processen 001

180531

tdlr: jag skriver om att skriva och om mina tankar, stream of consciousness style. (and it really is too long to read, någonstans är det poängen)

 

Teoretiskt sett är det här fel. Jag sitter i det tysta rummet på stadsbiblioteket, här får man inte ha med skärmar. Men jag har inte med mig någonting att skriva i för hand, så jag går emot reglerna, och slår ihop datorn så fort någon annan kommer hit, jag lovar.

Jag läser en debutants dagbok, och blir inspirerad. Inte av vad hon skriver, men att hon skriver. Så är det alltid, samma med Kristian Lundberg. Han är en maskin, en poetisk maskin. Vadhonnuheter som har skrivit den här, hon är mer som jag: skriver om skrivandet, om att inte skriva. Jag visste inte att det kunde ges ut. Eller, det visste jag väl, men tycker inte att det är tillräckligt bra. Ändå finner jag mig sitta här och skriva, eftersom jag upplever att faktiskt finns ett värde i det. Tanken ÄR att publicera. Men inte i bok, nej, det här är inte tillräckligt upphöjt för att få finnas i någon bok. Den som vill kan läsa det här, eller låta bli. Det är en form som inte lämpar sig för papper. Kanske därför jag väljer att läsa hennes bok på telefonen också? Av någon anledning lyckas jag denna gång också sakta ned när jag läser på mobilen. Jag skyndar oftast genom böckerna när jag läser dem där. Jag har skrivit om det i en bokreflektion. Det är något med mediet, allting man gör på telefonen skyndar man igenom. Feeden på facebook, insta. Alla andra sociala medier som folk använder men som jag inte orkar ens förstå hur de fungerar. Det är som en tavla att sitta här. Fast levande, med levande måsar som dyker och flyger. Som ett akvarie, fast det egentligen är jag som är i akvariet…

Jag älskar den här platsen, och det vet jag redan nu fast jag inte suttit här förut. Men jag kan sitta med datorn i knät, jag menar med benen i kors i de rymliga nätfåtöljerna, och datorn i knät. Mina knän kommer att protestera snart, men än så länge.

Jag åt sushi på Sea Street Sushi bar, samtidigt som Annika Norlin. Det verkar vara viktigt att namedroppa i dessa öppna dagböcker, so there you go. Hon hade orange tröja och gula jeans. Eller om det var tvärtom. Det var fint. Förut var jag lite rädd för henne, men nu är jag inte det, hon känns varm, omän ouppnåelig. Men inte lika ouppnåelig som andra, som jag till och med känner. Vissa människor har bara den där känslan omkring sig, som gör mig osäker, extremt självmedveten. De menar det säkert inte, kanske inte ens är medvetna om det. Kanske är det något jag skapar, dessutom, inbillar mig.

Nästa gång måste jag ha med mig min skrivbok. Jag kan skriva denna dagbok i den, bära runt som en ständig påminnelse. Ja, det mesta här är nonsens, det är inte meningen att vara mycket mer än det. Jag ser det som träning, som övning. Att hålla öppen kommunikationen mellan skrivandet och mig själv. Framförallt länken till mig själv, den är så skör.

S ansikte igår, jag  minns inte ens vad skämtet var, någonting där han skojblåste på mig och jag kunde inte sluta skratta. Jag älskar den bilden, hans barnsliga, roliga min, kärleken bara exploderar.

Vad får jag skriva, vad får jag inte? Minns bara detta: när det blir skrivet blir det fiktion. Ingenting jag skriver är en representation av sanningen. Det är en i denna givna stund uppleven sanning sedd ur min nu upplevande blick. En aspekt av sanningen, knappast den enda, och i sanning fiktion. Minns det. Det blir oundvikligt att göra om er till bokstäver, och vill ni alls inte synas här, så får ni sluta göra intryck på mig. Ord är inte sår.

