utan metaforer är jag ingenting

Domkyrkan hållplats Göteborg

Jag tappar trådar men fångar dem igen, ska börja sy igen. Det där var en metafor, jag har inte tid att sy, men metaforiskt kan jag sy, sy mig samman.
Tankar som väckts: att vila i mig själv, lyssna till mig själv. Att reducera bruset, våga vara. Våga vara utan att bli avbruten av sms, mejl, aviseringar. Våga tänka en tanke klart, låta saker landa i en.

November. Nej ända från september. Allt har varit sprängfyllt, när jag haft luckor har jag attackvilat. Ett annat ord som tänkts nu. Attackvila. Det är att se tv-serier en hel dag för att jag bara inte orkar annat. Efteråt är kroppen varm och hjärnan mosig. Jag vet att det inte är bra på riktigt. Men i strömmen av allt allt allt som snurrar på är det det enda jag kan göra under den lilla lucka jag har.
Så jag klandrar mig inte.

Men igår började jag andas igen för första gången på mycket länge. Och idag har jag fått röra min kropp i vatten, rörelser i vatten, samma samma, upprepning, rörelse. Sträcka ut kroppen. Tänka på kroppen. Vara i kroppen. Och i värmen i bastun efteråt, den vilan.

I tunnsliten baddräkt, axelband som hotar falla, brösten så påtagliga när tyget hänger slappt (tack AK, för att jag fick låna din gamla, det var ju bara det att du har större boobs än mig!). Kroppslig medvetenhet. Kropp.

Jag älskar att simma.

Vi har talat om kroppen. Att gestalta i kroppen. Dansen som självbiografisk metod. Att i kroppen återuppleva, visa. Det tilltalar mig. Jag önskar att jag hade den rörligheten. Den kontrollen över kroppen. Den styrkan, smidigheten. I vattnet har jag ju det. Jag älskar att vara i vatten.

Och även smärtan i kroppen. Känna musklerna, förstå att de finns. Att de är en del av mig.

Det händer så mycket innanför det här skinnet så ni anar inte. Allt har inte kunnat kläs i ord. Jag behöver rita mönstren först, jag är bara på skiss-stadiet. Provar mig fram. Går och känner på material i tygaffärerna. Smakar på färgkombinationer.

Utan metaforer är jag ingenting.

Dela gärna.

vi går genom skogen ut till havet

Horisonten

Vi går genom skogen, blåbärsrisen når oss upp till knäna minst, stigen bara anas under dem. Jenny halkar efter, stannar och plockar, jag drar några okynnesnävar i farten. Micke stegar framför, tar genvägar som inte finns men finns för dom som inte vet att dom inte finns och står och väntar på oss när vi rundat myren. Vi ser hjortronbladen men inga bär, vi ser små grodor klättra i risen, vi ser en orm, en huggorm, vid klipporna. Klipporna. Att stillna, vara där. Det duggar, vi hörde åska, det spelar ingen roll. Regnet är ljummet, vågorna är ljumma. Där på andra sidan horisonten ligger Finland. Jag kryper ned till vattnet, låter vågarna komma upp till mig, skölja över mina strumpbyxeklädda tår. Hade dragit av, hoppat i, om jag varit ensam. Eller hade jag det, hade jag vågat? Att förhålla sig till andra kroppar, närvaror, och fortfarande vara sig själv. Det jag alltid jobbar på, blir bättre, måste tro det.  Vill ju. Kunna vara samman, en del av och vila i det.

Vi talar om våra texter. Befinner oss i olika stadier, gör olika. Och det måste vi kanske göra. Han har precis börjat på en ny, hon är någonstans i mitten, jag redigerar i slutet. Vitt skilda men common ground.  Vi väger ord, diskuterar vad de egentligen betyder. Jag skummar min text och är i hat-fasen. Ser bara klyschor, hur bildspråk krockar, hur jag skriver ut och inte gestaltar. Men nu jitter jag inte mer, nu är den här boken klar. Nästa får bli bättre.

