Det subjektivas poetik

Ett poetiskt perspektiv på liv.

Meny Stäng

Kategori: Okategoriserade (sida 1 av 5)

processen 005

Ju mer jag läser i Wera von Essens ”dagbok” desto mer irriterad blir jag, och får mindre lust att skriva själv. Den är, precis som hon skriver själv, inte värd att ges ut. Så varför är den det, och varför läser jag? Jag tänkte att det kanske skulle bli en vändning, att antingen Daimebreven skulle skrivas in, eller något annat hända, men det är bara fortsatt en blogg som tyvärr har getts ut i bokformat. Som blogg förstår jag texten, i vetskapen om kontexten ”dagligt skriven text” med bästföre-datum. Som bok irriterar mig den bara, och jag desillusioneras av bokutgivning och kultur/litteratursfärer överlag. What a load of bullshit it all is. Varför den alls ges ut är för att hon har ett adligt namn och kan namedroppa namnkunniga personer. Cheap. Stackars lilla överklass. Hon skriver inte om det som bränner och gör ont. Om hon lyckades förmedla det, relationen till modern till exempel, förmedla moderns neuroser, så kanske. Men hon vågar inte gå dit, åtminstone inte här.

Men min egen process. Jo, jag känner hur den skiftar, jag börjar ana en önskan att lägga tyngden inte på

Nej. Jag måste börja om. Det jag skriver nu är alldeles för påklistrat, alldeles för: som om någon läste. Att jag skriver för någon som jag tror att jag måste rapportera till, visa mig duktig inför. Faktum är att jag är vilse. Men både det här skrivandet, process-skrivandet och min privata dagbok, ger mig en riktning. Jag får inte glömma att jag behöver det fysiska mötets impuls, att jag måste möta för att något ska sätta igång. Inte sex, ok. Fast sex är också viktigt. Men möten, upplevelser, tvinga hjärnan och hjärtat att ta del av världen på olika sätt. Idag Bothniasalongen, med blandade intryck. Mestadels mjä, ingenting för mig, pur dekoration eller yta. Hälften av resten förstår jag inte, ser bara pretentionerna och känner ingenting. Eller mer. Egentligen var det inte något verk som jag drabbades av, och det är mitt kriterium för konst. Men jag fick impulser, idéer, att spinna vidare på i mitt egna uttryck.

Så mycket som handlar om utförandet. Att faktiskt göra det. Vilket jag inte gör, och så hamnar jag i dessa svackor där allt handlar om måsten och ingenting berör mig.

Berör mig, drabba mig! Jag kräver att bli petad på, peta i mina sår. Det finns ingen annan anledning att läsa en bok eller ta in ett konstverk.

Jag saknar så mycket. Fotograferandet, skrivandet. Umgänget. Förhoppningsvis hittar jag tillbaka till en del av detta i sommar.

Dela gärna.

processen 004

Molnigt. Skrivarväder. Är det för soligt kan jag aldrig skriva. Idag har jag bestämt mig för att arbeta med Farfarsorden. Med mina intervjuer av farfar, nittio år gammal, om hans barndom, om hans liv. Jag vet inte ännu vad jag ska göra med berättelserna. I första hand transkribera dem, bevara dem som hans berättelser, förstås, men också något mer. Och kanske inte bara hans då, utan fler av mina släktingars. Men han är min äldsta, min enda kvar av mor- och farföräldrar, som kan berätta om hur det verkligen var. Som han minns det förstås. Det är svårt. Det handlar om integritet. Det finns en barriär för att vi är släktingar, jag vill veta mer men vågar inte fråga. Om sådant som skaver och gör ont. Om sådant som är svårt att formulera. Hans fars tyranni, den blir mest ordlös, och då får det ordlösa tala. Men hur berättar man om ett misslyckat äktenskap för sitt barnbarn? Om hur man lämnade dennes farmor, varför, vad hände, hur ont gjorde det? Och hennes version, hennes berättelse som inte går att få, eftersom hon varit död så länge nu. Frågor som svävar. Jag måste söka de svaren på andra håll, andras minnen.

Och varför söker jag de svaren? Varför griper jag tag i de frågorna? Det har att göra med relationer. Hur de går sönder, och varför. Jag kommer från en släkt av skilsmässor, jag är inte ens själv ett undantag. Mamma och pappa. Mormor och morfar. Farmor och farfar. Till och med farfars föräldrar. Vad är det som händer när relationer tar slut? Hur påverkar det oss? Barnen, de lämnade, de lämnande. Så ja, kanske är det den större frågan jag vill besvara, det jag söker i mina efterforskningar, förutom mina släktingars livsberättelser.

Låt mig se.

Farbror Göran och Annika. Faster Lenas Göran, äktenskapet innan de fann varandra. Men inte min moster och min morbror. Inte min faster Maj. Inte mormor eller morfars föräldrar. Kanske är det ett drag mestadels på min fars sida, after all. Det som dödade min mormor och morfars relation var spriten.

Men jag har burit med mig en bild av att äktenskap, relationer, inte kan hålla hela liv, ända sedan jag var barn. Som tonåring skrev jag någon arg uppsats på ämnet, att det var befängt att tro att relationer skulle hålla, eftersom man förändras. När jag gifte mig var det med tryggheten att man kan skilja sig. Jag tror inte jag trodde att det skulle hålla, jag var nog rätt övertygad om att det inte skulle göra det. Medveten om att jag var i en destruktiv relation, men just där och då var äktenskapet min enda utväg. Det låter absurdt, men så var det, och så blev det.