Nu kom en vakt. Jag hörde det på stegen, nycklarna som skramlar, de tunga bootsen. När hon tittade in gick en skräckilning genom kroppen. Jag var beredd: jag vet att jag gör fel, jag ska gå. Men hon nickade bara och försvann igen, nycklarna skramlande bortåt. Min rädsla för auktoriteter, som jag försöker göra bot på. Genom att förvisso göra saker jag inte får, men avbryta dem utan diskussion om jag blir påkommen. Som alla dessa gånger jag plankat på spårvagnen i Göteborg. Ändå har jag aldrig åkt dit. Enda gången en civilare dök på mig, hade jag en bara nästan utgången stämpling som dög som ursäkt och jag kom undan. Skräcken finns där förstås, för att den faktiskt varit verklighet en gång. Då jag snattat på Åhlens, den tunga handen på axeln. Som gör att jag fortfarande inte klarar av en mans arm runt mina axlar. Lagens tunga hand.

Något annat sätt än uppkrupen går det dock inte att sitta i dessa fåtöljer. Nu sitter jag med helt utsträckta händer för att nå tangentbordet, medan min fot avlägsnar sockerdrickan.

Det ÄR tyst här. Jag älskar det. Det här skall bli min tillflyktsort.

Jag lever inuti så många andra människors livsberättelser. Varje vecka minst tio som snurrar runt i huvudet. Vad gör det med mig? Och gör det att jag inte kan skriva själv? När det ändå borde kunna fungera tvärtom, tänker jag, att det istället ger näring till mitt egna. Men det finns sällan plats för det, eller tid. I mitt liv är tid och plats oftast samma sak. I sommar ska det förändras, och förhoppningsvis har jag någon slags lösning färdig för hösten, så att jag inte dör igen när arbetet börjar på allvar igen.

Vad ska jag skriva om? Barndomen? Min farfars berättelse? Någonting helt fiktivt? Som att jag ens skulle kunna. Eller, jag KAN, men bara bitar, korta snuttar. Jag hittar inte drikraften då jag försöker skriva om någon annan. Kanske är det egoistiskt. Men jag behöver den motorn.

Det finns rädslor. Många har sin grund i vad jag enkelt sammanfattar som S syn på vad andra gör, som jag översätter till vad JAG gör, som gör att jag inte vågar göra det. För att jag är rädd för hans bedömning. Att det här är skräp och ingenting, inte konst. Och i det har han rätt, det här ÄR inte konst. Det är en metod. Jag har en önskebild, en vision, att jag till slut ska kunna lägga detta bakom mig och skapa ett verkligt konstverk. Någonting som är helt och hållet konst (and presumably not just an expression of my self). Men jag börjar mer och mer tro att det är tvärtom. Att min önskan egentligen är att helt och hållet göra mig själv till konst. Som Cosey: Life is art. Jag har dem ju runtomkring mig hela tiden, de som vågade och trodde att deras liv kunde vara konst. Anaïs Nin, Francesca Woodman, Louise Bourgeois. Är det bara kvinnor? Vilka män lever enligt devisen Life is art? Knausgård kanske. Kristian Lundberg.

Det här är en dagbok för mina systrar och bröder. Inte mina biologiska, eller jo, dom också. Men en dagbok för, eller ett brev till, mina andliga systrar och bröder. Det behöver inte heller läsas som mer än så. Det är inte litteraur. Inte konst. Det bara är. Och är en metod.

Går allt som jag vill kommer ni att bombarderas av ord. Men så väljer ni ju om ni läser eller inte.

Jag har precis lånat Harry Martinssons Aniara på kassett. På riktigt, det fanns. Jag ska ta min freestyle och lyssna, uppläst poesi är det bästa som finns. Kanske är det förresten någonting jag borde göra också. Läsa poesi och spela in, inte bara min egen alltså.

Det finns ett block här. Det är inte killens som satt utanför, han har gått. Jag måste gå och hämta det.