Det slår mig att vi kanske alltid kommer att känna att det vi gör inte är på riktigt, medans andra tänker att det är det. Lite som att livet är det som pågår medan man funderar på vad man vill med livet. Författarskapet är det som pågår medan man undrar när man ska växa upp och bli författare på riktigt. Det finns inte riktlinjer, inte för varje enskild person. Det går inte att jämföra, eftersom det du är, skapas medan du är. Du kan inte analysera det och lyfta det upp mot någon annans, syna sömmar. Medan du tänker att du gör det, har det redan förändrats, böljt vidare, blivit något mera. Det existerar utan ditt omdöme, även om det kommer att bedömas av andra, efteråt. Lika bra att släppa det och bara vara, bara göra. Du kan ändå inte påverka det, och försöker du påverka det blir det en del av det, men det kommer alltid att vara utom räckhåll.

Dela gärna.

tallbarrsstick under fötterna.

Norrmjöle havsbad

provcyklar en stålhäst och dricker kaffe i solen innan bästvännen sveper med mig till stranden med systern sin.

sanden mellan tårna, tallbarrsstick. tallarna påminner om Grekland, tallar och sand kommer alltid att påminna om Grekland och den där gången då vi cyklade till andra sidan ön, skulle utforska. flåset i backarna, låren skaver, svetten i syntetklänningen. den fåniga hatten, billig, skräp, mitt rödbrända ansikte, ännu rödare av cyklingen i stekhetta. det finns ett foto, om han har kvar det. jag skulle vilja bränna, men digitala foton försvinner inte lika lätt. vi cyklade till andra sidan ön och det fanns en kyrka och en bod där de sålde hantverk. vi köpte en duk till hans vänners bröllop. ett bröllop jag inte var med på, det var under pausen, efteråt, då jag faktiskt sagt ifrån. jag minns stället, men inte om vi åt där. jag minns färden hem för plötsligt föll mörkret. det var sådär som en klyscha, utan förvarning var det plötsligt kolsvart. på den här lilla ön fanns ingen gatubelysning. några stjärnor fanns det kanske, men ingen måne. vi tog oss fram hjälpligt i becksvart mörker. hörde baren, skratten och musiken och anade den svarta stenstranden, ja vi såg den ju inte men vi förstod att den var där. genom mörkret gick vi med cyklarna, jag vågade inte cykla i det kompakta, litade inte på vägen. vi tog oss fram. beställde cuba libre. och igen och igen. och i vattnet, innan vi skulle gå hem. det var en av gångerna. men jag var ganska loj av alla drinkar, loj av trötthet, utmattning, jag minns inte mycket av det. bara den där eviga önskan om att det inte skulle ta så lång tid, och att inte igen. det var innan jag återfick min tunga, innan jag kunde säga ifrån.

det här är en annan sorts strand. sanden är vit, inte gjord av stenar. det är mitt på dagen och jag är här med en av mina bästa vänner. tallar och sand kommer alltid att påminna mig om Grekland, men jag kommer också att kunna skjuta bort det. så funkar livet. tack och lov.

Dela gärna.

Mörka moln.

20150719_mörka moln karlsvik

Jag drar mig undan, orkar inte lyssna på dem. Den ena berättar om hennes pojkväns kompis mammas stuga med en jacuzzi och planerar någons bröllop, den andra pratar om resan till Barcelona och den ena eller andra vännens invecklade förhållande. Allihopa diskuterar en händelse som nyss blivit viral och plockar fram sin rätt till att inte vara pk. Svenssonrättigheten. Jag jitter inte, det är bara trams. Jag håller min tunga för öppnar jag munnen väller bara bitterheten ut. Och jag klarar inte heller av att vara den bittra. Jag får bli osynlig istället, inte dra uppmärksamheten till mig. Men så trampar jag på en mina, förstås. Det är oundvikligt. Jag säger att jag vill ta en promenad och fota de förfallna husen. För det vill jag verkligen, jag älskar dem. Men M blir förfärad och säger att så gör man bara inte och har du verkligen rätt till det och och och och. Niten är nära men jag knyter handen i fickan, fast jag har ingen ficka så jag knyter bara handen i luften men håller den stilla. Googlar lagar om fotografi. Visar att jag har rätt. Men jag har tappat lusten. Det drar alltid fram mörka moln när jag är med dem, kontrasterna är för stora, jag hör inte hemma.
Om jag älskar eller inte, det hör inte hit. För självklart älskar jag ändå, it’s family. Men jag kanske ska säga det igen. It’s family.

