utan början eller slut men vi ska alla dö

jag vet inte var jag ska börja. eller var jag ska sluta. var jag slutar och du börjar.

eller jo, det verkar ganska tydligt. och det är också viktigt. jag försöker hålla mig samman men jag känner hur jag brister. det är allt, det är några saker kanske särskilt. som det här med hem, återigen. känslan av att aldrig ha ett hem. jag tänker på andra saker också. som att våga, och att orka, vara den man är. för ibland orkar jag fan inte, och har inte råd. inte tid. tid är något som rinner mig ur händerna, hur jag än gör. och ändå går det framåt. jo, de säger det.

min syn blir allt sämre. de säger att det ska bli bättre om jag använder andra glasögon då jag läser och skriver. men jag kommer inte alltid ihåg, och människor och text blir suddiga om de är mer än två meter bort. oavsett vilka glasögon jag har. är det symboliskt?

och gråten som kommer ur mig, regnet som sköljer över snön, vattendropparna på tågfönster. landskap som svischar förbi, igen och igen. någon sa att jag var mer filosofisk än poetisk. jag har klippt min lugg, små vassa hårstrån irriterar mina ögon. det finns inte mycket mening i någonting, utom i hur vi väver det samman. vi ska alla dö en gång.

if I only could, i’d make a deal with god
and I’d get him to swap our places

är det poesi nog för dig?

 

.

den poetiska världen

jag kan inte riktigt beskriva hur det sker. det är inte så mycket att jag blir en annan, som att jag går djupare in i mig själv, vågar vända mitt ansikte mot det i mig som bränns. han gör det med mig, både han, i sig själv, och genom det vi är och blir. det som blir misslyckanden, när saker stöter emot, när sprickor bildas, sådant som vi är lärda ska sänka och förstöra, visar sig vara trappsteg. allting vi vet om världen är en lögn. ingenting fungerar som vi tror att det gör. alla klichéer vi är matade med, det är bara på ytan de syns vara sanna. så lätt det är att fastna i det skenbara. jag återvänder till mantrat att det går att skapa egna sanningar. jag vill inte styras av konventioner, har aldrig velat. jag vill inte heller göra tvärtemot, som ett slags universalmedel. att göra tvärtemot, är som att hålla på djävulen istället för gud. det är inom samma världsbild. jag vill skapa en helt ny värld, ja både skapa och upptäcka, för jag tror att den till viss del redan finns, att det handlar om ett avtäckande och upptäckande. men också om ett skapande. sådant som inte redan finns. det är en värld där alla basala lagar är upphävda. ingen gravitation, ingen kronologi. helt nya begrepp, ett helt nytt språk. jag är på väg in i den, med honom, steg för steg. är och blir, det är lånat av Kristian Lundberg. min värld är uppbyggd av poetiska byggstenar. det är en värld av poesi.

 

skiften

men mest tänker jag på alla skiften man genomgår, i kroppen, i huvudet, i hjärtat

små, eller större. som att bli bortglömd, men ändå inte, och hur allt egentligen är sammanflätat. livet lär mig att jag behöver tårar, och att dalar inte är det farligaste man kan gå igenom. på sina sätt älskar jag dessa dalar, så länge orden följer med  mig. de gör de oftast, nuförtiden, det är också tystnaden som skrämmer mig mest. tystnad och väntan, för i tystnaden och väntandet skenar tankarna iväg, de fokuserar på en liten detalj eller nyans och zoomar rakt in, ser alla möjliga felsteg som kan spreta ut från dess yta men ser inga helheter. det är så svarta hål kommer till, i tankevirvlarna runt dessa inzoomningar som dessutom är av löjligt låg kvalité. för skulle man gå riktigt på djupet skulle man kunna läsa orden på varje liten pixel. orden som ännu inte är uttalade, men som börjar sjunka in i köttet, under huden. börjar, skriver jag, det är ännu en början.

du förekommer mig. men allt är som det ska.

dessutom tycker jag att sprickor är vackra. det är en diffus linje mellan himmel och hav. mellan honom och mig. mellan allt det hjärtat vill fokusera på. det flyter, skiftar mellan. jag ska inte glömma att det är sammansmält. att det tangerar varandra, att allt står i beröring. att det är som det ska.

sprickor

my heart in my hand

här är hjärtat. det är ditt. ät det.

