skörheten

Ödmjukheten inför det jag gör. Som handlar om att SE människor. Framförallt det. Förstå detta: de lägger sina liv i mina händer. Det viktiga i att vi vågar göra just detta. Se varandra, förstå att var och en du möter har sin specifika berättelse. Att de är människor, precis som du.

Dela gärna.

hitta rytmen

vad handlar det om? vad är det jag söker och varför är det så svårt att känna att det här är så det ska vara? jag tänker på: vad det är jag verkligen skapar. jag tänker på: att antingen är det jag skapar, och därmed också jag, ingenting, eller så är det något jag inte vågar stå för, något jag inte har ett tydligt namn på. eller: jag har visst förebilder och därmed ett namn på det, men jag vågar inte. inte ens i mitt privata liv vågar jag stå upp för  min egen önskan om hur jag vill leva, vad jag vill göra. jag gör det igen och igen och framförallt känns det som att det inte finns något utrymme. trots att jag skapat mitt eget arbete, trots att den kärlek jag fann kändes som att den skulle kunna stötta denna önskan, inte utgöra en ny form att trängas in i. jag är splittrad, igen och fortfarande. jag har inte ens ett hem. jag har två hem, men ingenstans där jag verkligen känner mig hemma. inte någon annanstans än i hans famn. det är mitt landmärke, det enda jag är säker på.

red comes in many shades.

så vad  är det jag verkligen skapar? mig själv, egentligen. det är det enda jag har att komma med, men egentligen är det inte så lite. borde inte känna att det är så lite. livskonstnär. Anaïs Nin, Leonor Fini, Francesca Woodman, Patti Smith. Louise Bourgeois. Anne Sexton. Frida Kahlo, Diane Arbus, Marina Abramovic. att använda sig själv, och att leva konsten.

och så den andra sidan: att jag inte orkar. att det är ett tungt arbete att gå in i mig själv och plocka fram detta. att mitt “brödjobb” – även om jag skapat det själv och sätter mina egna villkor i mångt och mycket – tar all energi. det, och familjen. för jag ingår numera i en sådan, och det är svårt. det måste vara något fel på mig som aldrig kan känna mig rätt i någon konstellation.

kan vi sakta ned? kan jag få lov att känna möjligheten att andas, att vara mig själv, att inte bara rusa från en sak till en annan utan mål eller mening? kan jag få lov att finnas till?

det tar flera dagar av “inte-måsten” för att varva ned tillräckligt för att känna att jag är mig själv. dessutom kräver det en hel del ensamhet. nu har jag någon slags ledighet, men när jag kastar en blick på veckorna, ser jag att det knappast blir särskilt många sammanhängande dagar där jag kan gå in i mig själv. det enda jag vill ha möjlighet till (det, och att älska). det jag skapade mitt yrke för att kunna göra, men allt arbete är arbete. det är egentligen inte så stor skillnad på vad du gör, när det du vill göra egentligen, är konst. om du inte är en mästare på att pendla mellan de världar som ofrånkomligen uppstår. jag har tom en splittrad personlighet när det gäller personlighetstest som Briggs-Meyer. olika sidor av mig själv, som jag visar/använder mig av i olika delar av mitt liv. men det är svårt att hoppa mellan, och jag önskar att jag hade mer kontroll över det, och mer TID. jag har en tanke om att leva periodvis, men det är svårt att genomföra. hitta sätt att passa in ens egen rytm med resten av världen…

find the rhytm of your love.

 

.

Dela gärna.

roadside shoes

Instagram har fyllts av annonser och jag söker nya vägar att dela med mig av bilder utan att påtvingas sådant jag inte vill se. Jag kommer antagligen att sakna bilderna jag fått som input, men faktum är att det var väldigt mycket scrollande utan att egentligen registrera bilderna, mer prokrastinering än verklig input så. Maybe no harm. Hittade ett nytt tema på wordpress som funkar bättre med appen på telefonen så att jag lättare kan lägga upp bilder. Dessutom kanske ökat utrymme för att skriva text, som kan förändra mitt sätt att dela bilder också. Vi får se. 

Dela gärna.

dagliga samtal

dagboken. ju mer jag behöver den, desto svårare blir det att skriva. reda ut tankar, känslor, intryck, farhågor, förhoppningar, planer. jag är en person som behöver någonting att bolla mina tankar mot för att förstå mig själv, för att förstå världen. när allt snurrar på så fort, och det inte finns utrymme för varken verkliga samtal eller samtal med den vita sidan, går jag vilse. för mig är det så enkelt. och samtidigt så svårt. jag säger till mig själv gång på gång: ta dig tiden. men tiden glider undan, och det blir svårare och svårare att möta den härva av känslor, tankar, funderingar, rädslor och önskemål jag härbärgerar. men de måste ut. annars exploderar jag. och det kan vara så enkelt som några ord, några minuter per dag. inte sant? vissa dagar kanske bara en handlingslista och en påminnelse om att tvätta. andra dagar en halv roman, eller en dikt, eller ett brev. någonting som sätter ord på/uttrycker det som rör sig i mitt huvud. kommer det inte ut, stockar sig allt, huller om buller. tvätt och sorg och ketchup och jag älskar dig. det är ingen vacker röra, och framförallt får jag svårt att andas. jag behöver andas.

men så, rutinen. det är den som rubbats och det är därför jag går vilse i mitt eget huvud. hur hittar jag den igen, eller hittar en ny?

jag tänker tillåtelse. inga förmaningar, fri form och utan krav. som tex ett par ord här, varje dag. inga krav på bild, inget krav på substans. kanske publicerar jag inte ens. i början eller i slutet av något av de pass som mina dagar består av. dear diary. it’s me again. nothing much to report. gott så.

