trött.

om det så är det enda jag skriver så ska jag skriva det. meta.

dränker mig i poesi och poetik. nej, bara poetik, och metapoesi, metafiktion. jag refererar tillbaka till mig själv, det är det enda jag kan. ni får se igenom det höljet.

ser jag själv igen det höljet? knappast. ansatt av melankoli. läst för mycket danska. bevidsthed.

från här och mot någonting. men jag känner alltid att jag trampar på samma ställe. jag förstår att det är mig själv jag är less på, men jag tar ut det på lampan, sängkläderna, mina trasiga möbler. jag vill ha någon, tror jag. men jag låter ingen komma nära. det jag tillåter är det som är safe, det jag kan stöta ifrån mig. jag äter räkor. jag blandar högt och lågt. jag vill bli kysst.

finns det någonting i denna röra av ord som kan beröra? något slags värde? jag håller tillbaka, skriver inte för att jag tänker att ni bara tycker att det är löjligt. jag antar att det är jag själv som tycker att det är löjligt, ”ni” finns ju inte. jag skapar er. inuti mitt huvud. rösterna i mitt huvud, för att minnas Katarina Frostensson. stränderna.

jag vet inte hur jag ska presentera mig. jag har för många sidor, så jag skäms. jag är ett kalejdoskop. men helst av allt vill jag att någon ska sträcka in handen innanför höljet och röra om i mina färgpartiklar. hands on.

det här är det enda jag kan. så jag fortsätter att göra det, då. och skiter i om det är någonting ”på riktigt”. jag skapar det som är riktigt. om jag kunde tänka så. vilket ansvar. nu skjuter jag ansvaret ifrån mig, men jag skriver ju inte heller. jag skriver inte. det är en mening som säger emot sig själv, och därför gör sig själv synlig som struktur. meta. jag är en fisk, fiskarnas tecken. meta mig. stryk det där sista, det var löjligt.

Dela gärna.