 

.

sammansmälta

det fascinerande i att känna någonting så starkt som en önskan att sammansmälta. who, me? vad hände? men jag släpper, jag flyter med. känner. det gör mig rädd att jag gör mig beroende, men jag försöker vända det till att lita på den trygghet som den famnen innebär. jag vill inte vara beroende, men jag inser att det måste vara så. och orden som ska sägas. är vi rädda för det? kanske måste de bara artiuleras, formas med våra munnar på annat sätt än kyssar, manifesteras i ljud. när det sägs kommer det inte att gå att sluta säga det. det kommer att öppna en flod. det har redan öppnat en flod. vi är en flod, vi flyter.

han säger ord. kär-ord, som att andas samma luft som mig. jag dånar. aldrig har väl fem dagar känts som en sådan evighet. vad innebär det? inga dagar ifrån varandra, jag vill bära honom närmast huden, alltid? ja, det vill jag, och jag vet att det inte är realistiskt och jag vet att det egentligen gått för kort tid för att säga sådant men det struntar jag i. den här känslan är inte översättningsbar på något annat sätt, på något annat språk och den är oberoende av tid. den bara är.

verkligheten ska in också. det har den inte riktigt hunnit ännu, men pö om pö. idyllen får maka lite på sig, men det går. det här är verkligt, verkligheten får maka på sig lite också. madrasser som ligger isär, glipor, våta fläckar. vänner, föräldrar, barn. att handla mat. att boka resor. att synka kalendrar. verklighet.

 

musik och poesi.

 

m + s händer

Save

taking the damn donuts

Taking the damn donuts, eller: all her flesh is like a mouth

 

Vissa saker är lite svåra att förstå.

Som när man önskat och längtat och fantiserat och önskat och längtat och föreställt sig, och någon kommer och visar sig vara en inkarnation av denna önskan, längtan, fantasi och föreställning. Överraskande så.
(it really hits you when you’re not looking)

Och man ser på med misstänksamma ögon. Really?
You mean this actually happens?
You’ve got to be kidding.

Så… weird att saker kan kännas bra. Att få det man önskar. En ovana. Så jag tumlar, snubblar (quite literally, I have the bruises to show for it) och famlar. På sätt lika, om inte mer, omtumlande som att få sitt hjärta krossat. Och DET vet jag ju hur man gör. Så vad är egentligen risken? Jaja, jag vet…

 

Ta emot. Förstå att man är VÄRD det. Eller värde, förresten. Jag vet inte om jag gillar det ordet. Det är för kapitalistiskt. Men om vi kan strippa det på sin ekonomiska betydelse, där ett ska gå mot ett och där jag dör, i den springan dör jag. No eye for an eye. No kiss for a kiss. Mer: She kisses the hand beside her mouth. / It is his hand or her hand, it hardly matters, /there are so many more kisses.

How’s that for worth?

Hela passagen som jag älskar:

In the bed the lovers, slowly and deliberately and silently,
perform the act of love.
Their eyes are closed,
as tightly as if heavy coins of flesh lay on them.
Their lips are bruised with new and old bruises.
Her hair and his beard are hopelessly tangled.
When he puts his mouth against her shoulder
she is uncertain whether her shoulder
has given or received the kiss.
All her flesh is like a mouth.
He carries his fingers along her waist
and feels his own waist caressed.
She holds him closer and his own arms tighten around her.
She kisses the hand beside her mouth.
It is his hand or her hand, it hardly matters,
there are so many more kisses.

och fortsättningen: you stand beside the bed weeping with happiness. Det gör jag också, samtidigt. Både/och. Leonard Cohen. Inner/outer body experience. Dessa ögonblick är ovärderliga. There we go again, med ordet värde.

 

It’s simple. And it’s complicated. All in one. Effortlessly aligned. But, but, but… “Jag har inte bråttom”.

20160605_Him drinking coffee
I’ve decided that I’m not going anywhere.

Nähä? Men då stannar väl jag också då. Om du nu ska vara sån. Vi kan stanna här. Komma hem. Äta donuts.