Dela gärna.

byta perspektiv

Det är för svårt att få en överblick. Det som sker nu, det är för många saker som påverkar för att jag eller någon annan ska kunna se helhetsbilden. Vad som påverkar, hur vi hanterar, reagerar. Vi kan inte ta in allt. Perspektiv.

Och mantrat jag återvänder till: vi gör så gott vi kan. Jag gör så gott jag kan.

Med den kunskap jag har. Vi har. Med de förmågor jag har. Vi har. Det är så mycket att lära sig, hela tiden. Om sig själv, om andra, om hur man uppfattar andra och hur andra uppfattar oss. Det är aldrig bara enkelt. Eller kan det vara det också? Rapporter från lyckliga familjer gör mig mest misstänksam. Människor är för olika för att det verkligen ska fungera smoothly. Alltid är det någon som anpassar sig, och mår dåligt av det, eller inte anpassar sig, och får de andra att må dåligt, och mår dåligt av det.

Det enda sättet att få ett slut på den onda spiralen är ständig kommunikation. Öppen, flödande. Och viljan att lyssna, och viljan att förstå att man inte kan förstå alla gånger. Viljan att försöka ställa sig utanför sin egen upplevelse, att byta perspektiv. Och bryta gamla mönster.

Vi blir starkare. Men vi måste också få utrymme att växa. Även den vi tror är starkast och färdigvuxen. Ingen är någonsin färdigvuxen, det finns inga vuxna. Vi är alla ständigt växande. Eller borde vara. Kanske är de vuxna de som stelnat och tror att allt är färdigt nu? They are so wrong. Det här är bara början.

 

 

.

Dela gärna.

snapshot

här är vi. två månader och tjugotvå dagar in på det nya året, om det nu ska vara en markör. men jag viskade en sak till mig själv då, eller jag skrek det i caps lock rakt in i hjärtat och jag har ändå inte. dammit.

little by little though. myrsteg.

den här dagen dock, börjar jag sätta staket runt. små, tunna, de går lätt att hoppa in eller ut, men ändå. någon slags omgärdning. och om jag inte kan varje dag så i alla fall denna dag. jag ska fajtas med näbbar och klor.

 

jag vet inte om jag kan förklara. eller varför jag måste (men jag känner att jag måste, att jag vill försvara mig). vi förändras, är i olika stadier. ironiskt, eftersom det är för hennes skull jag stannat. i mina anteckningar läser jag det gång på gång. kanske var det någon annans sanning? eller helt enkelt att jag varit för rädd att följa det egna, skrivit över det på andras ord, “om inte hon…” om inte hon, så förmodligen Göteborg? på gott och ont? ja jag hade inte levt det här livet då, inte varit bonusmamma och suttit på möten och gått på barnkalas och älskat. eller kanske hade jag älskat, men inte honom.  och henne.  otänkbart, ändå. för oavsett alla upp och ned och omständigheter: den famnen är det närmaste jag känt mig hemma i hela mitt liv.

inga sanningar. inga rätt. jag vet inte om allt jag gör nu är rätt, men jag vet att det är något jag måste. och att jag kanske offrar något för det, ja. det borde vara uppenbart, och att det inte är lätt. jag letar fortfarande efter balansen, och jag får slåss för den. glömmer jag en sekund skulle jag försvinna helt. det är dåliga dagar och några bättre och ibland vill jag bara skrika. samtidigt blir allt mycket skarpare när det handlar om liv och död. och någonstans vet jag att jag behöver det svåra att stöta mot, för att allt inte bara ska smälta in i en jämn sörja.

 

ungefär så. och jag har äntligen skaffat mig en polaroid. snapshots. det har alltid varit mitt format.

 

Dela gärna.

this is right in so many ways

att resa börjar bli knotigare och knotigare. ordet knotigt får man inte böja. orden kommer långsammare och långsammare, allt är inte som det ska. mitt hår självtorkar och jag är sugen på något jag inte kan definiera. kanske är det pms. får man vara brokig? skava? inte ha flöde, vara hackig och besvärlig? får man fråga saker?

jag håller andan. andas inte riktigt som man ska. jag är dålig på mellanrum, mellanting. en förflyttning har skett som inte var helt mitt beslut, det skaver i mig. får jag skava tillbaka då? jag vill se det som sker som öde, som universum som petar mig i rätt riktning. men det innebär inte automatiskt att det går lätt, och känns självklart. livet lever mig nu. jag har tappat min bestämmelserätt. det gör ont att tänka så och jag är rädd och tårar bränner. det här med att inte ha kontroll. jag är rädd för att tårarna som inte får komma ut ska bilda en hinna som blir starkare och starkare för varje gång. jag vill kunna bara njuta av det som sker som är positivt, jag vill också kunna säga: jag har allt jag önskar mig nu. men vi är inte samma person, det ser inte likadant ut. att göra plats och att ta plats är två olika saker. olika utgångspunkter. jag förstår inte ännu det som sker, kan inte smälta det än. jag blundar och faller och litar, men det innebär inte att jag inte är rädd. känslor virvlar.

det mesta som sker är positivt. jag är bara inte riktigt närvarande nog att uppleva det helt och hållet, eftersom allt snurrar så snabbt så snabbt, som vanligt. jag vet ju att det är så. men varje gång förvånas jag över hur mycket snabbare det kan gå, hur mycket mer intensivt saker och ting kan ske. om något är konstant så är det det. en ständig känsla av att inte riktigt hinna med.

vi bakar kakor. leker kuddkrig. kramas hela nätter. varje gång är famntaget en himmel att falla in i. this is right in so many ways.

får man säga att något skaver när man egentligen ska vara lycklig, och är det, också? kan man vara både och? jag har mest frågor idag, frågor till mig själv.

Dela gärna.