här är vi. två månader och tjugotvå dagar in på det nya året, om det nu ska vara en markör. men jag viskade en sak till mig själv då, eller jag skrek det i caps lock rakt in i hjärtat och jag har ändå inte. dammit.

little by little though. myrsteg.

den här dagen dock, börjar jag sätta staket runt. små, tunna, de går lätt att hoppa in eller ut, men ändå. någon slags omgärdning. och om jag inte kan varje dag så i alla fall denna dag. jag ska fajtas med näbbar och klor.

 

jag vet inte om jag kan förklara. eller varför jag måste (men jag känner att jag måste, att jag vill försvara mig). vi förändras, är i olika stadier. ironiskt, eftersom det är för hennes skull jag stannat. i mina anteckningar läser jag det gång på gång. kanske var det någon annans sanning? eller helt enkelt att jag varit för rädd att följa det egna, skrivit över det på andras ord, ”om inte hon…” om inte hon, så förmodligen Göteborg? på gott och ont? ja jag hade inte levt det här livet då, inte varit bonusmamma och suttit på möten och gått på barnkalas och älskat. eller kanske hade jag älskat, men inte honom.  och henne.  otänkbart, ändå. för oavsett alla upp och ned och omständigheter: den famnen är det närmaste jag känt mig hemma i hela mitt liv.

inga sanningar. inga rätt. jag vet inte om allt jag gör nu är rätt, men jag vet att det är något jag måste. och att jag kanske offrar något för det, ja. det borde vara uppenbart, och att det inte är lätt. jag letar fortfarande efter balansen, och jag får slåss för den. glömmer jag en sekund skulle jag försvinna helt. det är dåliga dagar och några bättre och ibland vill jag bara skrika. samtidigt blir allt mycket skarpare när det handlar om liv och död. och någonstans vet jag att jag behöver det svåra att stöta mot, för att allt inte bara ska smälta in i en jämn sörja.

 

ungefär så. och jag har äntligen skaffat mig en polaroid. snapshots. det har alltid varit mitt format.

 

Dela gärna.