Jag visste inte att jag skulle börja skriva om äktenskap och relationer. Men här sitter jag nu. Och det är sårigt och blottande att skriva om det, att undersöka det, när man själv är i en relation. Det kräver att man synar den, och det är svårt. Jag ska försöka att inte. Jag vill inte bli cynisk. Och jag vill inte veta. Ett visst mått av skygglappar kanske måste finnas för att man ska kunna älska. Antingen det eller att dra upp allt, dra ut allt och verkligen våga syna det, och ändå älska. Jag tror mer på den senare varianten, det är den vägen jag vill gå. Men det är ett stort jobb, och inget jag kan göra ensam. Att vara i en relation är att vara sårbar. Jag kanske tänkte någon gång, att det skulle vara trygghet. Kanske är det mot trygghet jag strävar. Jag hoppas att det går.

Men jag börjar med att transkribera. Lyssna på hans ord, mina frågor, vårt samtal. Jag saknar honom. Jag måste besöka honom snart igen.

14:34

Har pledgat att inte använda internet idag. Inte facebook iaf, jag får väl söka information om jag behöver den, men mina fällor är jobbplattformen och facebook, när jag prokrastinerar. Inte ens instagram kan få mig i fällan these days, egentligen inte fb heller, men jag försöker att också undvika kommunikation. Inte jobb, inte kommunikation.

Jag skriver ned det farfar talar om. Det går inte att på papperet fånga hur han talar. Hans pauser, hans ofullständiga meningar som jag på intervjufilerna tyvärr alltför ofta försöker fylla i, hur han börjar på en mening och fortsätter på nästa, hur själva poängen av meningen ofta hänger i luften som något förutförstått som han inte sätter ord på. Jag försöker ibland, i intervjuerna, summera eller konkludera och ibland lyckas jag kanske men det är fortfarande mycket som är just outtalat. Hur transkriberar man det?

Jag har hans historier. De han tyckt var viktiga att berätta, kronologiskt har vi gått, upp till då alla barnen fötts och hans olika jobb men sen blir det lite luddigt. Det är alltid vuxenlivet som är mest luddigt. År som liknar varandra, det går inte längre att prata om kronologi. Istället måste man kanske börja tala om teman. Ur teman kan berättelser uppstå och ett av dem är relationerna. Tänker jag. Han träffar Birgit, de bryter med sina respektive, skilsmässa. Min farmor träffar Arne, jag tror det är farfars lättnad, hennes ungdomskärlek, de blir ett par igen. Men jag känner mig inte särskilt klok på deras relation. Han var mån om att göra det på rätt sätt. Kanske de inte ens legat med varandra innan de skilde sig? Båda var ju gifta, vuxna. Pappa var i övre tonåren, närmare tjugo måste han ha varit. Mamma minns, hennes minnen är inte lika enkla som farfar låter dem höras. Farmor tog över lägenheten mamma och pappa hade på Mariehem då. Jag kommer inte ihåg exakt hur det var, har skrivit ned då jag och mamma pratade om det här men vet inte var. Den lägenheten iaf, att det blev barnen som ”räddade” boendesituationen. Då kan det väl inte ha varit enkelt? Mamma sa också något om det där med Birgit och farmor. Att hon som var ”fru” i huset fastän de fortfarande var gifta? Jag minns inte nu, det var väldigt taskigt iaf, hur det beskrevs av mamma. Mamma stod på farmors sida. Jag kommer att måsta intervjua både henne och pappa om det här. Kanske Göran, Lena, varför inte Maj också? Kommer jag att våga fråga dem de viktiga frågorna? Kommer jag att veta vilka de viktiga frågorna är?

Och farfars röst. Sagoberättarrösten. Den går inte heller att förmedla.

Liten paus. Jag transkriberar. Det tar väldigt lång tid. Vissa intervjuer har jag bara skissat, ungefär vad han talar om. Måste nog göra så framöver också, får gå in i dem mer utförligt när jag vet hur jag ska arbeta med dem. Ska jag först skriva en översiktlig berättelse om farfars liv? Övergripande, kronologisk? För att först senare använda mig av berättelserna som en del av något mera eget? Jag vet inte. Men jag blir trött av att transkribera. Svårt att stänga av och bara sammanfatta. Är där, i huvudet, med farfar. Trött på att höra min egen röst, hur dum jag låter med mina dumma frågor och hur jag fyller i vilket gör att farfar inte säger saker, utan jag säger dem. Lär mig väl mer och mer om intervjuformen också. Låta den intervjuade tala till punkt, mana fram berättelsen i deras egna ord. Det spretar. Jag får mest fatt i de kronologiska detaljerna, fakta. Det är inte så intressant? Jag vill komma åt LIVET, relationerna. Vad de kände, vad de gjorde, hur livet kunde se ut på riktigt. Jag har fortfarande inte den biten men nunär jag har skelettet, är det kanske det jag kan intervjua farfar om? Hur var hans och Gullis relation? Hur involverad var han med sina egna barn. Vad tänker han nu, som gammal, om den tiden, ser han likheter eller olikheter med sin egen uppväxt? Var det så här han trodde och ville att hans liv skulle bli eller följde han bara med i hur strömningen gick? Sådana saker jag vill veta. Hur var det med Gullis? Trivdes hon? Vad gjorde henne glad? Vad gjorde ni för att visa varandra ömhet? Egentligen vill jag följa med ändå in i det intima, men jag tror att det blir för svårt. Däremot att stanna upp och försöa beskriva platserna, huset i Brån tex. hur en vanlig dag där kunde se ut. Lyckliga minnen därifrån. Osv. Om och om igen, nedslag i olika delar i hans liv. Även då han var inkallad. Hur såg bilen ut? Vad gjorde de i Visby? Flirtade de med flickor? Roade sig? Minns han någon film? Bok som gjorde intryck på honom? Så många sådana saker… Och varför är han så intresserad av historia? Måste forska mer. Och fråga om Lars, hur var deras relation under denna tid, när kom hans första böcker? 1950 första boken. Precis där jag är och transkriberar nu. Inga stormar än, känner inte till den boken. Måste läsa allt Widding har skrivit… Ett sommaruppdrag? Men Pigan och härligheten kom först 1978 kantänka, inte alls bland det första utan långt långt senare. Kanske var hans författarskap inte en issue den här tiden då? För jag har ju en känsla av att det skapades en schism sen, iom de böckerna. Det måste jag ju också fråga om.

