Det subjektivas poetik

Ett poetiskt perspektiv på liv.

Meny Stäng

Sida 2 av 5

byta perspektiv

Det är för svårt att få en överblick. Det som sker nu, det är för många saker som påverkar för att jag eller någon annan ska kunna se helhetsbilden. Vad som påverkar, hur vi hanterar, reagerar. Vi kan inte ta in allt. Perspektiv.

Och mantrat jag återvänder till: vi gör så gott vi kan. Jag gör så gott jag kan.

Med den kunskap jag har. Vi har. Med de förmågor jag har. Vi har. Det är så mycket att lära sig, hela tiden. Om sig själv, om andra, om hur man uppfattar andra och hur andra uppfattar oss. Det är aldrig bara enkelt. Eller kan det vara det också? Rapporter från lyckliga familjer gör mig mest misstänksam. Människor är för olika för att det verkligen ska fungera smoothly. Alltid är det någon som anpassar sig, och mår dåligt av det, eller inte anpassar sig, och får de andra att må dåligt, och mår dåligt av det.

Det enda sättet att få ett slut på den onda spiralen är ständig kommunikation. Öppen, flödande. Och viljan att lyssna, och viljan att förstå att man inte kan förstå alla gånger. Viljan att försöka ställa sig utanför sin egen upplevelse, att byta perspektiv. Och bryta gamla mönster.

Vi blir starkare. Men vi måste också få utrymme att växa. Även den vi tror är starkast och färdigvuxen. Ingen är någonsin färdigvuxen, det finns inga vuxna. Vi är alla ständigt växande. Eller borde vara. Kanske är de vuxna de som stelnat och tror att allt är färdigt nu? They are so wrong. Det här är bara början.

 

 

.

snapshot

här är vi. två månader och tjugotvå dagar in på det nya året, om det nu ska vara en markör. men jag viskade en sak till mig själv då, eller jag skrek det i caps lock rakt in i hjärtat och jag har ändå inte. dammit.

little by little though. myrsteg.

den här dagen dock, börjar jag sätta staket runt. små, tunna, de går lätt att hoppa in eller ut, men ändå. någon slags omgärdning. och om jag inte kan varje dag så i alla fall denna dag. jag ska fajtas med näbbar och klor.

 

jag vet inte om jag kan förklara. eller varför jag måste (men jag känner att jag måste, att jag vill försvara mig). vi förändras, är i olika stadier. ironiskt, eftersom det är för hennes skull jag stannat. i mina anteckningar läser jag det gång på gång. kanske var det någon annans sanning? eller helt enkelt att jag varit för rädd att följa det egna, skrivit över det på andras ord, ”om inte hon…” om inte hon, så förmodligen Göteborg? på gott och ont? ja jag hade inte levt det här livet då, inte varit bonusmamma och suttit på möten och gått på barnkalas och älskat. eller kanske hade jag älskat, men inte honom.  och henne.  otänkbart, ändå. för oavsett alla upp och ned och omständigheter: den famnen är det närmaste jag känt mig hemma i hela mitt liv.

inga sanningar. inga rätt. jag vet inte om allt jag gör nu är rätt, men jag vet att det är något jag måste. och att jag kanske offrar något för det, ja. det borde vara uppenbart, och att det inte är lätt. jag letar fortfarande efter balansen, och jag får slåss för den. glömmer jag en sekund skulle jag försvinna helt. det är dåliga dagar och några bättre och ibland vill jag bara skrika. samtidigt blir allt mycket skarpare när det handlar om liv och död. och någonstans vet jag att jag behöver det svåra att stöta mot, för att allt inte bara ska smälta in i en jämn sörja.

 

ungefär så. och jag har äntligen skaffat mig en polaroid. snapshots. det har alltid varit mitt format.

 

this is right in so many ways

att resa börjar bli knotigare och knotigare. ordet knotigt får man inte böja. orden kommer långsammare och långsammare, allt är inte som det ska. mitt hår självtorkar och jag är sugen på något jag inte kan definiera. kanske är det pms. får man vara brokig? skava? inte ha flöde, vara hackig och besvärlig? får man fråga saker?

