utan metaforer är jag ingenting

Domkyrkan hållplats Göteborg

Jag tappar trådar men fångar dem igen, ska börja sy igen. Det där var en metafor, jag har inte tid att sy, men metaforiskt kan jag sy, sy mig samman.
Tankar som väckts: att vila i mig själv, lyssna till mig själv. Att reducera bruset, våga vara. Våga vara utan att bli avbruten av sms, mejl, aviseringar. Våga tänka en tanke klart, låta saker landa i en.

November. Nej ända från september. Allt har varit sprängfyllt, när jag haft luckor har jag attackvilat. Ett annat ord som tänkts nu. Attackvila. Det är att se tv-serier en hel dag för att jag bara inte orkar annat. Efteråt är kroppen varm och hjärnan mosig. Jag vet att det inte är bra på riktigt. Men i strömmen av allt allt allt som snurrar på är det det enda jag kan göra under den lilla lucka jag har.
Så jag klandrar mig inte.

Men igår började jag andas igen för första gången på mycket länge. Och idag har jag fått röra min kropp i vatten, rörelser i vatten, samma samma, upprepning, rörelse. Sträcka ut kroppen. Tänka på kroppen. Vara i kroppen. Och i värmen i bastun efteråt, den vilan.

I tunnsliten baddräkt, axelband som hotar falla, brösten så påtagliga när tyget hänger slappt (tack AK, för att jag fick låna din gamla, det var ju bara det att du har större boobs än mig!). Kroppslig medvetenhet. Kropp.

Jag älskar att simma.

Vi har talat om kroppen. Att gestalta i kroppen. Dansen som självbiografisk metod. Att i kroppen återuppleva, visa. Det tilltalar mig. Jag önskar att jag hade den rörligheten. Den kontrollen över kroppen. Den styrkan, smidigheten. I vattnet har jag ju det. Jag älskar att vara i vatten.

Och även smärtan i kroppen. Känna musklerna, förstå att de finns. Att de är en del av mig.

Det händer så mycket innanför det här skinnet så ni anar inte. Allt har inte kunnat kläs i ord. Jag behöver rita mönstren först, jag är bara på skiss-stadiet. Provar mig fram. Går och känner på material i tygaffärerna. Smakar på färgkombinationer.

Utan metaforer är jag ingenting.

Dela gärna.

bam bam bam

Allt satte igång med en rasande fart, bam bam bam. Börjat tre kurser på tre olika universitet, litteraturkurser alles så högen av litteratur växer upp i taket. Och så en extra tenta på det, why not? Och en kulturmarknad why not? Och en utställning på ett bibliotek, och på ett galleri i Göteborg, why not? Och starta en webshop med mina foton why not? Och skicka iväg en ansökan om pengar för ett stort projekt why not? Och starta skrivcaféet igen. Och skrivhandledningar som droppar in. Och vänner och syskon som lämnar landet. Och farfar. Och hyra ut lägenhet via airbnb. Och så och så och så.

När allt går fort tar jag mig inte tiden till de egna orden. Jag vill inte ha det så. Därför. Pressar. Jag. Ut. Dem. Nu. I staccato. Stamstamstammar ut dem. Osammanhängande. Ickerelevanta, intetsägande. Men ord, åtminstone. ORD.

i travel by train

Dela gärna.

rovfåglar, trollsländor, fiskar – hallontörne, myggbett, brännässlesting

Rovfågel över Bastuskär

Idag har jag solat alldeles naken, och funderat på min höst. Hur kommer den att bli, var kommer jag att vara? Vad kommer jag att göra, kommer jag att klara det?

Det är mycket som är nytt. Osäkert, ny mark. Skriva vetenskapligt igen, hur kommer det att vara? Jag har en vag åminnelse av att jag sparkade bakut åt alla regler. Bet mig i läppen och viskade svordomar. Jag hoppas att det kan vara annorlunda nu. Kanske lite öppnare klimat, kanske är jag lite mera öppen. Och om allt går som det ska, jag överraskades också av mitt förflutna igen. Av någonting jag uppenbarligen förträngt som kommer och biter mig i rumpan nu. Nej, inga riktiga myggbett (inte där), men nog så irriterande ändå.

Igår: se på rovfågelfight, betrakta alla trollsländor (stora, små, sådana som kastar skuggor, stålblå). Inspektera åkerbärsstället, bada. Höra ljudet av när fiskarna kommer upp till ytan för att norpa flygfän ända uppifrån bron och gå ned och existera i en av de vackraste solnedgångarna i år. Viken helt stilla, bara ljudet från fiskarna, ploppljudet. Och så den lilla trollsländan som dansade framför mig, stod nästan helt stilla. Jag förstår var myterna om féer kommer ifrån. Tingeling. Det saknades bara lite glitter.

Idag: solnakenbad, framtidsangst. Ta båten och ro över till Hanna, som köpt hus på fastlandet alldeles nära. Tränga sig in bland sly och hallonsnår och plocka finfina hallon. Benen alldeles randiga och prickiga efteråt; hallontörne, myggbett, brännässlesting. Inspektera nyhusets timmerstocksväggar, laga veganmat och äta, knapra kapris. Tassa genom skogen sen, ner till stranden, skjuta ut. Himlen rosa som en åttiotalsaffisch.