Men i wikin står att de första böckerna speglar upplevelser av skoltid och ungdomstid, så kanske ändå då?

20:55

Har lyssnat hela dagen på farfars röst. Och min, som jag blir väldigt less på. Det framkommer liksom hur dåligt jag egentligen känner farfar, både i hur jag pratar med honom och hur jag försöker fylla i svar som ofta är fel. Varför gör jag så? Nervositet. Och en vilja att vi ska ha varit närmare, men vi har inte haft någon jättenära relation precis. Och vad beror det på? Kanske är det också något jag vill undersöka. Hur var egentligen hans och pappas relation? Den är nog god, jag tror inte att den varit dålig, men nog finns en reservation någonstans?

Jag tänker att jag måste träffa honom igen, och snart. Fast då ha gått igenom de andra intervjuerna också gjort en lista på luckor och frågor jag vill ha svar på, mer inre frågor. Kanske kan det underlätta att använda ett fotografialbum som underlag också? Prata utifrån dem, minnas. Berättelser om barnen, deras uppväxt. Hur de var som barn, hur deras relation till dem var. Och om farmor. Hur dog deras kärlek? Vad handlade det om? Vågar han berätta det för mig? Jag vet att vi talat litegrann om det, jag har försökt fråga. Men ofta är Birgit där, lyssnar i bakgrunden. Stör. Jag vet inte om hon gör det medvetet, hon vill nog också ha en del i berättandet. Jag känner inte heller henne särskilt väl, nog skulle det vara gott att intervjua henne också. Det känns att hon kommer från en finare bakgrund, har mer pengar. Borgeligt. Kanske från familjen? Såsom också hennes dotter är lite finare, gått den banan. Många frågor. Mycket att sätta sig in i, relatera till, försöka förstå. Många människors interrelationer. Och hur det är och har varit att vara bror till en av Sveriges mest lästa författare, som han var där ett tag. Han som skrev så att vanligt folk ville läsa.

Dela gärna.

processen 003

Att befinna sig på en annan plats visar sig vara nästan nödvändigt, för perspektivets skull. Den här platsen, en stuga på en ö vid en vik i havet med träd, fåglar, berg och hav, solnedgångar, den är alltid lika näringsrik. Jag är här på lånad tid, på ett sätt, eftersom stugan inte är min utan tillhör min far och hans syskon. Men de har ingenting emot att jag är här, åtminstone när ingen annan vill vara här eller kan, vilket oftast är för- och sensommar. Särskilt sensommar förknippar jag den här platsen med, kalla vindar och regn. Men också som nu, försommarens låga vatten och de ljusaste nätterna.

Vad gör jag här? Jag läser. Jag arbetar, när jag måste. Jag skriver, jag tänker, jag promenerar över ön till havet. Jag röker en ciggarett nere vid vattnet, ser på måsarna. Försöker undvika att se på det fula moderna huset på andra sidan viken, med sin kollapsade brygga och robotgräsklippare. Jag sitter i solen och virkar, lyssnar på ljudbok och musik. Jag pausar. Jag finns. Ibland fotograferar jag, skissar på idéer jag vill förverkliga, som kanske någon gång blir av.

När jag läser kommunicerar jag. En tyst kommunikation, men jag tar emot den, speglar det som sägs i mig själv, formulerar svar. Lär mig saker, tar till mig saker. Idag: Hak a mamma och högläsning för måsarna om att föda ut ett dödfött barn. (Abdellah Taïa och Anaïs Nin, och det fina i att båda skriver om Marocko, och båda har ett ï i sitt namn, det är inte som att jag planerar min läsning efter hur väl de passar med varandra).

Jag funderar på vad pms gör med mig och med människorna i min närhet, med mina relationer. Ibland är jag så fruktansvärt känslig att allt omkring mig känns som hot. När oket lyfts glider jag runt i vardagen och nästan bubblar över av, for lack of a better word: spiritualitet. Som Merete Mazzarella skulle definiera ordet, eller som jag uppfattar att hon skulle göra det. När jag har pms kan jag inte kommunicera och dubbelgissar allas reaktioner på vad jag än gör, så att ingenting blir gjort eller sagt. Jag tappar saker, säger saker innan de formulerats i min hjärna så att allt som kommer ut är en konstig osammanhängande och korkad gröt. Min hörsel försämras, förmodligen mitt tal också. Jag distaniserar mig från andra och tror att det är de som inte vill ha med mig att göra. Det är fruktansvärt irrationellt, och irriterande. Frustrerande. Det går upp, och det går ned. Vissa månader värre än andra, vissa utan märkbar påverkan. Det har blivit värre med åren, eller så har jag en större medvetenhet kring vad som är vad (för att jag inte konstant är deprimerad och överkänslig och därmed märker skillnaden). Jag gråter, nästan utan anledning, ofta av självömkan. Och för att jag är så hemsk att jag känner självömkan. När det släpper känner jag en oerhörd lättnad.