jag håller andan. andas inte riktigt som man ska. jag är dålig på mellanrum, mellanting. en förflyttning har skett som inte var helt mitt beslut, det skaver i mig. får jag skava tillbaka då? jag vill se det som sker som öde, som universum som petar mig i rätt riktning. men det innebär inte automatiskt att det går lätt, och känns självklart. livet lever mig nu. jag har tappat min bestämmelserätt. det gör ont att tänka så och jag är rädd och tårar bränner. det här med att inte ha kontroll. jag är rädd för att tårarna som inte får komma ut ska bilda en hinna som blir starkare och starkare för varje gång. jag vill kunna bara njuta av det som sker som är positivt, jag vill också kunna säga: jag har allt jag önskar mig nu. men vi är inte samma person, det ser inte likadant ut. att göra plats och att ta plats är två olika saker. olika utgångspunkter. jag förstår inte ännu det som sker, kan inte smälta det än. jag blundar och faller och litar, men det innebär inte att jag inte är rädd. känslor virvlar.

det mesta som sker är positivt. jag är bara inte riktigt närvarande nog att uppleva det helt och hållet, eftersom allt snurrar så snabbt så snabbt, som vanligt. jag vet ju att det är så. men varje gång förvånas jag över hur mycket snabbare det kan gå, hur mycket mer intensivt saker och ting kan ske. om något är konstant så är det det. en ständig känsla av att inte riktigt hinna med.

vi bakar kakor. leker kuddkrig. kramas hela nätter. varje gång är famntaget en himmel att falla in i. this is right in so many ways.

får man säga att något skaver när man egentligen ska vara lycklig, och är det, också? kan man vara både och? jag har mest frågor idag, frågor till mig själv.

utan början eller slut men vi ska alla dö

jag vet inte var jag ska börja. eller var jag ska sluta. var jag slutar och du börjar.

eller jo, det verkar ganska tydligt. och det är också viktigt. jag försöker hålla mig samman men jag känner hur jag brister. det är allt, det är några saker kanske särskilt. som det här med hem, återigen. känslan av att aldrig ha ett hem. jag tänker på andra saker också. som att våga, och att orka, vara den man är. för ibland orkar jag fan inte, och har inte råd. inte tid. tid är något som rinner mig ur händerna, hur jag än gör. och ändå går det framåt. jo, de säger det.

min syn blir allt sämre. de säger att det ska bli bättre om jag använder andra glasögon då jag läser och skriver. men jag kommer inte alltid ihåg, och människor och text blir suddiga om de är mer än två meter bort. oavsett vilka glasögon jag har. är det symboliskt?

och gråten som kommer ur mig, regnet som sköljer över snön, vattendropparna på tågfönster. landskap som svischar förbi, igen och igen. någon sa att jag var mer filosofisk än poetisk. jag har klippt min lugg, små vassa hårstrån irriterar mina ögon. det finns inte mycket mening i någonting, utom i hur vi väver det samman. vi ska alla dö en gång.

if I only could, i’d make a deal with god
and I’d get him to swap our places

är det poesi nog för dig?

 

.

den poetiska världen

jag kan inte riktigt beskriva hur det sker. det är inte så mycket att jag blir en annan, som att jag går djupare in i mig själv, vågar vända mitt ansikte mot det i mig som bränns. han gör det med mig, både han, i sig själv, och genom det vi är och blir. det som blir misslyckanden, när saker stöter emot, när sprickor bildas, sådant som vi är lärda ska sänka och förstöra, visar sig vara trappsteg. allting vi vet om världen är en lögn. ingenting fungerar som vi tror att det gör. alla klichéer vi är matade med, det är bara på ytan de syns vara sanna. så lätt det är att fastna i det skenbara. jag återvänder till mantrat att det går att skapa egna sanningar. jag vill inte styras av konventioner, har aldrig velat. jag vill inte heller göra tvärtemot, som ett slags universalmedel. att göra tvärtemot, är som att hålla på djävulen istället för gud. det är inom samma världsbild. jag vill skapa en helt ny värld, ja både skapa och upptäcka, för jag tror att den till viss del redan finns, att det handlar om ett avtäckande och upptäckande. men också om ett skapande. sådant som inte redan finns. det är en värld där alla basala lagar är upphävda. ingen gravitation, ingen kronologi. helt nya begrepp, ett helt nytt språk. jag är på väg in i den, med honom, steg för steg. är och blir, det är lånat av Kristian Lundberg. min värld är uppbyggd av poetiska byggstenar. det är en värld av poesi.

