processen 005

Ju mer jag läser i Wera von Essens ”dagbok” desto mer irriterad blir jag, och får mindre lust att skriva själv. Den är, precis som hon skriver själv, inte värd att ges ut. Så varför är den det, och varför läser jag? Jag tänkte att det kanske skulle bli en vändning, att antingen Daimebreven skulle skrivas in, eller något annat hända, men det är bara fortsatt en blogg som tyvärr har getts ut i bokformat. Som blogg förstår jag texten, i vetskapen om kontexten ”dagligt skriven text” med bästföre-datum. Som bok irriterar mig den bara, och jag desillusioneras av bokutgivning och kultur/litteratursfärer överlag. What a load of bullshit it all is. Varför den alls ges ut är för att hon har ett adligt namn och kan namedroppa namnkunniga personer. Cheap. Stackars lilla överklass. Hon skriver inte om det som bränner och gör ont. Om hon lyckades förmedla det, relationen till modern till exempel, förmedla moderns neuroser, så kanske. Men hon vågar inte gå dit, åtminstone inte här.

Men min egen process. Jo, jag känner hur den skiftar, jag börjar ana en önskan att lägga tyngden inte på

Nej. Jag måste börja om. Det jag skriver nu är alldeles för påklistrat, alldeles för: som om någon läste. Att jag skriver för någon som jag tror att jag måste rapportera till, visa mig duktig inför. Faktum är att jag är vilse. Men både det här skrivandet, process-skrivandet och min privata dagbok, ger mig en riktning. Jag får inte glömma att jag behöver det fysiska mötets impuls, att jag måste möta för att något ska sätta igång. Inte sex, ok. Fast sex är också viktigt. Men möten, upplevelser, tvinga hjärnan och hjärtat att ta del av världen på olika sätt. Idag Bothniasalongen, med blandade intryck. Mestadels mjä, ingenting för mig, pur dekoration eller yta. Hälften av resten förstår jag inte, ser bara pretentionerna och känner ingenting. Eller mer. Egentligen var det inte något verk som jag drabbades av, och det är mitt kriterium för konst. Men jag fick impulser, idéer, att spinna vidare på i mitt egna uttryck.

Så mycket som handlar om utförandet. Att faktiskt göra det. Vilket jag inte gör, och så hamnar jag i dessa svackor där allt handlar om måsten och ingenting berör mig.

Berör mig, drabba mig! Jag kräver att bli petad på, peta i mina sår. Det finns ingen annan anledning att läsa en bok eller ta in ett konstverk.

Jag saknar så mycket. Fotograferandet, skrivandet. Umgänget. Förhoppningsvis hittar jag tillbaka till en del av detta i sommar.

Dela gärna.

processen 004

Molnigt. Skrivarväder. Är det för soligt kan jag aldrig skriva. Idag har jag bestämt mig för att arbeta med Farfarsorden. Med mina intervjuer av farfar, nittio år gammal, om hans barndom, om hans liv. Jag vet inte ännu vad jag ska göra med berättelserna. I första hand transkribera dem, bevara dem som hans berättelser, förstås, men också något mer. Och kanske inte bara hans då, utan fler av mina släktingars. Men han är min äldsta, min enda kvar av mor- och farföräldrar, som kan berätta om hur det verkligen var. Som han minns det förstås. Det är svårt. Det handlar om integritet. Det finns en barriär för att vi är släktingar, jag vill veta mer men vågar inte fråga. Om sådant som skaver och gör ont. Om sådant som är svårt att formulera. Hans fars tyranni, den blir mest ordlös, och då får det ordlösa tala. Men hur berättar man om ett misslyckat äktenskap för sitt barnbarn? Om hur man lämnade dennes farmor, varför, vad hände, hur ont gjorde det? Och hennes version, hennes berättelse som inte går att få, eftersom hon varit död så länge nu. Frågor som svävar. Jag måste söka de svaren på andra håll, andras minnen.

Och varför söker jag de svaren? Varför griper jag tag i de frågorna? Det har att göra med relationer. Hur de går sönder, och varför. Jag kommer från en släkt av skilsmässor, jag är inte ens själv ett undantag. Mamma och pappa. Mormor och morfar. Farmor och farfar. Till och med farfars föräldrar. Vad är det som händer när relationer tar slut? Hur påverkar det oss? Barnen, de lämnade, de lämnande. Så ja, kanske är det den större frågan jag vill besvara, det jag söker i mina efterforskningar, förutom mina släktingars livsberättelser.

Låt mig se.

