att resa börjar bli knotigare och knotigare. ordet knotigt får man inte böja. orden kommer långsammare och långsammare, allt är inte som det ska. mitt hår självtorkar och jag är sugen på något jag inte kan definiera. kanske är det pms. får man vara brokig? skava? inte ha flöde, vara hackig och besvärlig? får man fråga saker?

jag håller andan. andas inte riktigt som man ska. jag är dålig på mellanrum, mellanting. en förflyttning har skett som inte var helt mitt beslut, det skaver i mig. får jag skava tillbaka då? jag vill se det som sker som öde, som universum som petar mig i rätt riktning. men det innebär inte automatiskt att det går lätt, och känns självklart. livet lever mig nu. jag har tappat min bestämmelserätt. det gör ont att tänka så och jag är rädd och tårar bränner. det här med att inte ha kontroll. jag är rädd för att tårarna som inte får komma ut ska bilda en hinna som blir starkare och starkare för varje gång. jag vill kunna bara njuta av det som sker som är positivt, jag vill också kunna säga: jag har allt jag önskar mig nu. men vi är inte samma person, det ser inte likadant ut. att göra plats och att ta plats är två olika saker. olika utgångspunkter. jag förstår inte ännu det som sker, kan inte smälta det än. jag blundar och faller och litar, men det innebär inte att jag inte är rädd. känslor virvlar.

det mesta som sker är positivt. jag är bara inte riktigt närvarande nog att uppleva det helt och hållet, eftersom allt snurrar så snabbt så snabbt, som vanligt. jag vet ju att det är så. men varje gång förvånas jag över hur mycket snabbare det kan gå, hur mycket mer intensivt saker och ting kan ske. om något är konstant så är det det. en ständig känsla av att inte riktigt hinna med.

vi bakar kakor. leker kuddkrig. kramas hela nätter. varje gång är famntaget en himmel att falla in i. this is right in so many ways.

får man säga att något skaver när man egentligen ska vara lycklig, och är det, också? kan man vara både och? jag har mest frågor idag, frågor till mig själv.

Dela gärna.