 

skiften

men mest tänker jag på alla skiften man genomgår, i kroppen, i huvudet, i hjärtat

små, eller större. som att bli bortglömd, men ändå inte, och hur allt egentligen är sammanflätat. livet lär mig att jag behöver tårar, och att dalar inte är det farligaste man kan gå igenom. på sina sätt älskar jag dessa dalar, så länge orden följer med  mig. de gör de oftast, nuförtiden, det är också tystnaden som skrämmer mig mest. tystnad och väntan, för i tystnaden och väntandet skenar tankarna iväg, de fokuserar på en liten detalj eller nyans och zoomar rakt in, ser alla möjliga felsteg som kan spreta ut från dess yta men ser inga helheter. det är så svarta hål kommer till, i tankevirvlarna runt dessa inzoomningar som dessutom är av löjligt låg kvalité. för skulle man gå riktigt på djupet skulle man kunna läsa orden på varje liten pixel. orden som ännu inte är uttalade, men som börjar sjunka in i köttet, under huden. börjar, skriver jag, det är ännu en början.

du förekommer mig. men allt är som det ska.

dessutom tycker jag att sprickor är vackra. det är en diffus linje mellan himmel och hav. mellan honom och mig. mellan allt det hjärtat vill fokusera på. det flyter, skiftar mellan. jag ska inte glömma att det är sammansmält. att det tangerar varandra, att allt står i beröring. att det är som det ska.

sprickor

my heart in my hand

här är hjärtat. det är ditt. ät det.

 

.

sammansmälta

det fascinerande i att känna någonting så starkt som en önskan att sammansmälta. who, me? vad hände? men jag släpper, jag flyter med. känner. det gör mig rädd att jag gör mig beroende, men jag försöker vända det till att lita på den trygghet som den famnen innebär. jag vill inte vara beroende, men jag inser att det måste vara så. och orden som ska sägas. är vi rädda för det? kanske måste de bara artiuleras, formas med våra munnar på annat sätt än kyssar, manifesteras i ljud. när det sägs kommer det inte att gå att sluta säga det. det kommer att öppna en flod. det har redan öppnat en flod. vi är en flod, vi flyter.

han säger ord. kär-ord, som att andas samma luft som mig. jag dånar. aldrig har väl fem dagar känts som en sådan evighet. vad innebär det? inga dagar ifrån varandra, jag vill bära honom närmast huden, alltid? ja, det vill jag, och jag vet att det inte är realistiskt och jag vet att det egentligen gått för kort tid för att säga sådant men det struntar jag i. den här känslan är inte översättningsbar på något annat sätt, på något annat språk och den är oberoende av tid. den bara är.

verkligheten ska in också. det har den inte riktigt hunnit ännu, men pö om pö. idyllen får maka lite på sig, men det går. det här är verkligt, verkligheten får maka på sig lite också. madrasser som ligger isär, glipor, våta fläckar. vänner, föräldrar, barn. att handla mat. att boka resor. att synka kalendrar. verklighet.

 

musik och poesi.

 

m + s händer

Save

taking the damn donuts

Taking the damn donuts, eller: all her flesh is like a mouth

 

Vissa saker är lite svåra att förstå.

Som när man önskat och längtat och fantiserat och önskat och längtat och föreställt sig, och någon kommer och visar sig vara en inkarnation av denna önskan, längtan, fantasi och föreställning. Överraskande så.
(it really hits you when you’re not looking)

Och man ser på med misstänksamma ögon. Really?
You mean this actually happens?
You’ve got to be kidding.

Så… weird att saker kan kännas bra. Att få det man önskar. En ovana. Så jag tumlar, snubblar (quite literally, I have the bruises to show for it) och famlar. På sätt lika, om inte mer, omtumlande som att få sitt hjärta krossat. Och DET vet jag ju hur man gör. Så vad är egentligen risken? Jaja, jag vet…

 

Ta emot. Förstå att man är VÄRD det. Eller värde, förresten. Jag vet inte om jag gillar det ordet. Det är för kapitalistiskt. Men om vi kan strippa det på sin ekonomiska betydelse, där ett ska gå mot ett och där jag dör, i den springan dör jag. No eye for an eye. No kiss for a kiss. Mer: She kisses the hand beside her mouth. / It is his hand or her hand, it hardly matters, /there are so many more kisses.

How’s that for worth?