Vad är meningen med att man ska gå igenom sådana psykiska cykler? En slags kroppsligt inbyggd bipolaritet. Och då kommer också tanken, om det inte är pms, utan faktiskt det andra? Jag minns fortfarande samtalet från den ofattbart påträngande sjuksköterskan som drev eller i alla fall deltog i undersökningen av psykiska sjukdomars ärftlighet. Inte vad hon sa, men effekten av det, chocken. Och att jag sedan trängde undan samtalet och inte mindes det igen förrän efter flera år. Mamma säger att det var något konstigt med studien, att de kanske inte gjorde rätt, att de var oetiska. Och att det inte stämmer, det är inte ärftligt. Eller hittar jag på det nu också? Hur minnet försöker fylla luckor med fragment som kan byggas ut till möjliga sanningar.

Det intressanta med att låta tankarna flöda ut på papper. Man tänker på saker man aldrig skulle ha formulerat annars, och hamnar alltid på mentala platser man inte hade kunnat förutsäga, även om man hade början på tankeströmmen klar för sig. Man kan aldrig veta på förhand vart den floden leder. Nu ändrade jag från ”tankekedja” till ”tankeström” för att använda metaforer från samma element (vatten). Det är en arbetsskada.

Ja det finns något självförhöjande i att sitta här och skriva ned sina tankar som om man var en fantastisk tänkare. Formulera sig på det sättet. Jag borde bli mer ödmjuk.

Dela gärna.

processen 002

Gå in i en ny roll. Jag inser att jag måste byta plats om det ska gå. Att gå från fåtöljen där jag suttit och jobbat, till skrivbordet och se ut genom fönstren. Fönstren. Min livlina och den största anledningen till att jag valde den här platsen till min ateljé. Nu ska de snart renovera dem och jag vet inte vad som kommer att hända, om de kommer att byta ut den gigantiska rutan mot flera mindre. Jag kommer att sakna det, fönstret, om de gör så. Det är inte samma sak med en rand mitt i allt.

Ilandsproblem. Jag tänker på mina bekanta i Gambia. Som fortsätter att vara bekanta för att det finns en hel värld och en hel kultur mellan oss, och tid som inte finns. Jag vill lära känna dem, förstå vilka de är och hur de lever. Jag inser också att mycket av det kanske måste fortsätta vara hemligheter, för att barriären alltid kommer att finnas där, även om vi inte vill. Benefactor, beneficiary. Eller som B skrev till mamma: You know, we can’t tell you everything. Och: desperate people do desperate things. Jag avskyr den roll jag hamnat i, någonstans mittemellan. Har knappt själv en aning hur jag ska klara sommaren, med jobb som ställts in etc etc. Samtidigt har jag ju så mycket mer än dem, alltid.

Jag vill inte skriva om det, jag känner hur jag går in i rollen som självgod. Vilket bara fördjupar den problematik jag skriver om.

Jag stryker allt som dyker upp i mitt huvud som liknar någon slags reflektion över hur man bäst ska leva sitt liv. Ska jag nu också börja skriva självhjälpslitteratur?

 

Och med detta det oangenäma dilemmat: att det också kommer att vara dessa dagar, då allt som rinner in i och ut ur mig är alltför ytligt för att egentligen skrivas ned. Jag måste vara slagen av något, drabbas, för att det ska finnas någon mening. Kanske får jag inte lov att skriva processen efter varandra följande dagar? Skapa en beroendesituation med undanhållande, för att öka effekten av det tillskrivna medlet. Mediet. En slags fasta, för att kunna känna smaken och bättre älska maten, orden. Ja, det ligger något i det.

 

Jag återkommer till tanken jag skrev om sist, att det finns en konflikt i mig rörande dessa typer av texter som är kroppslösa, utan gestaltning, huvudtexter. Heads in space. Att det som jag uppfattar som någonting dåligt (det kroppslösa, som exempel), att jag vill peta i allt sådant, vända på begreppen, inte ta dem för sanning. Att det kan finnas en funktion för detta kroppslösa skrivande också, som inte bör värderas i relation till gestaltande text. Jag är inte heller en skönlitterär författare, jag är poet. Albeit en poet som skriver alldeles för lite och inte vågar publicera sig. Men ändock, det är som en sådan jag identifierar mig, och alltid har gjort. Även om jag också skriver skönlitterära texter, kan det. Inom ett år ska ha manifesterat en sådan bok i världen (dvs trycka, om inte något förlag får hicka och bestämmer sig för att ge ut den trots allt). Men jag är förstås inte författare alls, eftersom jag inte givit ut någon bok. Om vi ska gå in på den debatten.

Skriva kroppslöst. Gå emot allt jag lär ut, genom att skriva icke gestaltande texter. All in your head, bitch. Men ja, skapa utrymme för att den genren inte heller behöver vara mindre värd än någon annan. Varför alla dessa värderingar?

Jag vill befria mig från alla konventioner kring skapande. Det är svårt. De är så många och så förbehållslöst ”sanna” att de är svåra att ens få syn på. Men de hindrar mig, gör tröskeln högre till att ens ta mig in i det skrivande eller skapande rummet. Osynliga väggar! Som jag skapar själv, på alldeles egen hand, men som går att rasera, det är jag övertygad om. Ta ned självförsvaret, oron, den odefinierade oron som spretar åt så många håll. Janterester som valsar runt, idéer om vad som är ”riktig konst”, en rädsla för att vara löjlig, blotta mig. Och för att ses som en copy cat. Komma förbi spärrarna, jag vet att processen innehåller nivåer där jag kommer att vilja efterlikna, omedvetet till och med, eller inspireras för mycket av de jag inspireras av, så att det jag gör blir fåniga ekon av deras. Men genom att säga att de är en del av processen, inser jag också att det är steg jag måste genomföra, jag kan inte bara tro att de går att hoppa över. Vissa saker behöver jag skapa ur mig, bort från mig, genomföra så att de inte längre ligger kvar och gror och pockar på att göras. Som Alla mina namn. Jag vet att boken är en sådan. Och jag låter den vara det.