Dela gärna.

Jag stannar i sängen.

image

Jag har tagit tillbaka min säng. Äntligen. Äntligen ligger jag diagonalt tvärsöver, äger hela ytan. Jag håller mig inte längre på min kant.
Man kan kalla det ensamhet. Eller frihet. Eller både och. Fem år har det tagit. 
Min säng.

Den här ensamhetskänslan. Som jag aldrig blir kvitt. Jag ser omslingrade människor vart jag än tittar. Jag vill inte ens vara en av dom, det bara stirrar mig i ansiktet med sitt – detta är inte du. Jag tänker på vad jag kan göra för att känna mig nöjd med den ensamhet jag har. Som inte är särskilt ensam, jag har så många fantastiska vänner, familj dessutom, flera stycken. Men ja. Jag känner av blickarna. Någonstans gör jag det. Trettiofyra år och inget förhållande. Ingen familj, inga barn. Jag vill ju inte ens, men jag konfronteras med det.

Jag tänker på detta med att vara tillsammans med någon, dejtande. Att vi söker och försöker och tänjer och bänder så otroligt mycket mer med någon som ska vara en så nära, än vi gör med våra vänner. Som att man kan, eller måste, acceptera lite av varje för att få vara i ett förhållande, som att det är mindre noga med dem, än de vi kallar våra närmaste vänner. Det vrider sig i mitt huvud, jag kan inte tänka på det mer än några sekunder innan jag får heebie jeebies. Om jag ska ha någon så nära igen, så måste det vara en närmaste vän. Det är det jag önskar mig. En närmaste vän med benefits. Att den kroppsliga närheten är en bonus. & just nu känner jag mest för att gå i celibat tills det händer. Vi får väl se hur jag lyckas med den saken. I’ll probably settle for overwhelming passion when it comes down to it.

Och att älska någon på avstånd, vad är det? Någon som inte älskar en tillbaka. Det är också bara dumheter. Gillar hen inte dig, är det inte rätt. Det du tror är kärlek är något helt annat. Önskan om en sorts kärlek du just nu inte kan få. Illusion. Det vägrar jag gå in i igen. Nu har jag gjort det för sista gången.

Klassiskt bildspråk men nej. Jag flyter inte med strömmen.

Dela gärna.

Jag älskar att börja om.

Umeåbroar

Ja. Jag gör det ja. Älskar att börja om. Den här tanken har grott i mig ett tag. Att starta nytt igen, fritt skrivande, den dagbokspoesi jag tänkte att Do you speak poetry skulle vara. Men jag har bytt skinn, igen, och då måste skrivandet göra det också, plattformen åtminstone. Fokus. Här kommer det bara att vara ord och bild. Ingenting om mitt jobb, inte marknadsföring och sånt alltså, inga skrivövningar, utan mig bara, rätt och slätt. Mina tankar. Mina bilder. Min poesi. Min subjektiva poetik.
Jag gick runt broarna. Satte mig och rökte nere vid älven. Kände mig rådvill. Svävande, det har jag gjort ett bra tag nu. Vad är min plats i livet, får jag plats fastän jag inte är som alla andra? Fastän ingen vill dejta mig? Fåntankar. Men också viktiga, att ställa. Så jag gjorde det. Jag skrev dem i min anteckningsbok. Kände mig utled på allt, på mig, på mitt liv. Tills jag kom på att det är för att saker håller på att förändras igen, och jag är i den där bubblan mellan, dessutom inaktiv, det inaktiva har en tendens att göra mig rådvill. Jag kom på att det går över. Och jag listade saker jag kunde göra fram tills dess. En av dem var att ta itu med att faktiskt skapa den här platsen ordentligt för mig. Jag har inrett hemma, ägnat lite tid åt att göra en fin skrivhörna med nytt skrivbord, nytt skåp. Plockar blommor, diskar, håller ordning. Nu var det dags att inreda mitt digitala hem. För det är det detta är, ett slags digitalt hem. En plats där jag kan vara mig själv.

Nej jag ids inte ställa mig frågan igen varför jag måste ha en offentlig sådan.
Det bara är så.

Save

Dela gärna.