Någons kollegieblock från skolan. Om mikroorganismer. Starka som enskild cell och om miljön är gynnsam delar sig cellen och bildar en koloni. Kollonin [sic] kan vara synlig för ögat. Vita/grå kollonier ofta tarmbakterien E-Cdi. Luddig[a] kollonier är mikrosvampar, luddet är hyfer. Räkna kolloniera [sic] i de olika avdelningarna på era agaryter. Vilken plats är mest kontaminerad av mikroorganismer. Yta 1 har mest kollonier.

Det är som poesi. Jag älskar vetenskapligt lingo. Särskild biologi och medicin. Jag tänker spara den här boken, jag är ledsen, sorry du som glömt den men den är min nu. Jag antar att det är lite fult. Om någon fann min skrivbok skulle jag vilja ha tillbaka den. Men jag skulle också förstå om någon valde att behålla den. Och blir den en del av något annat, då godkänner jag det. Ni får hålla mig till svars för att jag sagt det här.

På andra sidan: Fördjupning, upptrappning, peripeti/vändpunkt. – Då mamman blev björn.

Oslagbart.

Sedan vad jag antar handlar om menscykeln. 1. FSH från hypofysen insöndras effekiv [?] en folikel växer till (ägget mognar) och startar med att insöndra östrogen. 1 ägg mognar var 28e dygn. Folliklar.

Och en konversation med någon på papperet. Jag klarar inte av att han säger så. Va ska jag göra. Ska jag fara på spa. Orka inte. Du får vänta på mig. Fuck you. Du skämtar.

Sen handlar det om derivatan, då tröttnar jag. Men här finns papperet om jag istället vill skriva för hand. Det är en skillnad, verkligen. Att skriva för hand eller skriva på tangenter. Stor skillnad, annat flöde, andra tankar som kan komma. Varför är det så?

Bodil Malmsten också, lätt, vad är hennes loggböcker om inte en öppen dagbok? Inte heller dom är jag helt säker på att de borde publiceras som böcker. Ändå älskar jag alla dessa uttryck, förstå mig rätt. Det jag älskar ännu mer är att andra tycker om att läsa det också. Det ger mig hopp om mitt eget skrivande.

Men att det är mobilförbud här tänker jag definitivt respektera. Det innebär att här råder ingen annan kommunikation än med mig själv, och det är reglerat av någon annans regler. Det är perfekt, jag behöver alltid någon annans regler för att verkligen kunna lyda. Kanske för att bryta mot också.

Den tunna gardinens lätta dans i ventilationsdraget. Genomskinlig.

Insöndra förresten. Gillar det ordet.

 

Konflikt, ambivalens, dubbelhet. Att det inte verkar gå att leva utan detta både och. Aldrig enbart rosenröd kärlek. Aldrig enbart bottensvart ångest. Att välja och gå rätt väg i gråsörjan är mer eller mindre omöjligt. Kanske är det just det som vår generation förmedlar i sina romaner och konstverk där ingenting tycks hända, ingen förändring ske. För att livet aldrig är så enkelt. Men mest tror jag att det beror på reality tv, sociala medier och bloggar. Att man tror att ett fragment av någonting är tillräckligt, when it is clearly not. Ingen bearbetning, inget syfte. Och det funkar i dessa sammanhang, men som bundna böcker, tavlor på väggen: not so much.

Det här kommer adrig vara mer än en arbetsdagbok, och det är inte det här som räknas. Det här är en del av processen. Men jag tycker om att kunna lyfta in omvärlden in i min process, och omvänt. Det är ett privilegium som blir en del av processen i sig.

Jag älskar fragment. Har alltid gjort. Och pusselbitar, kartor. Mina egna troper.

Hittills har ingen utom vakten kommit hit, men nu en tjej. Jag borde stänga datorn då, jag lovade ju det. Okej, jag läser istället.