Farbror Göran och Annika. Faster Lenas Göran, äktenskapet innan de fann varandra. Men inte min moster och min morbror. Inte min faster Maj. Inte mormor eller morfars föräldrar. Kanske är det ett drag mestadels på min fars sida, after all. Det som dödade min mormor och morfars relation var spriten.

Men jag har burit med mig en bild av att äktenskap, relationer, inte kan hålla hela liv, ända sedan jag var barn. Som tonåring skrev jag någon arg uppsats på ämnet, att det var befängt att tro att relationer skulle hålla, eftersom man förändras. När jag gifte mig var det med tryggheten att man kan skilja sig. Jag tror inte jag trodde att det skulle hålla, jag var nog rätt övertygad om att det inte skulle göra det. Medveten om att jag var i en destruktiv relation, men just där och då var äktenskapet min enda utväg. Det låter absurdt, men så var det, och så blev det.

Jag visste inte att jag skulle börja skriva om äktenskap och relationer. Men här sitter jag nu. Och det är sårigt och blottande att skriva om det, att undersöka det, när man själv är i en relation. Det kräver att man synar den, och det är svårt. Jag ska försöka att inte. Jag vill inte bli cynisk. Och jag vill inte veta. Ett visst mått av skygglappar kanske måste finnas för att man ska kunna älska. Antingen det eller att dra upp allt, dra ut allt och verkligen våga syna det, och ändå älska. Jag tror mer på den senare varianten, det är den vägen jag vill gå. Men det är ett stort jobb, och inget jag kan göra ensam. Att vara i en relation är att vara sårbar. Jag kanske tänkte någon gång, att det skulle vara trygghet. Kanske är det mot trygghet jag strävar. Jag hoppas att det går.

Men jag börjar med att transkribera. Lyssna på hans ord, mina frågor, vårt samtal. Jag saknar honom. Jag måste besöka honom snart igen.

14:34

Har pledgat att inte använda internet idag. Inte facebook iaf, jag får väl söka information om jag behöver den, men mina fällor är jobbplattformen och facebook, när jag prokrastinerar. Inte ens instagram kan få mig i fällan these days, egentligen inte fb heller, men jag försöker att också undvika kommunikation. Inte jobb, inte kommunikation.

Jag skriver ned det farfar talar om. Det går inte att på papperet fånga hur han talar. Hans pauser, hans ofullständiga meningar som jag på intervjufilerna tyvärr alltför ofta försöker fylla i, hur han börjar på en mening och fortsätter på nästa, hur själva poängen av meningen ofta hänger i luften som något förutförstått som han inte sätter ord på. Jag försöker ibland, i intervjuerna, summera eller konkludera och ibland lyckas jag kanske men det är fortfarande mycket som är just outtalat. Hur transkriberar man det?

Jag har hans historier. De han tyckt var viktiga att berätta, kronologiskt har vi gått, upp till då alla barnen fötts och hans olika jobb men sen blir det lite luddigt. Det är alltid vuxenlivet som är mest luddigt. År som liknar varandra, det går inte längre att prata om kronologi. Istället måste man kanske börja tala om teman. Ur teman kan berättelser uppstå och ett av dem är relationerna. Tänker jag. Han träffar Birgit, de bryter med sina respektive, skilsmässa. Min farmor träffar Arne, jag tror det är farfars lättnad, hennes ungdomskärlek, de blir ett par igen. Men jag känner mig inte särskilt klok på deras relation. Han var mån om att göra det på rätt sätt. Kanske de inte ens legat med varandra innan de skilde sig? Båda var ju gifta, vuxna. Pappa var i övre tonåren, närmare tjugo måste han ha varit. Mamma minns, hennes minnen är inte lika enkla som farfar låter dem höras. Farmor tog över lägenheten mamma och pappa hade på Mariehem då. Jag kommer inte ihåg exakt hur det var, har skrivit ned då jag och mamma pratade om det här men vet inte var. Den lägenheten iaf, att det blev barnen som ”räddade” boendesituationen. Då kan det väl inte ha varit enkelt? Mamma sa också något om det där med Birgit och farmor. Att hon som var ”fru” i huset fastän de fortfarande var gifta? Jag minns inte nu, det var väldigt taskigt iaf, hur det beskrevs av mamma. Mamma stod på farmors sida. Jag kommer att måsta intervjua både henne och pappa om det här. Kanske Göran, Lena, varför inte Maj också? Kommer jag att våga fråga dem de viktiga frågorna? Kommer jag att veta vilka de viktiga frågorna är?

Och farfars röst. Sagoberättarrösten. Den går inte heller att förmedla.

