Taking the damn donuts, eller: all her flesh is like a mouth

 

Vissa saker är lite svåra att förstå.

Som när man önskat och längtat och fantiserat och önskat och längtat och föreställt sig, och någon kommer och visar sig vara en inkarnation av denna önskan, längtan, fantasi och föreställning. Överraskande så.
(it really hits you when you’re not looking)

Och man ser på med misstänksamma ögon. Really?
You mean this actually happens?
You’ve got to be kidding.

Så… weird att saker kan kännas bra. Att få det man önskar. En ovana. Så jag tumlar, snubblar (quite literally, I have the bruises to show for it) och famlar. På sätt lika, om inte mer, omtumlande som att få sitt hjärta krossat. Och DET vet jag ju hur man gör. Så vad är egentligen risken? Jaja, jag vet…

 

Ta emot. Förstå att man är VÄRD det. Eller värde, förresten. Jag vet inte om jag gillar det ordet. Det är för kapitalistiskt. Men om vi kan strippa det på sin ekonomiska betydelse, där ett ska gå mot ett och där jag dör, i den springan dör jag. No eye for an eye. No kiss for a kiss. Mer: She kisses the hand beside her mouth. / It is his hand or her hand, it hardly matters, /there are so many more kisses.

How’s that for worth?

Hela passagen som jag älskar:

In the bed the lovers, slowly and deliberately and silently,
perform the act of love.
Their eyes are closed,
as tightly as if heavy coins of flesh lay on them.
Their lips are bruised with new and old bruises.
Her hair and his beard are hopelessly tangled.
When he puts his mouth against her shoulder
she is uncertain whether her shoulder
has given or received the kiss.
All her flesh is like a mouth.
He carries his fingers along her waist
and feels his own waist caressed.
She holds him closer and his own arms tighten around her.
She kisses the hand beside her mouth.
It is his hand or her hand, it hardly matters,
there are so many more kisses.

och fortsättningen: you stand beside the bed weeping with happiness. Det gör jag också, samtidigt. Både/och. Leonard Cohen. Inner/outer body experience. Dessa ögonblick är ovärderliga. There we go again, med ordet värde.

 

It’s simple. And it’s complicated. All in one. Effortlessly aligned. But, but, but… ”Jag har inte bråttom”.

20160605_Him drinking coffee
I’ve decided that I’m not going anywhere.

Nähä? Men då stannar väl jag också då. Om du nu ska vara sån. Vi kan stanna här. Komma hem. Äta donuts.

 

20160605_swans

Dela gärna.