 

 

Så vad är det här egentligen? En slags konversation med mig själv, en öppen ström, på det sättet ett slags stream of consciousness, där jag låter vad som helst komma fram som jag tänker på. Ett sätt att träna skrivandet och tänkandet, att öppna portalen. Kanske hoppas jag att något större, bättre, mera verkligt skapande ska komma ut ur denna process, kanske ÄR det här också det slutgiltiga enda som kommer av det. Oavsett vilket, så älskar jag att skriva orden.

Tjejen har gått. Jag undrar vad hon läste. Vad hon tänker på. Varför hon hittat hit, till denna tysta plats, om hon också behöver den. Om hon var besviken för att jag satt här och tog plats. Om hon undrade vad jag skrev, läste, tänkte på. It goes on and on. Alla dessa tankar, drömmar, läsningar som finns omkring oss.

Vad jag läser? The Writing Life, essäer av 50+ författare om skrivande. Det inspirerar också. Jag är en sådan metanörd.

En arbetsdagbok alltså. Jag kallar den processen. Det är lite humor, lite pretention, lite töntigt.

Snart tar batterierna i datorn slut.

Jag tänker på en massa saker medan jag tittar ut på måsarna. Saker som jag inte vet om jag kan formulera. En handlar om min barnlöshet, kontra S barn, och min systers och om jag kommer att ångra att jag inte har några egna barn. Kommer jag det? Jag är väldigt nära för gammal nu, men det finns flera år kvar att aktivt känna det väldigt påtagligt i min kropp, detta att jag inte har barn men borde vilja ha det. Jag kan inte skriva om det, men jag har skrivit om det. Jag har inte kommit fram till något, det vet jag inte om det går. Men det finns en diktsvit. Här där  jag sitter är det någon slags maskin i väggarna eller mellan våningarna, som gör att allting darrar till. Jag känner det i underlivet. Det var det som fick mig att tänka på det här med barnlöshet. Jag tror inte jag kommer ut ur det utan en stor sorg, även om jag vet hur det kommer att bli och inte egentligen sörjer det, så sörjer jag det. Alltid både och. Men jag känner mig friare utan, och jag ska utnyttja den friheten. Om jag nu inte, så ska jag åtminstone vara fri. Det är ett stort icke-beslut, det kommer att påverka hela resten av mitt liv. Min ålderdom.

Jag vill lära mig att växla mellan världar, och vara närvarande där jag är, utan att känna stress inför kommande världsbyten. Jag lever i ungefär sex världar. Jobbvärlden, hemmavärlden med S och G, hemmavärlden när det bara är jag och S, min egen värld, Pilgatanvärlden, världen med min grundfamilj i dess olika förgreningar. Den är förresten nog minst tre egna världar, mammavärlden, pappavärlden och Hannavärlden. Min egna värld skiftar också, skrivarvärlden, Bastuskärsvärlden, Göteborgsvärlden, kanske en värld för varje vänskap. Samma med jobbvärlden, där det skiftar mellan olika kurser, grupper och arbetsgivare.

Gerd Aurells barn kom just in i rummet, och Gerd förmanar barnet att man inte får ha skor här. Det är också en namedropping, för er som inte vet är det väl bäst att jag talar om det.

Jag har för övrigt suttit barnvakt åt Gerds son, för många många år sen. Det här var en liten person, kan det vara ett barn i ett nytt äktenskap? Ett syskonbarn, rentav ett barnbarn? Jag försöker minnas. Jag kan ha varit 16? I Holmsund. De höll på att renovera bottenvåningen i huset till Gerds ateljé. Det var ett ganska lätt jobb, men tråkigt. Jag minns höga bokhyllor och mycket konst på väggarna. Någon gång bjöd de mig på en bakelse. Jag tror inte att hon minns mig, hon verkar inte känna igen mig i alla fall. Jag klandrar henne inte. Men kan han ha växt upp och fött egna barn? Han kanske var tre, jag 16. Nu är jag 37. Ja, jag antar det, det är möjligt. Det är jag som är den konstiga i den här ekvationen. Den barnlösa tanten.

