljudet av deras genomskinliga obeskrivliga vingar som rör sig så att de färdas. Att de kan det, färdas. Att de rör sig genom luften och vad gör de, egentligen, trollsländorna? De åker hit och dit och sitter en stund på olika platser. Sådant kan man betrakta i avskiljdheten. När tiden står nästan stilla. Och en trollslända kan landa på ens hand och den kan sitta kvar, så att man får fotografera den. Det är ingen trollslända det är en linslus.

Och snart slutar jag förundras över fiskarna som hoppar i viken, för det går ju inte att förundras hur länge som helst och de har hoppat länge nu. Kanske är det öringar, jag har googlat på det, på fiskar som hoppat, och fått en massa roliga länkar till svar om fiskar som hoppar upp i folks båtar och attackerar folk, eller begår självmord, men jag tror bara att det kanske är öringar som leker och inte går att fiskas för de är inte intresserade av att äta, de är intresserade av att leka. Men att höra dem, höra fiskarna. Det är en del av det hela, jag bara är här och upplever det. Det händer såklart på massor av ställen och har hänt och kommer hända alldeles oberoende av mig. Min litenhet i det stora hela. Som fåglarna i träden ovanför mig. Ljudet av deras vingar, hur de förflyttar sig från träd till träd som någon slags gemensam organism, ljudlöst så när som på deras vingar då, men utan kvitter.

Jag är här. I allt detta naturliga som pågår omkring mig. Och himlen. Och allt det är så oerhört. Och vad jag behöver det. Jag fyller på reservoarer som i teorin kan tas ifrån under november månad då allt är grått och mörker. Fast det är i teorin det. November kommer alltid att vara lika svårt hur man än gör. Det tänker jag skita i nu, för om teorin är sådan så är ju allt detta solbadande en god gärning för mig själv i framtiden. Och då är det rättfärdigat. Då kan jag ligga i solen och suga åt mig utan dåligt samvete, för att jag kanske borde göra någonting. Så jag gör det, jag tankar sol.

Och solnedgångar.

Norrlandsguld.

Dela gärna.