 

20160605_swans

jag mötte ett spöke

jag har ofrånkomligt minst två sidor. en du möter, en som skriver. de har sitt ursprung i samma, men denna röst är en annan än hennes, du kommer aldrig riktigt att lära känna mig, jag som skriver, om du inte möter henne/mig här. om du läser, om du kan läsa, om du skriver, om du kan skriva. jag har tänkt att det kanske går, i möten öga mot öga. men jag ger upp, jag inser att det inte är så. här finns jag, i världen finns en annan. vill du möta denna del av mig måste du skriva till mig.

it is what it is.

jag mötte ett spöke. en person jag sovit tillsammans med många många nätter. den första pojke jag över huvud taget sovit tillsammans med, om man inte räknar Joakim i lågstadiet. vi sov säkert ihop någon gång, vi var ler och långhalm.

men det var en pojke jag sov med, och nu mötte jag någon sorts man. i hans skepnad, märkligt. och jag? någon slags kvinna, i min spökliga tonårsskepnad, antagligen. men han vet saker om mig, inser jag. han har nycklar. och jag? vad vet jag om honom? ganska mycket.

spöke.

men det var bra. fint. satte igång tankar.
jag drömde en mardröm, det var längesen sist. inte hans del – tidens, och vad den gör med oss. ticktack.

 

och jag tänker på alla dessa människor som går runt och ser mig, ser mitt ansikte. på alla dessa människor vars ansikte vi ser. och hur vi aldrig känner dem. hur vi aldrig riktigt känner oss själva.

 

ja, vi dansar på en kyrkogård. ungefär precis så klassiskt som det kan bli. förutom klockan på armen, kanske, den får mig alltid att le.

i motsats till den här bruden då:

 

minagoth

 

 

bevidsthed

trött.

om det så är det enda jag skriver så ska jag skriva det. meta.

dränker mig i poesi och poetik. nej, bara poetik, och metapoesi, metafiktion. jag refererar tillbaka till mig själv, det är det enda jag kan. ni får se igenom det höljet.

ser jag själv igen det höljet? knappast. ansatt av melankoli. läst för mycket danska. bevidsthed.

från här och mot någonting. men jag känner alltid att jag trampar på samma ställe. jag förstår att det är mig själv jag är less på, men jag tar ut det på lampan, sängkläderna, mina trasiga möbler. jag vill ha någon, tror jag. men jag låter ingen komma nära. det jag tillåter är det som är safe, det jag kan stöta ifrån mig. jag äter räkor. jag blandar högt och lågt. jag vill bli kysst.

finns det någonting i denna röra av ord som kan beröra? något slags värde? jag håller tillbaka, skriver inte för att jag tänker att ni bara tycker att det är löjligt. jag antar att det är jag själv som tycker att det är löjligt, “ni” finns ju inte. jag skapar er. inuti mitt huvud. rösterna i mitt huvud, för att minnas Katarina Frostensson. stränderna.

jag vet inte hur jag ska presentera mig. jag har för många sidor, så jag skäms. jag är ett kalejdoskop. men helst av allt vill jag att någon ska sträcka in handen innanför höljet och röra om i mina färgpartiklar. hands on.

det här är det enda jag kan. så jag fortsätter att göra det, då. och skiter i om det är någonting “på riktigt”. jag skapar det som är riktigt. om jag kunde tänka så. vilket ansvar. nu skjuter jag ansvaret ifrån mig, men jag skriver ju inte heller. jag skriver inte. det är en mening som säger emot sig själv, och därför gör sig själv synlig som struktur. meta. jag är en fisk, fiskarnas tecken. meta mig. stryk det där sista, det var löjligt.