Vad som än händer i framtiden så är jag lycklig nu, jag måste minnas det. Och ja, jag ger blanka fan i att jag är lycklig ensam, kanske är lyckan bara lite större då, nu när jag slipper dela?

Åttiotalshimmel

Solnedgång Bastuskär

Dela gärna.

vägs ände, eller tinderfuckingbitter

Nu har jag skickat in Alla mina namn. Klick klick Det är färdigt, för mig, nu. Inte färdigarbetat, om någon tycker att det är tillräckligt bra för utgivning, så mycket vet jag. Men dock: för mig. Det är ingen liten sak.

Alla mina namn, som är min egen historia. Betyder det att jag är klar nu, med den perioden av mitt liv? Har jag avslutat en fas, kommit vidare, bearbetat? Kanske. Men vad innebär det då, vem är jag nu? Jag medger: det känns tomt utan detta ok.

Augusti 2015, också ett möjligt år noll.

Jag börjar om igen. Tar på ett sätt vid där mitt liv tog slut, sistgångs. Ett av de ställen där det tog slut; universitetet. En ny möjlig väg framåt.

Jag börjar om igen. I ungefär ett dygn hade jag ett Tinderkonto, det gav många skratt, det var ett alldeles utmärkt partytrick. Nu är det raderat igen för herregud. Värdigheten. Nej. Jag dör hellre ensam än tvingas gå igenom skörden av bilder på ren och skär ångest. Även om vittnen säger att det funkar. Fast funkar? Vad är det som ska funka? Klickklick, personkemi utsöndrad genom ansiktsuttryck, val av bild, val av attribut. Kanske, måhända. Det är lätt att swajpa bort. Jag stannar till vid alla skägg men tvingas inse att det inte sitter där. Personkemin, alltså. Och detta: jag kom till vägs ände. På Tinder. Jag trodde inte att det gick. Men det gick: det finns ingen ny person i din närhet. Tack Tinder, men det visste jag ju redan.

Jag vill kanske inte gnälla men vad är det som gör att jag tycks vara så omöjlig? En snabb överblick ger ett resultat av alldeles för mycket givande utan att få ett uns tillbaka. Oförklarlig kärlek till män som bara vänder mig ryggen. Inte en enda som ser mig in i ögonen. Ser mig. Jag är så trött på att slösa, dessa mina ömma händer som stryker över ryggar. Tårarna som faller är fortfarande salta. Jag blir gråtfärdig bara av att höra mitt eget namn i någon annans mun. Hur långt borta då, från en hand mot hud, beröring, kyssar?

Än, vill jag tro. Att inte hoppet är ute. Men alla tecken, alla sorgsna sorgsna tecken som jag kan benämna med namn. Jag vill ju bara känna lite kärlek. Att både få skänka, och ta emot, detta förbjudna. Ta emot. Ska jag? Ska lilla lilla jag?

Nej, jag är inte klar. Och det är ett öppet slut även i boken, Alice hittar en riktning och en balans, kanske. Kanske har jag det också, men det finns fortfarande mycket att berätta. Fortfarande mycket kvar att leva. Förhoppningsvis är det inte en berättelse om en kvinna som skrumpnar ihop och torkar ut för att ingen vidrör henne, ger henne konturer. Men med tanke på den tårögda tacksamhet jag känner då jag köper en halvtimmas massage, är det på väg åt det hållet.

Lite bitter. Lite tinderfuckingbitter. Måste man få vara ibland.

Dela gärna.

Jag älskar att börja om.

Umeåbroar

Ja. Jag gör det ja. Älskar att börja om. Den här tanken har grott i mig ett tag. Att starta nytt igen, fritt skrivande, den dagbokspoesi jag tänkte att Do you speak poetry skulle vara. Men jag har bytt skinn, igen, och då måste skrivandet göra det också, plattformen åtminstone. Fokus. Här kommer det bara att vara ord och bild. Ingenting om mitt jobb, inte marknadsföring och sånt alltså, inga skrivövningar, utan mig bara, rätt och slätt. Mina tankar. Mina bilder. Min poesi. Min subjektiva poetik.
Jag gick runt broarna. Satte mig och rökte nere vid älven. Kände mig rådvill. Svävande, det har jag gjort ett bra tag nu. Vad är min plats i livet, får jag plats fastän jag inte är som alla andra? Fastän ingen vill dejta mig? Fåntankar. Men också viktiga, att ställa. Så jag gjorde det. Jag skrev dem i min anteckningsbok. Kände mig utled på allt, på mig, på mitt liv. Tills jag kom på att det är för att saker håller på att förändras igen, och jag är i den där bubblan mellan, dessutom inaktiv, det inaktiva har en tendens att göra mig rådvill. Jag kom på att det går över. Och jag listade saker jag kunde göra fram tills dess. En av dem var att ta itu med att faktiskt skapa den här platsen ordentligt för mig. Jag har inrett hemma, ägnat lite tid åt att göra en fin skrivhörna med nytt skrivbord, nytt skåp. Plockar blommor, diskar, håller ordning. Nu var det dags att inreda mitt digitala hem. För det är det detta är, ett slags digitalt hem. En plats där jag kan vara mig själv.

Nej jag ids inte ställa mig frågan igen varför jag måste ha en offentlig sådan.
Det bara är så.

Save

Dela gärna.