Det subjektivas poetik

Ett poetiskt perspektiv på liv.

Meny Stäng

Månad: juni 2016

sammansmälta

det fascinerande i att känna någonting så starkt som en önskan att sammansmälta. who, me? vad hände? men jag släpper, jag flyter med. känner. det gör mig rädd att jag gör mig beroende, men jag försöker vända det till att lita på den trygghet som den famnen innebär. jag vill inte vara beroende, men jag inser att det måste vara så. och orden som ska sägas. är vi rädda för det? kanske måste de bara artiuleras, formas med våra munnar på annat sätt än kyssar, manifesteras i ljud. när det sägs kommer det inte att gå att sluta säga det. det kommer att öppna en flod. det har redan öppnat en flod. vi är en flod, vi flyter.

han säger ord. kär-ord, som att andas samma luft som mig. jag dånar. aldrig har väl fem dagar känts som en sådan evighet. vad innebär det? inga dagar ifrån varandra, jag vill bära honom närmast huden, alltid? ja, det vill jag, och jag vet att det inte är realistiskt och jag vet att det egentligen gått för kort tid för att säga sådant men det struntar jag i. den här känslan är inte översättningsbar på något annat sätt, på något annat språk och den är oberoende av tid. den bara är.

verkligheten ska in också. det har den inte riktigt hunnit ännu, men pö om pö. idyllen får maka lite på sig, men det går. det här är verkligt, verkligheten får maka på sig lite också. madrasser som ligger isär, glipor, våta fläckar. vänner, föräldrar, barn. att handla mat. att boka resor. att synka kalendrar. verklighet.

 

musik och poesi.

 

m + s händer

Save

Dela gärna.

taking the damn donuts

Taking the damn donuts, eller: all her flesh is like a mouth

 

Vissa saker är lite svåra att förstå.

Som när man önskat och längtat och fantiserat och önskat och längtat och föreställt sig, och någon kommer och visar sig vara en inkarnation av denna önskan, längtan, fantasi och föreställning. Överraskande så.
(it really hits you when you’re not looking)

Och man ser på med misstänksamma ögon. Really?
You mean this actually happens?
You’ve got to be kidding.

Så… weird att saker kan kännas bra. Att få det man önskar. En ovana. Så jag tumlar, snubblar (quite literally, I have the bruises to show for it) och famlar. På sätt lika, om inte mer, omtumlande som att få sitt hjärta krossat. Och DET vet jag ju hur man gör. Så vad är egentligen risken? Jaja, jag vet…

 

Ta emot. Förstå att man är VÄRD det. Eller värde, förresten. Jag vet inte om jag gillar det ordet. Det är för kapitalistiskt. Men om vi kan strippa det på sin ekonomiska betydelse, där ett ska gå mot ett och där jag dör, i den springan dör jag. No eye for an eye. No kiss for a kiss. Mer: She kisses the hand beside her mouth. / It is his hand or her hand, it hardly matters, /there are so many more kisses.

How’s that for worth?

Hela passagen som jag älskar:

In the bed the lovers, slowly and deliberately and silently,
perform the act of love.
Their eyes are closed,
as tightly as if heavy coins of flesh lay on them.
Their lips are bruised with new and old bruises.
Her hair and his beard are hopelessly tangled.
When he puts his mouth against her shoulder
she is uncertain whether her shoulder
has given or received the kiss.
All her flesh is like a mouth.
He carries his fingers along her waist
and feels his own waist caressed.
She holds him closer and his own arms tighten around her.
She kisses the hand beside her mouth.
It is his hand or her hand, it hardly matters,
there are so many more kisses.

och fortsättningen: you stand beside the bed weeping with happiness. Det gör jag också, samtidigt. Både/och. Leonard Cohen. Inner/outer body experience. Dessa ögonblick är ovärderliga. There we go again, med ordet värde.

 

It’s simple. And it’s complicated. All in one. Effortlessly aligned. But, but, but… ”Jag har inte bråttom”.

20160605_Him drinking coffee
I’ve decided that I’m not going anywhere.

Nähä? Men då stannar väl jag också då. Om du nu ska vara sån. Vi kan stanna här. Komma hem. Äta donuts.

 

20160605_swans

Dela gärna.

© 2017 Det subjektivas poetik. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.