Att vara konstnär. Man kan det. De flesta har förstås någon slags utbildning som åtminstone kan ge dem det diplomet, den titeln. Men oaktat det, så går det. Man får lov att vara konstnär.

Att få barn ska tydligen förändra en. Jag tvivlar inte på det. Jag vet bara inte om det är den förändringen jag vill ha i mig själv. Jag är rädd nog för hur beroende jag är av människor omkring mig, eller av hur beroende de är av mig. Med ett eget barn blir jag helt låst. Fullkomligt. Och länge, för livet. Men jag skulle också ha en liten vän för livet. Det finns det förstås ingen garanti för. Många är inte alls vänner med sina föräldrar. Men någonstans föreställer jag mig ändå det: att jag och mitt barn, om jag hade något, skulle vara vänner. Jag skulle inte vilja att det blev någon annan slags roll mellan oss. Jag skulle inte vilja vara den som styrde och bestämde och tvingade barnet till något. Jag skulle nog inte bli en bra mor, om jag blev den mor jag skulle vilja bli. Om jag skulle bli den mor jag tvingas vara, blir jag en bestämmande men ändå förvirrad vuxen, det vet jag hur det är. Det funkar inte heller särskilt bra. Jag kan inte säga att det här resonemanget gör mig mera klar över problemet. Och egentligen är resonerandet meningslöst. Jag kommer inte att ha några egna barn, för hur skulle jag få det? S vill inte, och jag själv är osäker. S är den starkaste kärlek jag någonsin känt, jag kan inte se framför mig att det skulle förändras inom den korta tid som skulle behövas för att jag skulle hinna få barn med någon annan. Ergo: that train has passed.

Gestaltning. Det är vad som saknas i de här loggböckerna jag pratar om, som denna arbetsdagbok sällar sig till. It’s all in the head, och det är en svaghet, och en anledning till att hålla det otryckt. Jag har också skrivit en berättelse som bygger på sånna här inre ramblings. Men den har jag gestaltat, också. Sådan är nog min syn på vad som skiljer dessa typer av texter åt.

Så mycket saker som passerar ens hjärna. Klart man inte borde skriva ned allt, men vad händer om man gör det?

 

När jag väl kommit in i skrivandet, gömmer jag mig från andra människor som kan vilja mig något. Önskar att de inte ser mig, inte kommer fram. En skygg person i en folkmassa. Jag rör mig gärna i den, på något plan ger det näring att vara enskild bland en massa andra, också intrycken från världen omkring, husen, föremålen, landskapet, stadslandskapet. Även om de också kan bli för mycket, och störa det som sker inuti mig. Skapa den där blockeringen som gör att jag inte ens når fram till mig själv. Som jag måste jobba mig fram till igen. Tid och plats. Tystnad. Men ensamheten är ingen garanti för det. I mitt ensamma rum kan tusen andra saker överrösta, måsten och krav. Ibland är det bara i ensamheten tillsammans med andra, som jag kan nå detta plan, kan nå in i mig själv, börja samtala. Jag vet inte varför. Kanske är det också en del av arbetsdagbokens syften: att förstå det.

Jag är törstig.

 

Åh vad jag avskyr att detalltid är tusen uppdateringar att göra innan man kan skriva sitt inlägg på WordPress.

Och när jag försöker lägga upp inlägget på bloggen så krånglar det. Nya biblioteket ÄR bra på många sätt, men vad som talar emot att jag ska skriva här, är att deras internetuppkoppling är sämst i världen, och min egna kan jag inte använda heller, för huset är något slags fort som blockerar vanliga mobila internet. Det gör mig frustrerad.

Allting krånglar. Bilden, att lägga in den (plötsligt är det någon slags 90-tals primitiv uppladdningsfunktion där man inte kan klicka “spara” när man ändrat något), att göra länkar i inlägget (för mycket text? eller är det bara uppkopplingen, och därför Vävens, och därför Balticgruppens fel?)

Dela gärna.