Den här sommaren ska få handla om att manifestera flera sådana skapande projekt. Och att motarbeta rädslan.

 

 

 

Dela gärna.

processen 001

180531

tdlr: jag skriver om att skriva och om mina tankar, stream of consciousness style. (and it really is too long to read, någonstans är det poängen)

 

Teoretiskt sett är det här fel. Jag sitter i det tysta rummet på stadsbiblioteket, här får man inte ha med skärmar. Men jag har inte med mig någonting att skriva i för hand, så jag går emot reglerna, och slår ihop datorn så fort någon annan kommer hit, jag lovar.

Jag läser en debutants dagbok, och blir inspirerad. Inte av vad hon skriver, men att hon skriver. Så är det alltid, samma med Kristian Lundberg. Han är en maskin, en poetisk maskin. Vadhonnuheter som har skrivit den här, hon är mer som jag: skriver om skrivandet, om att inte skriva. Jag visste inte att det kunde ges ut. Eller, det visste jag väl, men tycker inte att det är tillräckligt bra. Ändå finner jag mig sitta här och skriva, eftersom jag upplever att faktiskt finns ett värde i det. Tanken ÄR att publicera. Men inte i bok, nej, det här är inte tillräckligt upphöjt för att få finnas i någon bok. Den som vill kan läsa det här, eller låta bli. Det är en form som inte lämpar sig för papper. Kanske därför jag väljer att läsa hennes bok på telefonen också? Av någon anledning lyckas jag denna gång också sakta ned när jag läser på mobilen. Jag skyndar oftast genom böckerna när jag läser dem där. Jag har skrivit om det i en bokreflektion. Det är något med mediet, allting man gör på telefonen skyndar man igenom. Feeden på facebook, insta. Alla andra sociala medier som folk använder men som jag inte orkar ens förstå hur de fungerar. Det är som en tavla att sitta här. Fast levande, med levande måsar som dyker och flyger. Som ett akvarie, fast det egentligen är jag som är i akvariet…

Jag älskar den här platsen, och det vet jag redan nu fast jag inte suttit här förut. Men jag kan sitta med datorn i knät, jag menar med benen i kors i de rymliga nätfåtöljerna, och datorn i knät. Mina knän kommer att protestera snart, men än så länge.

Jag åt sushi på Sea Street Sushi bar, samtidigt som Annika Norlin. Det verkar vara viktigt att namedroppa i dessa öppna dagböcker, so there you go. Hon hade orange tröja och gula jeans. Eller om det var tvärtom. Det var fint. Förut var jag lite rädd för henne, men nu är jag inte det, hon känns varm, omän ouppnåelig. Men inte lika ouppnåelig som andra, som jag till och med känner. Vissa människor har bara den där känslan omkring sig, som gör mig osäker, extremt självmedveten. De menar det säkert inte, kanske inte ens är medvetna om det. Kanske är det något jag skapar, dessutom, inbillar mig.

Nästa gång måste jag ha med mig min skrivbok. Jag kan skriva denna dagbok i den, bära runt som en ständig påminnelse. Ja, det mesta här är nonsens, det är inte meningen att vara mycket mer än det. Jag ser det som träning, som övning. Att hålla öppen kommunikationen mellan skrivandet och mig själv. Framförallt länken till mig själv, den är så skör.

S ansikte igår, jag  minns inte ens vad skämtet var, någonting där han skojblåste på mig och jag kunde inte sluta skratta. Jag älskar den bilden, hans barnsliga, roliga min, kärleken bara exploderar.

Vad får jag skriva, vad får jag inte? Minns bara detta: när det blir skrivet blir det fiktion. Ingenting jag skriver är en representation av sanningen. Det är en i denna givna stund uppleven sanning sedd ur min nu upplevande blick. En aspekt av sanningen, knappast den enda, och i sanning fiktion. Minns det. Det blir oundvikligt att göra om er till bokstäver, och vill ni alls inte synas här, så får ni sluta göra intryck på mig. Ord är inte sår.

Nu kom en vakt. Jag hörde det på stegen, nycklarna som skramlar, de tunga bootsen. När hon tittade in gick en skräckilning genom kroppen. Jag var beredd: jag vet att jag gör fel, jag ska gå. Men hon nickade bara och försvann igen, nycklarna skramlande bortåt. Min rädsla för auktoriteter, som jag försöker göra bot på. Genom att förvisso göra saker jag inte får, men avbryta dem utan diskussion om jag blir påkommen. Som alla dessa gånger jag plankat på spårvagnen i Göteborg. Ändå har jag aldrig åkt dit. Enda gången en civilare dök på mig, hade jag en bara nästan utgången stämpling som dög som ursäkt och jag kom undan. Skräcken finns där förstås, för att den faktiskt varit verklighet en gång. Då jag snattat på Åhlens, den tunga handen på axeln. Som gör att jag fortfarande inte klarar av en mans arm runt mina axlar. Lagens tunga hand.

Något annat sätt än uppkrupen går det dock inte att sitta i dessa fåtöljer. Nu sitter jag med helt utsträckta händer för att nå tangentbordet, medan min fot avlägsnar sockerdrickan.

Det ÄR tyst här. Jag älskar det. Det här skall bli min tillflyktsort.

Jag lever inuti så många andra människors livsberättelser. Varje vecka minst tio som snurrar runt i huvudet. Vad gör det med mig? Och gör det att jag inte kan skriva själv? När det ändå borde kunna fungera tvärtom, tänker jag, att det istället ger näring till mitt egna. Men det finns sällan plats för det, eller tid. I mitt liv är tid och plats oftast samma sak. I sommar ska det förändras, och förhoppningsvis har jag någon slags lösning färdig för hösten, så att jag inte dör igen när arbetet börjar på allvar igen.

