vägs ände, eller tinderfuckingbitter

Nu har jag skickat in Alla mina namn. Klick klick Det är färdigt, för mig, nu. Inte färdigarbetat, om någon tycker att det är tillräckligt bra för utgivning, så mycket vet jag. Men dock: för mig. Det är ingen liten sak.

Alla mina namn, som är min egen historia. Betyder det att jag är klar nu, med den perioden av mitt liv? Har jag avslutat en fas, kommit vidare, bearbetat? Kanske. Men vad innebär det då, vem är jag nu? Jag medger: det känns tomt utan detta ok.

Augusti 2015, också ett möjligt år noll.

Jag börjar om igen. Tar på ett sätt vid där mitt liv tog slut, sistgångs. Ett av de ställen där det tog slut; universitetet. En ny möjlig väg framåt.

Jag börjar om igen. I ungefär ett dygn hade jag ett Tinderkonto, det gav många skratt, det var ett alldeles utmärkt partytrick. Nu är det raderat igen för herregud. Värdigheten. Nej. Jag dör hellre ensam än tvingas gå igenom skörden av bilder på ren och skär ångest. Även om vittnen säger att det funkar. Fast funkar? Vad är det som ska funka? Klickklick, personkemi utsöndrad genom ansiktsuttryck, val av bild, val av attribut. Kanske, måhända. Det är lätt att swajpa bort. Jag stannar till vid alla skägg men tvingas inse att det inte sitter där. Personkemin, alltså. Och detta: jag kom till vägs ände. På Tinder. Jag trodde inte att det gick. Men det gick: det finns ingen ny person i din närhet. Tack Tinder, men det visste jag ju redan.

Jag vill kanske inte gnälla men vad är det som gör att jag tycks vara så omöjlig? En snabb överblick ger ett resultat av alldeles för mycket givande utan att få ett uns tillbaka. Oförklarlig kärlek till män som bara vänder mig ryggen. Inte en enda som ser mig in i ögonen. Ser mig. Jag är så trött på att slösa, dessa mina ömma händer som stryker över ryggar. Tårarna som faller är fortfarande salta. Jag blir gråtfärdig bara av att höra mitt eget namn i någon annans mun. Hur långt borta då, från en hand mot hud, beröring, kyssar?

Än, vill jag tro. Att inte hoppet är ute. Men alla tecken, alla sorgsna sorgsna tecken som jag kan benämna med namn. Jag vill ju bara känna lite kärlek. Att både få skänka, och ta emot, detta förbjudna. Ta emot. Ska jag? Ska lilla lilla jag?

Nej, jag är inte klar. Och det är ett öppet slut även i boken, Alice hittar en riktning och en balans, kanske. Kanske har jag det också, men det finns fortfarande mycket att berätta. Fortfarande mycket kvar att leva. Förhoppningsvis är det inte en berättelse om en kvinna som skrumpnar ihop och torkar ut för att ingen vidrör henne, ger henne konturer. Men med tanke på den tårögda tacksamhet jag känner då jag köper en halvtimmas massage, är det på väg åt det hållet.

Lite bitter. Lite tinderfuckingbitter. Måste man få vara ibland.

Dela gärna.

vi går genom skogen ut till havet

Horisonten

Vi går genom skogen, blåbärsrisen når oss upp till knäna minst, stigen bara anas under dem. Jenny halkar efter, stannar och plockar, jag drar några okynnesnävar i farten. Micke stegar framför, tar genvägar som inte finns men finns för dom som inte vet att dom inte finns och står och väntar på oss när vi rundat myren. Vi ser hjortronbladen men inga bär, vi ser små grodor klättra i risen, vi ser en orm, en huggorm, vid klipporna. Klipporna. Att stillna, vara där. Det duggar, vi hörde åska, det spelar ingen roll. Regnet är ljummet, vågorna är ljumma. Där på andra sidan horisonten ligger Finland. Jag kryper ned till vattnet, låter vågarna komma upp till mig, skölja över mina strumpbyxeklädda tår. Hade dragit av, hoppat i, om jag varit ensam. Eller hade jag det, hade jag vågat? Att förhålla sig till andra kroppar, närvaror, och fortfarande vara sig själv. Det jag alltid jobbar på, blir bättre, måste tro det.  Vill ju. Kunna vara samman, en del av och vila i det.

Vi talar om våra texter. Befinner oss i olika stadier, gör olika. Och det måste vi kanske göra. Han har precis börjat på en ny, hon är någonstans i mitten, jag redigerar i slutet. Vitt skilda men common ground.  Vi väger ord, diskuterar vad de egentligen betyder. Jag skummar min text och är i hat-fasen. Ser bara klyschor, hur bildspråk krockar, hur jag skriver ut och inte gestaltar. Men nu jitter jag inte mer, nu är den här boken klar. Nästa får bli bättre.

Det slår mig att vi kanske alltid kommer att känna att det vi gör inte är på riktigt, medans andra tänker att det är det. Lite som att livet är det som pågår medan man funderar på vad man vill med livet. Författarskapet är det som pågår medan man undrar när man ska växa upp och bli författare på riktigt. Det finns inte riktlinjer, inte för varje enskild person. Det går inte att jämföra, eftersom det du är, skapas medan du är. Du kan inte analysera det och lyfta det upp mot någon annans, syna sömmar. Medan du tänker att du gör det, har det redan förändrats, böljt vidare, blivit något mera. Det existerar utan ditt omdöme, även om det kommer att bedömas av andra, efteråt. Lika bra att släppa det och bara vara, bara göra. Du kan ändå inte påverka det, och försöker du påverka det blir det en del av det, men det kommer alltid att vara utom räckhåll.