Hela passagen som jag älskar:

In the bed the lovers, slowly and deliberately and silently,
perform the act of love.
Their eyes are closed,
as tightly as if heavy coins of flesh lay on them.
Their lips are bruised with new and old bruises.
Her hair and his beard are hopelessly tangled.
When he puts his mouth against her shoulder
she is uncertain whether her shoulder
has given or received the kiss.
All her flesh is like a mouth.
He carries his fingers along her waist
and feels his own waist caressed.
She holds him closer and his own arms tighten around her.
She kisses the hand beside her mouth.
It is his hand or her hand, it hardly matters,
there are so many more kisses.

och fortsättningen: you stand beside the bed weeping with happiness. Det gör jag också, samtidigt. Både/och. Leonard Cohen. Inner/outer body experience. Dessa ögonblick är ovärderliga. There we go again, med ordet värde.

 

It’s simple. And it’s complicated. All in one. Effortlessly aligned. But, but, but… ”Jag har inte bråttom”.

20160605_Him drinking coffee
I’ve decided that I’m not going anywhere.

Nähä? Men då stannar väl jag också då. Om du nu ska vara sån. Vi kan stanna här. Komma hem. Äta donuts.

 

20160605_swans

jag mötte ett spöke

jag har ofrånkomligt minst två sidor. en du möter, en som skriver. de har sitt ursprung i samma, men denna röst är en annan än hennes, du kommer aldrig riktigt att lära känna mig, jag som skriver, om du inte möter henne/mig här. om du läser, om du kan läsa, om du skriver, om du kan skriva. jag har tänkt att det kanske går, i möten öga mot öga. men jag ger upp, jag inser att det inte är så. här finns jag, i världen finns en annan. vill du möta denna del av mig måste du skriva till mig.

it is what it is.

jag mötte ett spöke. en person jag sovit tillsammans med många många nätter. den första pojke jag över huvud taget sovit tillsammans med, om man inte räknar Joakim i lågstadiet. vi sov säkert ihop någon gång, vi var ler och långhalm.

men det var en pojke jag sov med, och nu mötte jag någon sorts man. i hans skepnad, märkligt. och jag? någon slags kvinna, i min spökliga tonårsskepnad, antagligen. men han vet saker om mig, inser jag. han har nycklar. och jag? vad vet jag om honom? ganska mycket.

spöke.

men det var bra. fint. satte igång tankar.
jag drömde en mardröm, det var längesen sist. inte hans del – tidens, och vad den gör med oss. ticktack.

 

och jag tänker på alla dessa människor som går runt och ser mig, ser mitt ansikte. på alla dessa människor vars ansikte vi ser. och hur vi aldrig känner dem. hur vi aldrig riktigt känner oss själva.

 

ja, vi dansar på en kyrkogård. ungefär precis så klassiskt som det kan bli. förutom klockan på armen, kanske, den får mig alltid att le.

i motsats till den här bruden då:

 

minagoth

 

 

bevidsthed

trött.

om det så är det enda jag skriver så ska jag skriva det. meta.

dränker mig i poesi och poetik. nej, bara poetik, och metapoesi, metafiktion. jag refererar tillbaka till mig själv, det är det enda jag kan. ni får se igenom det höljet.

ser jag själv igen det höljet? knappast. ansatt av melankoli. läst för mycket danska. bevidsthed.

från här och mot någonting. men jag känner alltid att jag trampar på samma ställe. jag förstår att det är mig själv jag är less på, men jag tar ut det på lampan, sängkläderna, mina trasiga möbler. jag vill ha någon, tror jag. men jag låter ingen komma nära. det jag tillåter är det som är safe, det jag kan stöta ifrån mig. jag äter räkor. jag blandar högt och lågt. jag vill bli kysst.

finns det någonting i denna röra av ord som kan beröra? något slags värde? jag håller tillbaka, skriver inte för att jag tänker att ni bara tycker att det är löjligt. jag antar att det är jag själv som tycker att det är löjligt, ”ni” finns ju inte. jag skapar er. inuti mitt huvud. rösterna i mitt huvud, för att minnas Katarina Frostensson. stränderna.

jag vet inte hur jag ska presentera mig. jag har för många sidor, så jag skäms. jag är ett kalejdoskop. men helst av allt vill jag att någon ska sträcka in handen innanför höljet och röra om i mina färgpartiklar. hands on.

det här är det enda jag kan. så jag fortsätter att göra det, då. och skiter i om det är någonting ”på riktigt”. jag skapar det som är riktigt. om jag kunde tänka så. vilket ansvar. nu skjuter jag ansvaret ifrån mig, men jag skriver ju inte heller. jag skriver inte. det är en mening som säger emot sig själv, och därför gör sig själv synlig som struktur. meta. jag är en fisk, fiskarnas tecken. meta mig. stryk det där sista, det var löjligt.

© 2017 Det subjektivas poetik. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.