Vad ska jag skriva om? Barndomen? Min farfars berättelse? Någonting helt fiktivt? Som att jag ens skulle kunna. Eller, jag KAN, men bara bitar, korta snuttar. Jag hittar inte drikraften då jag försöker skriva om någon annan. Kanske är det egoistiskt. Men jag behöver den motorn.

Det finns rädslor. Många har sin grund i vad jag enkelt sammanfattar som S syn på vad andra gör, som jag översätter till vad JAG gör, som gör att jag inte vågar göra det. För att jag är rädd för hans bedömning. Att det här är skräp och ingenting, inte konst. Och i det har han rätt, det här ÄR inte konst. Det är en metod. Jag har en önskebild, en vision, att jag till slut ska kunna lägga detta bakom mig och skapa ett verkligt konstverk. Någonting som är helt och hållet konst (and presumably not just an expression of my self). Men jag börjar mer och mer tro att det är tvärtom. Att min önskan egentligen är att helt och hållet göra mig själv till konst. Som Cosey: Life is art. Jag har dem ju runtomkring mig hela tiden, de som vågade och trodde att deras liv kunde vara konst. Anaïs Nin, Francesca Woodman, Louise Bourgeois. Är det bara kvinnor? Vilka män lever enligt devisen Life is art? Knausgård kanske. Kristian Lundberg.

Det här är en dagbok för mina systrar och bröder. Inte mina biologiska, eller jo, dom också. Men en dagbok för, eller ett brev till, mina andliga systrar och bröder. Det behöver inte heller läsas som mer än så. Det är inte litteraur. Inte konst. Det bara är. Och är en metod.

Går allt som jag vill kommer ni att bombarderas av ord. Men så väljer ni ju om ni läser eller inte.

Jag har precis lånat Harry Martinssons Aniara på kassett. På riktigt, det fanns. Jag ska ta min freestyle och lyssna, uppläst poesi är det bästa som finns. Kanske är det förresten någonting jag borde göra också. Läsa poesi och spela in, inte bara min egen alltså.

Det finns ett block här. Det är inte killens som satt utanför, han har gått. Jag måste gå och hämta det.

Någons kollegieblock från skolan. Om mikroorganismer. Starka som enskild cell och om miljön är gynnsam delar sig cellen och bildar en koloni. Kollonin [sic] kan vara synlig för ögat. Vita/grå kollonier ofta tarmbakterien E-Cdi. Luddig[a] kollonier är mikrosvampar, luddet är hyfer. Räkna kolloniera [sic] i de olika avdelningarna på era agaryter. Vilken plats är mest kontaminerad av mikroorganismer. Yta 1 har mest kollonier.

Det är som poesi. Jag älskar vetenskapligt lingo. Särskild biologi och medicin. Jag tänker spara den här boken, jag är ledsen, sorry du som glömt den men den är min nu. Jag antar att det är lite fult. Om någon fann min skrivbok skulle jag vilja ha tillbaka den. Men jag skulle också förstå om någon valde att behålla den. Och blir den en del av något annat, då godkänner jag det. Ni får hålla mig till svars för att jag sagt det här.

På andra sidan: Fördjupning, upptrappning, peripeti/vändpunkt. – Då mamman blev björn.

Oslagbart.

Sedan vad jag antar handlar om menscykeln. 1. FSH från hypofysen insöndras effekiv [?] en folikel växer till (ägget mognar) och startar med att insöndra östrogen. 1 ägg mognar var 28e dygn. Folliklar.

Och en konversation med någon på papperet. Jag klarar inte av att han säger så. Va ska jag göra. Ska jag fara på spa. Orka inte. Du får vänta på mig. Fuck you. Du skämtar.

Sen handlar det om derivatan, då tröttnar jag. Men här finns papperet om jag istället vill skriva för hand. Det är en skillnad, verkligen. Att skriva för hand eller skriva på tangenter. Stor skillnad, annat flöde, andra tankar som kan komma. Varför är det så?

Bodil Malmsten också, lätt, vad är hennes loggböcker om inte en öppen dagbok? Inte heller dom är jag helt säker på att de borde publiceras som böcker. Ändå älskar jag alla dessa uttryck, förstå mig rätt. Det jag älskar ännu mer är att andra tycker om att läsa det också. Det ger mig hopp om mitt eget skrivande.

Men att det är mobilförbud här tänker jag definitivt respektera. Det innebär att här råder ingen annan kommunikation än med mig själv, och det är reglerat av någon annans regler. Det är perfekt, jag behöver alltid någon annans regler för att verkligen kunna lyda. Kanske för att bryta mot också.

Den tunna gardinens lätta dans i ventilationsdraget. Genomskinlig.

Insöndra förresten. Gillar det ordet.

 

Konflikt, ambivalens, dubbelhet. Att det inte verkar gå att leva utan detta både och. Aldrig enbart rosenröd kärlek. Aldrig enbart bottensvart ångest. Att välja och gå rätt väg i gråsörjan är mer eller mindre omöjligt. Kanske är det just det som vår generation förmedlar i sina romaner och konstverk där ingenting tycks hända, ingen förändring ske. För att livet aldrig är så enkelt. Men mest tror jag att det beror på reality tv, sociala medier och bloggar. Att man tror att ett fragment av någonting är tillräckligt, when it is clearly not. Ingen bearbetning, inget syfte. Och det funkar i dessa sammanhang, men som bundna böcker, tavlor på väggen: not so much.

Det här kommer adrig vara mer än en arbetsdagbok, och det är inte det här som räknas. Det här är en del av processen. Men jag tycker om att kunna lyfta in omvärlden in i min process, och omvänt. Det är ett privilegium som blir en del av processen i sig.