öppna ett flöde

Trädtoppeller/också borde jag kanske skriva själv då
inspireras av Kristian Lundberg, hans jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du
hans dagbokspoesi, hans diktarflöde, hans omfamnande istället för uteslutande
vi pratade om det igår, att innesluta/omsluta istället för att

förtäta

att inte rensa, inte vara för klar med varför varenda ord finns med i texten
att kanske lämna rester, som en fornlämning för läsaren att tolka
och undra över
för att inte bara leverera ett färdigt verk
ja det är så han gör, min vän Micke, han låter läsaren göra jobbet
och ser fram emot att få lära sig saker om sin text som han själv inte visste
att det också, är en behållning

ett nytt sätt, att tänka, kanske,
passar inte in i några aristoteliska tankar om perfektion
eller dikternas uppbyggnad
han skriver förresten inte dikt men menar att hans sätt att skriva är närmare dikten
ja i alla fall än fackprosan
och det har han ju rätt i
texten är levande
han menar att en för färdig text, en alltför arbetad text
en text där man vägt och kontrollerat vartenda ord
att den är sluten, inte låter läsaren komma in

ja, kanske

men det finns också olika sätt att läsa, att ta till sig
ibland behöver man det färdiga, för i det färdiga finns något annat
en röst kanske, en melodi, en bild man tar med sig
och det underliggande då, vad den säger om det den berättar, genom att berätta
exakt just så? ja just det.
ingenting är fritt från det, och den meningen går alltid att vända och vrida
och landar olika i varje olik människa

det finns ingen färdig text
ingen sluten

jag kan inte tro det

men det kan finnas slutna läsningar
att någon inte klarar av att ta sig in
en slags blockering, där blicken flackar på ytan av bokstäverna
och inte kommer åt inunder, där dikten inte
kryper in under huden och sticker till eller smeker
för att ens pansar är för hårt
eller hur det nu är
vem som bär pansar eller inte,
men jag tror att det är så.

och i andan av att låta saker stå, låta saker vara
låta poesin vara, flödet, ha det kvar, leva med det

så låter jag detta flöda och glöda och stå kvar
skriver in det här, på min digitala hud, ristar in det
underifrån

för om det här är någonting annat än ett hej och välkommen
alltså hej skrivandet, skrivandets sinne,
välkommen tillbaka
jag har saknat dig

så vet jag inte vad det är

men kanske vet du, för du läser med ett annat manuskript i dina händer

 

 

utan metaforer är jag ingenting

Domkyrkan hållplats Göteborg

Jag tappar trådar men fångar dem igen, ska börja sy igen. Det där var en metafor, jag har inte tid att sy, men metaforiskt kan jag sy, sy mig samman.
Tankar som väckts: att vila i mig själv, lyssna till mig själv. Att reducera bruset, våga vara. Våga vara utan att bli avbruten av sms, mejl, aviseringar. Våga tänka en tanke klart, låta saker landa i en.

November. Nej ända från september. Allt har varit sprängfyllt, när jag haft luckor har jag attackvilat. Ett annat ord som tänkts nu. Attackvila. Det är att se tv-serier en hel dag för att jag bara inte orkar annat. Efteråt är kroppen varm och hjärnan mosig. Jag vet att det inte är bra på riktigt. Men i strömmen av allt allt allt som snurrar på är det det enda jag kan göra under den lilla lucka jag har.
Så jag klandrar mig inte.

Men igår började jag andas igen för första gången på mycket länge. Och idag har jag fått röra min kropp i vatten, rörelser i vatten, samma samma, upprepning, rörelse. Sträcka ut kroppen. Tänka på kroppen. Vara i kroppen. Och i värmen i bastun efteråt, den vilan.

I tunnsliten baddräkt, axelband som hotar falla, brösten så påtagliga när tyget hänger slappt (tack AK, för att jag fick låna din gamla, det var ju bara det att du har större boobs än mig!). Kroppslig medvetenhet. Kropp.

Jag älskar att simma.

Vi har talat om kroppen. Att gestalta i kroppen. Dansen som självbiografisk metod. Att i kroppen återuppleva, visa. Det tilltalar mig. Jag önskar att jag hade den rörligheten. Den kontrollen över kroppen. Den styrkan, smidigheten. I vattnet har jag ju det. Jag älskar att vara i vatten.

Och även smärtan i kroppen. Känna musklerna, förstå att de finns. Att de är en del av mig.

Det händer så mycket innanför det här skinnet så ni anar inte. Allt har inte kunnat kläs i ord. Jag behöver rita mönstren först, jag är bara på skiss-stadiet. Provar mig fram. Går och känner på material i tygaffärerna. Smakar på färgkombinationer.

Utan metaforer är jag ingenting.