processen 002

Gå in i en ny roll. Jag inser att jag måste byta plats om det ska gå. Att gå från fåtöljen där jag suttit och jobbat, till skrivbordet och se ut genom fönstren. Fönstren. Min livlina och den största anledningen till att jag valde den här platsen till min ateljé. Nu ska de snart renovera dem och jag vet inte vad som kommer att hända, om de kommer att byta ut den gigantiska rutan mot flera mindre. Jag kommer att sakna det, fönstret, om de gör så. Det är inte samma sak med en rand mitt i allt.

Ilandsproblem. Jag tänker på mina bekanta i Gambia. Som fortsätter att vara bekanta för att det finns en hel värld och en hel kultur mellan oss, och tid som inte finns. Jag vill lära känna dem, förstå vilka de är och hur de lever. Jag inser också att mycket av det kanske måste fortsätta vara hemligheter, för att barriären alltid kommer att finnas där, även om vi inte vill. Benefactor, beneficiary. Eller som B skrev till mamma: You know, we can’t tell you everything. Och: desperate people do desperate things. Jag avskyr den roll jag hamnat i, någonstans mittemellan. Har knappt själv en aning hur jag ska klara sommaren, med jobb som ställts in etc etc. Samtidigt har jag ju så mycket mer än dem, alltid.

Jag vill inte skriva om det, jag känner hur jag går in i rollen som självgod. Vilket bara fördjupar den problematik jag skriver om.

Jag stryker allt som dyker upp i mitt huvud som liknar någon slags reflektion över hur man bäst ska leva sitt liv. Ska jag nu också börja skriva självhjälpslitteratur?

 

Och med detta det oangenäma dilemmat: att det också kommer att vara dessa dagar, då allt som rinner in i och ut ur mig är alltför ytligt för att egentligen skrivas ned. Jag måste vara slagen av något, drabbas, för att det ska finnas någon mening. Kanske får jag inte lov att skriva processen efter varandra följande dagar? Skapa en beroendesituation med undanhållande, för att öka effekten av det tillskrivna medlet. Mediet. En slags fasta, för att kunna känna smaken och bättre älska maten, orden. Ja, det ligger något i det.

 

Jag återkommer till tanken jag skrev om sist, att det finns en konflikt i mig rörande dessa typer av texter som är kroppslösa, utan gestaltning, huvudtexter. Heads in space. Att det som jag uppfattar som någonting dåligt (det kroppslösa, som exempel), att jag vill peta i allt sådant, vända på begreppen, inte ta dem för sanning. Att det kan finnas en funktion för detta kroppslösa skrivande också, som inte bör värderas i relation till gestaltande text. Jag är inte heller en skönlitterär författare, jag är poet. Albeit en poet som skriver alldeles för lite och inte vågar publicera sig. Men ändock, det är som en sådan jag identifierar mig, och alltid har gjort. Även om jag också skriver skönlitterära texter, kan det. Inom ett år ska ha manifesterat en sådan bok i världen (dvs trycka, om inte något förlag får hicka och bestämmer sig för att ge ut den trots allt). Men jag är förstås inte författare alls, eftersom jag inte givit ut någon bok. Om vi ska gå in på den debatten.

Skriva kroppslöst. Gå emot allt jag lär ut, genom att skriva icke gestaltande texter. All in your head, bitch. Men ja, skapa utrymme för att den genren inte heller behöver vara mindre värd än någon annan. Varför alla dessa värderingar?

Jag vill befria mig från alla konventioner kring skapande. Det är svårt. De är så många och så förbehållslöst ”sanna” att de är svåra att ens få syn på. Men de hindrar mig, gör tröskeln högre till att ens ta mig in i det skrivande eller skapande rummet. Osynliga väggar! Som jag skapar själv, på alldeles egen hand, men som går att rasera, det är jag övertygad om. Ta ned självförsvaret, oron, den odefinierade oron som spretar åt så många håll. Janterester som valsar runt, idéer om vad som är ”riktig konst”, en rädsla för att vara löjlig, blotta mig. Och för att ses som en copy cat. Komma förbi spärrarna, jag vet att processen innehåller nivåer där jag kommer att vilja efterlikna, omedvetet till och med, eller inspireras för mycket av de jag inspireras av, så att det jag gör blir fåniga ekon av deras. Men genom att säga att de är en del av processen, inser jag också att det är steg jag måste genomföra, jag kan inte bara tro att de går att hoppa över. Vissa saker behöver jag skapa ur mig, bort från mig, genomföra så att de inte längre ligger kvar och gror och pockar på att göras. Som Alla mina namn. Jag vet att boken är en sådan. Och jag låter den vara det.

Den här sommaren ska få handla om att manifestera flera sådana skapande projekt. Och att motarbeta rädslan.

 

 

 

Dela gärna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.