Liten paus. Jag transkriberar. Det tar väldigt lång tid. Vissa intervjuer har jag bara skissat, ungefär vad han talar om. Måste nog göra så framöver också, får gå in i dem mer utförligt när jag vet hur jag ska arbeta med dem. Ska jag först skriva en översiktlig berättelse om farfars liv? Övergripande, kronologisk? För att först senare använda mig av berättelserna som en del av något mera eget? Jag vet inte. Men jag blir trött av att transkribera. Svårt att stänga av och bara sammanfatta. Är där, i huvudet, med farfar. Trött på att höra min egen röst, hur dum jag låter med mina dumma frågor och hur jag fyller i vilket gör att farfar inte säger saker, utan jag säger dem. Lär mig väl mer och mer om intervjuformen också. Låta den intervjuade tala till punkt, mana fram berättelsen i deras egna ord. Det spretar. Jag får mest fatt i de kronologiska detaljerna, fakta. Det är inte så intressant? Jag vill komma åt LIVET, relationerna. Vad de kände, vad de gjorde, hur livet kunde se ut på riktigt. Jag har fortfarande inte den biten men nunär jag har skelettet, är det kanske det jag kan intervjua farfar om? Hur var hans och Gullis relation? Hur involverad var han med sina egna barn. Vad tänker han nu, som gammal, om den tiden, ser han likheter eller olikheter med sin egen uppväxt? Var det så här han trodde och ville att hans liv skulle bli eller följde han bara med i hur strömningen gick? Sådana saker jag vill veta. Hur var det med Gullis? Trivdes hon? Vad gjorde henne glad? Vad gjorde ni för att visa varandra ömhet? Egentligen vill jag följa med ändå in i det intima, men jag tror att det blir för svårt. Däremot att stanna upp och försöa beskriva platserna, huset i Brån tex. hur en vanlig dag där kunde se ut. Lyckliga minnen därifrån. Osv. Om och om igen, nedslag i olika delar i hans liv. Även då han var inkallad. Hur såg bilen ut? Vad gjorde de i Visby? Flirtade de med flickor? Roade sig? Minns han någon film? Bok som gjorde intryck på honom? Så många sådana saker… Och varför är han så intresserad av historia? Måste forska mer. Och fråga om Lars, hur var deras relation under denna tid, när kom hans första böcker? 1950 första boken. Precis där jag är och transkriberar nu. Inga stormar än, känner inte till den boken. Måste läsa allt Widding har skrivit… Ett sommaruppdrag? Men Pigan och härligheten kom först 1978 kantänka, inte alls bland det första utan långt långt senare. Kanske var hans författarskap inte en issue den här tiden då? För jag har ju en känsla av att det skapades en schism sen, iom de böckerna. Det måste jag ju också fråga om.

Men i wikin står att de första böckerna speglar upplevelser av skoltid och ungdomstid, så kanske ändå då?

20:55

Har lyssnat hela dagen på farfars röst. Och min, som jag blir väldigt less på. Det framkommer liksom hur dåligt jag egentligen känner farfar, både i hur jag pratar med honom och hur jag försöker fylla i svar som ofta är fel. Varför gör jag så? Nervositet. Och en vilja att vi ska ha varit närmare, men vi har inte haft någon jättenära relation precis. Och vad beror det på? Kanske är det också något jag vill undersöka. Hur var egentligen hans och pappas relation? Den är nog god, jag tror inte att den varit dålig, men nog finns en reservation någonstans?

Jag tänker att jag måste träffa honom igen, och snart. Fast då ha gått igenom de andra intervjuerna också gjort en lista på luckor och frågor jag vill ha svar på, mer inre frågor. Kanske kan det underlätta att använda ett fotografialbum som underlag också? Prata utifrån dem, minnas. Berättelser om barnen, deras uppväxt. Hur de var som barn, hur deras relation till dem var. Och om farmor. Hur dog deras kärlek? Vad handlade det om? Vågar han berätta det för mig? Jag vet att vi talat litegrann om det, jag har försökt fråga. Men ofta är Birgit där, lyssnar i bakgrunden. Stör. Jag vet inte om hon gör det medvetet, hon vill nog också ha en del i berättandet. Jag känner inte heller henne särskilt väl, nog skulle det vara gott att intervjua henne också. Det känns att hon kommer från en finare bakgrund, har mer pengar. Borgeligt. Kanske från familjen? Såsom också hennes dotter är lite finare, gått den banan. Många frågor. Mycket att sätta sig in i, relatera till, försöka förstå. Många människors interrelationer. Och hur det är och har varit att vara bror till en av Sveriges mest lästa författare, som han var där ett tag. Han som skrev så att vanligt folk ville läsa.

