Det subjektivas poetik

Ett poetiskt perspektiv på liv.

Meny Stäng

Månad: augusti 2016

den poetiska världen

jag kan inte riktigt beskriva hur det sker. det är inte så mycket att jag blir en annan, som att jag går djupare in i mig själv, vågar vända mitt ansikte mot det i mig som bränns. han gör det med mig, både han, i sig själv, och genom det vi är och blir. det som blir misslyckanden, när saker stöter emot, när sprickor bildas, sådant som vi är lärda ska sänka och förstöra, visar sig vara trappsteg. allting vi vet om världen är en lögn. ingenting fungerar som vi tror att det gör. alla klichéer vi är matade med, det är bara på ytan de syns vara sanna. så lätt det är att fastna i det skenbara. jag återvänder till mantrat att det går att skapa egna sanningar. jag vill inte styras av konventioner, har aldrig velat. jag vill inte heller göra tvärtemot, som ett slags universalmedel. att göra tvärtemot, är som att hålla på djävulen istället för gud. det är inom samma världsbild. jag vill skapa en helt ny värld, ja både skapa och upptäcka, för jag tror att den till viss del redan finns, att det handlar om ett avtäckande och upptäckande. men också om ett skapande. sådant som inte redan finns. det är en värld där alla basala lagar är upphävda. ingen gravitation, ingen kronologi. helt nya begrepp, ett helt nytt språk. jag är på väg in i den, med honom, steg för steg. är och blir, det är lånat av Kristian Lundberg. min värld är uppbyggd av poetiska byggstenar. det är en värld av poesi.

 

Dela gärna.

skiften

men mest tänker jag på alla skiften man genomgår, i kroppen, i huvudet, i hjärtat

små, eller större. som att bli bortglömd, men ändå inte, och hur allt egentligen är sammanflätat. livet lär mig att jag behöver tårar, och att dalar inte är det farligaste man kan gå igenom. på sina sätt älskar jag dessa dalar, så länge orden följer med  mig. de gör de oftast, nuförtiden, det är också tystnaden som skrämmer mig mest. tystnad och väntan, för i tystnaden och väntandet skenar tankarna iväg, de fokuserar på en liten detalj eller nyans och zoomar rakt in, ser alla möjliga felsteg som kan spreta ut från dess yta men ser inga helheter. det är så svarta hål kommer till, i tankevirvlarna runt dessa inzoomningar som dessutom är av löjligt låg kvalité. för skulle man gå riktigt på djupet skulle man kunna läsa orden på varje liten pixel. orden som ännu inte är uttalade, men som börjar sjunka in i köttet, under huden. börjar, skriver jag, det är ännu en början.

du förekommer mig. men allt är som det ska.

dessutom tycker jag att sprickor är vackra. det är en diffus linje mellan himmel och hav. mellan honom och mig. mellan allt det hjärtat vill fokusera på. det flyter, skiftar mellan. jag ska inte glömma att det är sammansmält. att det tangerar varandra, att allt står i beröring. att det är som det ska.

sprickor

my heart in my hand

här är hjärtat. det är ditt. ät det.

 

.

Dela gärna.

© 2017 Det subjektivas poetik. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.