Dela gärna.

det finns plats för fler att dö i Skurup

Skurup

och det är nästan så jag tänker att det kan man faktiskt göra. Jag tänker tanken när jag går förbi kyrkogården, med dess obefolkade ängar. Det är vackert här, vackra hus, vackra slätter. Husen är så små, sådär så att man vill nypa dem i kinden. Det är inte långt till Malmö, inte långt till den stora staden. Man skulle kunna leva här. Man skulle kunna dö.

Kursen fortskrider. Det är intressant att vara den som håller i den mera strikta kursen,  den mera hantverksmässiga. Jag kanske är van att vara flummig, ses som det. Jag matar dem med idéer och strukturer, sätt att komma åt sin text, sätt att utvidga den, lära känna den, kunna den utan och innan. För en del är detta att döda kreativiteten. Men det behöver det inte vara, det är bara något för kreativiteten att ta avstamp från. Någonting att hänga upp i julgranen. Om man nu vill det.

Finaste citatet hörde jag idag: du har skapat en revolution i mig. Jag kanske snor den, till något annat. Nu handlade det om hur han såg på sin text och vad han kunde göra med den. Att höra sådant gör att jag växer några centimeter. De lyssnar och tar till sig. De gör faktiskt det.

Kanske hamnar jag själv en aning i skymundan. Jag menar Mina bakom, att rikta blicken inåt. Kanske är det så. Men jag tar mina promenader, plockar ned blickar från himlen och fångar dem på kort, spar till senare. Då ska jag bläddra igenom, minnas.  Jag växer här, myllan är deras berättelser, deras tankar, deras frågor som jag tvingas svara på. Ibland kanske blicken blir glasartad, när jag tar en paus. Men det är bara för att det händer så mycket innanför, att man inte alltid kan vara på plats i verkligheten. Jag har en aning om att åtminstone vissa av deltagarna också känner så. Fullpumpad, på bristningsgränsen, men på ett positivt sätt.

 

Dela gärna.

åka baklänges för att förstå sig själv

Åka baklänges

Jag är på väg nedåt igen. Baklänges åker jag, vi har passerat Ö-vik, Kramfors, Härnösand. Jag sitter med datorn i knät och brer ut mig,  hen som ska sitta bredvid verkar ha missat tåget. Synd för hen, good for me. En vecka först, ska jag vara i Skurup. Där jag själv gick. Nu ska jag vara längst fram i mitten, vänd mot de andra. Nu är det jag som ska lära ut.

En veckas skrivande. Att dyka in i sitt projekt, få ge det vederbörlig uppmärksamhet, under ledning. En del vet inte vad de vill skriva om, men tänker att det kommer.  Jag vet inte heller vad jag skriver om nu, inte längre. Inte sedan Alla mina namn lämnat tillblivnings- och redigeringsstadiet och jag nu snart ska gå in i den långa väntan på refuseringsbrev.
Vad vill jag skriva om? Och måste jag skriva om någon annan, som jag sagt att jag ska? Det kan låta självcentrerat, men jag vill just inte skriva om någon annan än mig själv. Samtidigt är det ju inte så enkelt, det blir det ju alltid så mycket annat som det handlar om. Inte handlar det bara om mig. Men det finns en fördom kring självbiografiska texter, som jag själv bär på. Jag har sagt att när jag skrivit klart Alla mina namn, och skrivit av mig det jag behövde skriva där, så ska jag börja skriva “på riktigt”. Som om att hitta på fiktiva berättelser är mycket mera på riktigt än att skriva utifrån sig själv. Det är klart att det inte är. Och de där fiktiva berättelserna, hur fria är de från självbiografin, egentligen? Jag vet inte om de går att sära på, i slutändan. Man skriver med sig själv, man skriver genom sig själv, man skriver. Så vem är jag att döma det ena som bättre än det andra? Kanske handlar det om något slags självplågeri. Att jag har en taskig syn på det jag själv gör. Som att det JAG gör förstås inte är lika värt som någon annans arbete, som kanske exempelvis skriver fiktiva böcker. Och så ställer jag in mig i ledet som skuffar undan Sun Axelsson, Gun-Britt Sundström, Agneta Klingspor osvosv. Som jag älskar. Som jag inte tänker mindre om, för att de använder sig själva i sina texter.  Eller Janet Frame, eller Anaïs Nin,  eller Rut Hillarp eller eller eller.

Jag kan inte skilja på texten och mig själv. Det är mycket felaktigt, det ska man som en god läsare göra. Författaren är inte detsamma som texten. Kanske kommer man undan med det då det gäller ens egna text? När jag läser andras, blandar jag inte ihop det. Men jag behöver skrivandet för att kunna andas. Och skrivandet behöver också mitt liv för att bli till. Jag ska nog sluta säga att det är fel av mig. Jag ska bara omfamna det som kommer lätt för mig. Det är inte meningen att det ska vara svårt och jobbigt. Inte på det sättet åtminstone. Man behöver inte krångla till det så förbannat, och försöka skriva något som är det man tror att man bör skriva, och istället skriva det som vill bli skrivet. Detta vill bli skrivet. Jag går baklänges för att förstå mig själv. Jag åker baklänges genom Sverige.

Jag vill också åka iväg på kurs. Kanske kan jag stjäla några stunder till mitt egna skrivande denna veckan också. Men sen, veckan därpå, efter en kort sväng till vännerna i Göteborg. Då ska jag åka ut till Bastuskär och skriva med Jenny. Det blir min kursvecka, vår alldeles egna sånna.

Dela gärna.