Dela gärna.

processen 003

Att befinna sig på en annan plats visar sig vara nästan nödvändigt, för perspektivets skull. Den här platsen, en stuga på en ö vid en vik i havet med träd, fåglar, berg och hav, solnedgångar, den är alltid lika näringsrik. Jag är här på lånad tid, på ett sätt, eftersom stugan inte är min utan tillhör min far och hans syskon. Men de har ingenting emot att jag är här, åtminstone när ingen annan vill vara här eller kan, vilket oftast är för- och sensommar. Särskilt sensommar förknippar jag den här platsen med, kalla vindar och regn. Men också som nu, försommarens låga vatten och de ljusaste nätterna.

Vad gör jag här? Jag läser. Jag arbetar, när jag måste. Jag skriver, jag tänker, jag promenerar över ön till havet. Jag röker en ciggarett nere vid vattnet, ser på måsarna. Försöker undvika att se på det fula moderna huset på andra sidan viken, med sin kollapsade brygga och robotgräsklippare. Jag sitter i solen och virkar, lyssnar på ljudbok och musik. Jag pausar. Jag finns. Ibland fotograferar jag, skissar på idéer jag vill förverkliga, som kanske någon gång blir av.

När jag läser kommunicerar jag. En tyst kommunikation, men jag tar emot den, speglar det som sägs i mig själv, formulerar svar. Lär mig saker, tar till mig saker. Idag: Hak a mamma och högläsning för måsarna om att föda ut ett dödfött barn. (Abdellah Taïa och Anaïs Nin, och det fina i att båda skriver om Marocko, och båda har ett ï i sitt namn, det är inte som att jag planerar min läsning efter hur väl de passar med varandra).

Jag funderar på vad pms gör med mig och med människorna i min närhet, med mina relationer. Ibland är jag så fruktansvärt känslig att allt omkring mig känns som hot. När oket lyfts glider jag runt i vardagen och nästan bubblar över av, for lack of a better word: spiritualitet. Som Merete Mazzarella skulle definiera ordet, eller som jag uppfattar att hon skulle göra det. När jag har pms kan jag inte kommunicera och dubbelgissar allas reaktioner på vad jag än gör, så att ingenting blir gjort eller sagt. Jag tappar saker, säger saker innan de formulerats i min hjärna så att allt som kommer ut är en konstig osammanhängande och korkad gröt. Min hörsel försämras, förmodligen mitt tal också. Jag distaniserar mig från andra och tror att det är de som inte vill ha med mig att göra. Det är fruktansvärt irrationellt, och irriterande. Frustrerande. Det går upp, och det går ned. Vissa månader värre än andra, vissa utan märkbar påverkan. Det har blivit värre med åren, eller så har jag en större medvetenhet kring vad som är vad (för att jag inte konstant är deprimerad och överkänslig och därmed märker skillnaden). Jag gråter, nästan utan anledning, ofta av självömkan. Och för att jag är så hemsk att jag känner självömkan. När det släpper känner jag en oerhörd lättnad.

Vad är meningen med att man ska gå igenom sådana psykiska cykler? En slags kroppsligt inbyggd bipolaritet. Och då kommer också tanken, om det inte är pms, utan faktiskt det andra? Jag minns fortfarande samtalet från den ofattbart påträngande sjuksköterskan som drev eller i alla fall deltog i undersökningen av psykiska sjukdomars ärftlighet. Inte vad hon sa, men effekten av det, chocken. Och att jag sedan trängde undan samtalet och inte mindes det igen förrän efter flera år. Mamma säger att det var något konstigt med studien, att de kanske inte gjorde rätt, att de var oetiska. Och att det inte stämmer, det är inte ärftligt. Eller hittar jag på det nu också? Hur minnet försöker fylla luckor med fragment som kan byggas ut till möjliga sanningar.

Det intressanta med att låta tankarna flöda ut på papper. Man tänker på saker man aldrig skulle ha formulerat annars, och hamnar alltid på mentala platser man inte hade kunnat förutsäga, även om man hade början på tankeströmmen klar för sig. Man kan aldrig veta på förhand vart den floden leder. Nu ändrade jag från ”tankekedja” till ”tankeström” för att använda metaforer från samma element (vatten). Det är en arbetsskada.

Ja det finns något självförhöjande i att sitta här och skriva ned sina tankar som om man var en fantastisk tänkare. Formulera sig på det sättet. Jag borde bli mer ödmjuk.

