jag vet inte var jag ska börja. eller var jag ska sluta. var jag slutar och du börjar.

eller jo, det verkar ganska tydligt. och det är också viktigt. jag försöker hålla mig samman men jag känner hur jag brister. det är allt, det är några saker kanske särskilt. som det här med hem, återigen. känslan av att aldrig ha ett hem. jag tänker på andra saker också. som att våga, och att orka, vara den man är. för ibland orkar jag fan inte, och har inte råd. inte tid. tid är något som rinner mig ur händerna, hur jag än gör. och ändå går det framåt. jo, de säger det.

min syn blir allt sämre. de säger att det ska bli bättre om jag använder andra glasögon då jag läser och skriver. men jag kommer inte alltid ihåg, och människor och text blir suddiga om de är mer än två meter bort. oavsett vilka glasögon jag har. är det symboliskt?

och gråten som kommer ur mig, regnet som sköljer över snön, vattendropparna på tågfönster. landskap som svischar förbi, igen och igen. någon sa att jag var mer filosofisk än poetisk. jag har klippt min lugg, små vassa hårstrån irriterar mina ögon. det finns inte mycket mening i någonting, utom i hur vi väver det samman. vi ska alla dö en gång.

if I only could, i’d make a deal with god
and I’d get him to swap our places

är det poesi nog för dig?

 

.

Dela gärna.