Stockholm by night

Stockholm. Också en stad. Jag hade inte förväntat mig att minnet av A skulle komma krypandes, slå hårt. One of those things. Jag kan verkligen inte förklara varför jag var så kär i honom, varför det fortfarande gör ont. Men det gör det.

Och så på tåget. Vaknar upp efter att ha sovit krokig och gud vet vad. Känner doften, sneglar åt sidan. Den nyfikna damen har bytts ut mot en man. Svartklädd i olika urtvättade nyanser, skägg. Och så den där doften. Utan att ens se hur han ser ut, jag känner det. Värmen som alstras mellan våra nästan vidrörande överarmar. Tänker på senaste avsnittet av Castle – feromoner. I säkert en kvart satt jag och låtsades att vi var tillsammans, lekte gifta. Så fort det blev ledigt på toa ursäktade jag mig för att få tillfälle att se hur han såg ut. Och jo då. Alldeles perfekt. Sen såg jag bakgrundsbilden på hans mobil som helt uppenbarligen var hans tjej. Såklart. Same old same old. Jag intalade mig att han säkert satt och tittade på sport på sin telefon och glömde bort min lek. Men han var en kopia av en annan av mina obesvarade kärlekar. Dessa obesvarade kärlekar. Det är ingen lek.

Här är jag alltså, leker världsvan. Tänker på att jag måste stanna upp. Unna mig möjligheten att känna, för det var länge sen nu, jag har inte gjort det, inte kunnat. Kan väl inte nu heller, inte egentligen. Ett PM som ska in, jobbgrejer etc etc. Men nu gör jag det bara. ÄR. Jag både vill att saker och ting ska få gå långsammare, och att jag hade att göra hela tiden, klara linjer, bara att beta av. Tanken är väl att man ska kunna det. Tjoff tjoff tjoff på dagarna och sen slappna av, vara ledig om kvällarna. Men min omställningstid är annorlunda, längre än så. När jag går in i att känna, vill jag stanna här. Då vill jag stanna tiden, bara få befinna mig inne i min bubbla, uppleva, tänka, känna. Skriva, skapa. Finns där ett alltför nära slut, kan jag inte koppla av det som sedan ändå ska kopplas på igen. Jag tror inte att det varit annorlunda om jag jobbat med något annat. Det sitter inte i det. Jag stressade som fan över städjobbet, det minst personligt engagerande jobb jag någonsin utfört. Kunde inte utnyttja dagen efter jobbet var utfört, trots att jag hade korta pass. Jag måste få arbeta periodvis. Perioder av intensiv arbete, perioder av oavbruten skapar/kännar-tid. Nu har jag tjuvstartat min paus i pluggarterminen, för jag kommer måste återvända till den imorgon, skriva det där PM:et. Men lite lättare är det då jag är i en annan stad. Helgen här. Fotografiska, Francesca Woodman på Moderna. Té med Ylva, kroppsmålning med Cecilia. Söta drömmar på Lidingö. Och jag ska försöka att inte vara så ledsen över A. Men hans ansikte, jag ser det framför mig. Jag minns det, eftersom jag också fotat det. Precis som jag såg honom. Den illusionen. Stopp. Backa. Tänk på allt det som inte var bra. Minns allt det istället. Move on, move along.

Travelling by train again

Dela gärna.