Dela gärna.

processen 002

Gå in i en ny roll. Jag inser att jag måste byta plats om det ska gå. Att gå från fåtöljen där jag suttit och jobbat, till skrivbordet och se ut genom fönstren. Fönstren. Min livlina och den största anledningen till att jag valde den här platsen till min ateljé. Nu ska de snart renovera dem och jag vet inte vad som kommer att hända, om de kommer att byta ut den gigantiska rutan mot flera mindre. Jag kommer att sakna det, fönstret, om de gör så. Det är inte samma sak med en rand mitt i allt.

Ilandsproblem. Jag tänker på mina bekanta i Gambia. Som fortsätter att vara bekanta för att det finns en hel värld och en hel kultur mellan oss, och tid som inte finns. Jag vill lära känna dem, förstå vilka de är och hur de lever. Jag inser också att mycket av det kanske måste fortsätta vara hemligheter, för att barriären alltid kommer att finnas där, även om vi inte vill. Benefactor, beneficiary. Eller som B skrev till mamma: You know, we can’t tell you everything. Och: desperate people do desperate things. Jag avskyr den roll jag hamnat i, någonstans mittemellan. Har knappt själv en aning hur jag ska klara sommaren, med jobb som ställts in etc etc. Samtidigt har jag ju så mycket mer än dem, alltid.

Jag vill inte skriva om det, jag känner hur jag går in i rollen som självgod. Vilket bara fördjupar den problematik jag skriver om.

Jag stryker allt som dyker upp i mitt huvud som liknar någon slags reflektion över hur man bäst ska leva sitt liv. Ska jag nu också börja skriva självhjälpslitteratur?

 

Och med detta det oangenäma dilemmat: att det också kommer att vara dessa dagar, då allt som rinner in i och ut ur mig är alltför ytligt för att egentligen skrivas ned. Jag måste vara slagen av något, drabbas, för att det ska finnas någon mening. Kanske får jag inte lov att skriva processen efter varandra följande dagar? Skapa en beroendesituation med undanhållande, för att öka effekten av det tillskrivna medlet. Mediet. En slags fasta, för att kunna känna smaken och bättre älska maten, orden. Ja, det ligger något i det.

 

Jag återkommer till tanken jag skrev om sist, att det finns en konflikt i mig rörande dessa typer av texter som är kroppslösa, utan gestaltning, huvudtexter. Heads in space. Att det som jag uppfattar som någonting dåligt (det kroppslösa, som exempel), att jag vill peta i allt sådant, vända på begreppen, inte ta dem för sanning. Att det kan finnas en funktion för detta kroppslösa skrivande också, som inte bör värderas i relation till gestaltande text. Jag är inte heller en skönlitterär författare, jag är poet. Albeit en poet som skriver alldeles för lite och inte vågar publicera sig. Men ändock, det är som en sådan jag identifierar mig, och alltid har gjort. Även om jag också skriver skönlitterära texter, kan det. Inom ett år ska ha manifesterat en sådan bok i världen (dvs trycka, om inte något förlag får hicka och bestämmer sig för att ge ut den trots allt). Men jag är förstås inte författare alls, eftersom jag inte givit ut någon bok. Om vi ska gå in på den debatten.

Skriva kroppslöst. Gå emot allt jag lär ut, genom att skriva icke gestaltande texter. All in your head, bitch. Men ja, skapa utrymme för att den genren inte heller behöver vara mindre värd än någon annan. Varför alla dessa värderingar?

Jag vill befria mig från alla konventioner kring skapande. Det är svårt. De är så många och så förbehållslöst ”sanna” att de är svåra att ens få syn på. Men de hindrar mig, gör tröskeln högre till att ens ta mig in i det skrivande eller skapande rummet. Osynliga väggar! Som jag skapar själv, på alldeles egen hand, men som går att rasera, det är jag övertygad om. Ta ned självförsvaret, oron, den odefinierade oron som spretar åt så många håll. Janterester som valsar runt, idéer om vad som är ”riktig konst”, en rädsla för att vara löjlig, blotta mig. Och för att ses som en copy cat. Komma förbi spärrarna, jag vet att processen innehåller nivåer där jag kommer att vilja efterlikna, omedvetet till och med, eller inspireras för mycket av de jag inspireras av, så att det jag gör blir fåniga ekon av deras. Men genom att säga att de är en del av processen, inser jag också att det är steg jag måste genomföra, jag kan inte bara tro att de går att hoppa över. Vissa saker behöver jag skapa ur mig, bort från mig, genomföra så att de inte längre ligger kvar och gror och pockar på att göras. Som Alla mina namn. Jag vet att boken är en sådan. Och jag låter den vara det.

Den här sommaren ska få handla om att manifestera flera sådana skapande projekt. Och att motarbeta rädslan.

 

 

 

Dela gärna.