Jag älskar fragment. Har alltid gjort. Och pusselbitar, kartor. Mina egna troper.

Hittills har ingen utom vakten kommit hit, men nu en tjej. Jag borde stänga datorn då, jag lovade ju det. Okej, jag läser istället.

 

 

Så vad är det här egentligen? En slags konversation med mig själv, en öppen ström, på det sättet ett slags stream of consciousness, där jag låter vad som helst komma fram som jag tänker på. Ett sätt att träna skrivandet och tänkandet, att öppna portalen. Kanske hoppas jag att något större, bättre, mera verkligt skapande ska komma ut ur denna process, kanske ÄR det här också det slutgiltiga enda som kommer av det. Oavsett vilket, så älskar jag att skriva orden.

Tjejen har gått. Jag undrar vad hon läste. Vad hon tänker på. Varför hon hittat hit, till denna tysta plats, om hon också behöver den. Om hon var besviken för att jag satt här och tog plats. Om hon undrade vad jag skrev, läste, tänkte på. It goes on and on. Alla dessa tankar, drömmar, läsningar som finns omkring oss.

Vad jag läser? The Writing Life, essäer av 50+ författare om skrivande. Det inspirerar också. Jag är en sådan metanörd.

En arbetsdagbok alltså. Jag kallar den processen. Det är lite humor, lite pretention, lite töntigt.

Snart tar batterierna i datorn slut.

Jag tänker på en massa saker medan jag tittar ut på måsarna. Saker som jag inte vet om jag kan formulera. En handlar om min barnlöshet, kontra S barn, och min systers och om jag kommer att ångra att jag inte har några egna barn. Kommer jag det? Jag är väldigt nära för gammal nu, men det finns flera år kvar att aktivt känna det väldigt påtagligt i min kropp, detta att jag inte har barn men borde vilja ha det. Jag kan inte skriva om det, men jag har skrivit om det. Jag har inte kommit fram till något, det vet jag inte om det går. Men det finns en diktsvit. Här där  jag sitter är det någon slags maskin i väggarna eller mellan våningarna, som gör att allting darrar till. Jag känner det i underlivet. Det var det som fick mig att tänka på det här med barnlöshet. Jag tror inte jag kommer ut ur det utan en stor sorg, även om jag vet hur det kommer att bli och inte egentligen sörjer det, så sörjer jag det. Alltid både och. Men jag känner mig friare utan, och jag ska utnyttja den friheten. Om jag nu inte, så ska jag åtminstone vara fri. Det är ett stort icke-beslut, det kommer att påverka hela resten av mitt liv. Min ålderdom.

Jag vill lära mig att växla mellan världar, och vara närvarande där jag är, utan att känna stress inför kommande världsbyten. Jag lever i ungefär sex världar. Jobbvärlden, hemmavärlden med S och G, hemmavärlden när det bara är jag och S, min egen värld, Pilgatanvärlden, världen med min grundfamilj i dess olika förgreningar. Den är förresten nog minst tre egna världar, mammavärlden, pappavärlden och Hannavärlden. Min egna värld skiftar också, skrivarvärlden, Bastuskärsvärlden, Göteborgsvärlden, kanske en värld för varje vänskap. Samma med jobbvärlden, där det skiftar mellan olika kurser, grupper och arbetsgivare.

Gerd Aurells barn kom just in i rummet, och Gerd förmanar barnet att man inte får ha skor här. Det är också en namedropping, för er som inte vet är det väl bäst att jag talar om det.

Jag har för övrigt suttit barnvakt åt Gerds son, för många många år sen. Det här var en liten person, kan det vara ett barn i ett nytt äktenskap? Ett syskonbarn, rentav ett barnbarn? Jag försöker minnas. Jag kan ha varit 16? I Holmsund. De höll på att renovera bottenvåningen i huset till Gerds ateljé. Det var ett ganska lätt jobb, men tråkigt. Jag minns höga bokhyllor och mycket konst på väggarna. Någon gång bjöd de mig på en bakelse. Jag tror inte att hon minns mig, hon verkar inte känna igen mig i alla fall. Jag klandrar henne inte. Men kan han ha växt upp och fött egna barn? Han kanske var tre, jag 16. Nu är jag 37. Ja, jag antar det, det är möjligt. Det är jag som är den konstiga i den här ekvationen. Den barnlösa tanten.

Att vara konstnär. Man kan det. De flesta har förstås någon slags utbildning som åtminstone kan ge dem det diplomet, den titeln. Men oaktat det, så går det. Man får lov att vara konstnär.

Att få barn ska tydligen förändra en. Jag tvivlar inte på det. Jag vet bara inte om det är den förändringen jag vill ha i mig själv. Jag är rädd nog för hur beroende jag är av människor omkring mig, eller av hur beroende de är av mig. Med ett eget barn blir jag helt låst. Fullkomligt. Och länge, för livet. Men jag skulle också ha en liten vän för livet. Det finns det förstås ingen garanti för. Många är inte alls vänner med sina föräldrar. Men någonstans föreställer jag mig ändå det: att jag och mitt barn, om jag hade något, skulle vara vänner. Jag skulle inte vilja att det blev någon annan slags roll mellan oss. Jag skulle inte vilja vara den som styrde och bestämde och tvingade barnet till något. Jag skulle nog inte bli en bra mor, om jag blev den mor jag skulle vilja bli. Om jag skulle bli den mor jag tvingas vara, blir jag en bestämmande men ändå förvirrad vuxen, det vet jag hur det är. Det funkar inte heller särskilt bra. Jag kan inte säga att det här resonemanget gör mig mera klar över problemet. Och egentligen är resonerandet meningslöst. Jag kommer inte att ha några egna barn, för hur skulle jag få det? S vill inte, och jag själv är osäker. S är den starkaste kärlek jag någonsin känt, jag kan inte se framför mig att det skulle förändras inom den korta tid som skulle behövas för att jag skulle hinna få barn med någon annan. Ergo: that train has passed.

