men mest tänker jag på alla skiften man genomgår, i kroppen, i huvudet, i hjärtat

små, eller större. som att bli bortglömd, men ändå inte, och hur allt egentligen är sammanflätat. livet lär mig att jag behöver tårar, och att dalar inte är det farligaste man kan gå igenom. på sina sätt älskar jag dessa dalar, så länge orden följer med  mig. de gör de oftast, nuförtiden, det är också tystnaden som skrämmer mig mest. tystnad och väntan, för i tystnaden och väntandet skenar tankarna iväg, de fokuserar på en liten detalj eller nyans och zoomar rakt in, ser alla möjliga felsteg som kan spreta ut från dess yta men ser inga helheter. det är så svarta hål kommer till, i tankevirvlarna runt dessa inzoomningar som dessutom är av löjligt låg kvalité. för skulle man gå riktigt på djupet skulle man kunna läsa orden på varje liten pixel. orden som ännu inte är uttalade, men som börjar sjunka in i köttet, under huden. börjar, skriver jag, det är ännu en början.

du förekommer mig. men allt är som det ska.

dessutom tycker jag att sprickor är vackra. det är en diffus linje mellan himmel och hav. mellan honom och mig. mellan allt det hjärtat vill fokusera på. det flyter, skiftar mellan. jag ska inte glömma att det är sammansmält. att det tangerar varandra, att allt står i beröring. att det är som det ska.

sprickor

my heart in my hand

här är hjärtat. det är ditt. ät det.

 

.

Dela gärna.