Gestaltning. Det är vad som saknas i de här loggböckerna jag pratar om, som denna arbetsdagbok sällar sig till. It’s all in the head, och det är en svaghet, och en anledning till att hålla det otryckt. Jag har också skrivit en berättelse som bygger på sånna här inre ramblings. Men den har jag gestaltat, också. Sådan är nog min syn på vad som skiljer dessa typer av texter åt.

Så mycket saker som passerar ens hjärna. Klart man inte borde skriva ned allt, men vad händer om man gör det?

 

När jag väl kommit in i skrivandet, gömmer jag mig från andra människor som kan vilja mig något. Önskar att de inte ser mig, inte kommer fram. En skygg person i en folkmassa. Jag rör mig gärna i den, på något plan ger det näring att vara enskild bland en massa andra, också intrycken från världen omkring, husen, föremålen, landskapet, stadslandskapet. Även om de också kan bli för mycket, och störa det som sker inuti mig. Skapa den där blockeringen som gör att jag inte ens når fram till mig själv. Som jag måste jobba mig fram till igen. Tid och plats. Tystnad. Men ensamheten är ingen garanti för det. I mitt ensamma rum kan tusen andra saker överrösta, måsten och krav. Ibland är det bara i ensamheten tillsammans med andra, som jag kan nå detta plan, kan nå in i mig själv, börja samtala. Jag vet inte varför. Kanske är det också en del av arbetsdagbokens syften: att förstå det.

Jag är törstig.

 

Åh vad jag avskyr att detalltid är tusen uppdateringar att göra innan man kan skriva sitt inlägg på WordPress.

Och när jag försöker lägga upp inlägget på bloggen så krånglar det. Nya biblioteket ÄR bra på många sätt, men vad som talar emot att jag ska skriva här, är att deras internetuppkoppling är sämst i världen, och min egna kan jag inte använda heller, för huset är något slags fort som blockerar vanliga mobila internet. Det gör mig frustrerad.

Allting krånglar. Bilden, att lägga in den (plötsligt är det någon slags 90-tals primitiv uppladdningsfunktion där man inte kan klicka “spara” när man ändrat något), att göra länkar i inlägget (för mycket text? eller är det bara uppkopplingen, och därför Vävens, och därför Balticgruppens fel?)

Dela gärna.

alla mina namn

Alla mina namn är namnet på min egen autofiktionella roman. I morse vaknade jag med den klara tanken att ja, jag ska ge ut den, själv, eftersom förlagen inte vill. Jag vill, och det räcker. Den har legat i två år nu efter färdigställandet, och jag petar i texten då jag läser, förtydligar och lägger till, tar bort. Det blir en utmaning att göra den verklig, att låta alla läsa. Allt är ju inte vackert, som ni förstår. Och jag håller inte igen, heller. Den är explicit på sina ställen, vulgär kanske, självförhärligande kanske på sina ställe, men också naken, och vad jag tänker: ärlig. Jag har växt i mig själv sen jag skrev den, och sen det jag skriver om. Jag ser det med andra ögon nu, utifrån horisonten att leva med en man och hans barn, ingå i den stjärnfamiljen med allt annat än normala förutsättningar. Ja, livet ser helt annorlunda ut nu, och kanske måste jag skriva om det också. Kanske är det det jag gör, i huvudet mest än så länge, men här ibland, då och då, pågående. Jag tror jag är mest ”rädd” för vad pappa ska säga om det som kan anses vara vulgärt. Jag måste bestyrka det fiktionella, jag behöver ju inte tala om vad som är sant i det och vad som inte är det. Faktiskt.

Men ja, jag ger ut den, med allt vad det då innebär. Tidsresor och gräva upp gammal skit, som väl ändå har lagt sig ganska bra trots allt, i den här skepnaden. Vill man får man gärna stötta  den, utgivningen. Som i gamla tiders Paris, då författarna sålde prenumerationer på sina böcker innan de getts ut, för att ha råd att skriva och trycka. Insamlandet börjar nu. Och det här är väl nån slags inofficiell kickstarter, kanske ordnar jag en sån, jag vet int. Vill du läsa min bok?

Dela gärna.

I AM ART 

Idag har konsten och poesin funnit sin väg in i mig. Det kanske räcker att säga så. Jag menar det bokstavligen. Detta var en minnesanteckning.

Dela gärna.

pictures I did not post on instagram

eftersom Instagram retar gallfeber på mig med all sin reklam och jag inte har någon lust att bli hjärntvättad till konsumtion, samlas istället bilder på hög i min telefon. nåväl.

random natur:

 

 

finnhällan:

 

dimma på ersboda:

family stuff:

Gira leker ateljé på balkongen, i min kimono.

Kakbak: gissa djuret.

 

The owls are not what they seem.

Dela gärna.

göra fint


Tavelvägg med teckningar/tryck av Hanna Widman och Pär Boström <3


Alex Rosa

Jag tror inte att Patti har något emot att hänga på toaletten. Det känns snarare som helt passande, verkligt och poetiskt. Affischer av Anton CorbijnPatti Smith och PJ Harvey 

Allt är inte klart än, men min nya ateljé börjar ta form.

Dela gärna.

PMS GFY

Så trött bara. På kroppen, på huvudet, tankarna som surrar och vetskapen att det triggas av nån idiotisk funktion kopplat till att jag kan föda barn. Utrota det. Bara gör det.

.

Dela gärna.

© 2018 Det subjektivas poetik. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.