det finns plats för fler att dö i Skurup

Skurup

och det är nästan så jag tänker att det kan man faktiskt göra. Jag tänker tanken när jag går förbi kyrkogården, med dess obefolkade ängar. Det är vackert här, vackra hus, vackra slätter. Husen är så små, sådär så att man vill nypa dem i kinden. Det är inte långt till Malmö, inte långt till den stora staden. Man skulle kunna leva här. Man skulle kunna dö.

Kursen fortskrider. Det är intressant att vara den som håller i den mera strikta kursen,  den mera hantverksmässiga. Jag kanske är van att vara flummig, ses som det. Jag matar dem med idéer och strukturer, sätt att komma åt sin text, sätt att utvidga den, lära känna den, kunna den utan och innan. För en del är detta att döda kreativiteten. Men det behöver det inte vara, det är bara något för kreativiteten att ta avstamp från. Någonting att hänga upp i julgranen. Om man nu vill det.

Finaste citatet hörde jag idag: du har skapat en revolution i mig. Jag kanske snor den, till något annat. Nu handlade det om hur han såg på sin text och vad han kunde göra med den. Att höra sådant gör att jag växer några centimeter. De lyssnar och tar till sig. De gör faktiskt det.

Kanske hamnar jag själv en aning i skymundan. Jag menar Mina bakom, att rikta blicken inåt. Kanske är det så. Men jag tar mina promenader, plockar ned blickar från himlen och fångar dem på kort, spar till senare. Då ska jag bläddra igenom, minnas.  Jag växer här, myllan är deras berättelser, deras tankar, deras frågor som jag tvingas svara på. Ibland kanske blicken blir glasartad, när jag tar en paus. Men det är bara för att det händer så mycket innanför, att man inte alltid kan vara på plats i verkligheten. Jag har en aning om att åtminstone vissa av deltagarna också känner så. Fullpumpad, på bristningsgränsen, men på ett positivt sätt.

 

Dela gärna.

åka baklänges för att förstå sig själv

Åka baklänges

Jag är på väg nedåt igen. Baklänges åker jag, vi har passerat Ö-vik, Kramfors, Härnösand. Jag sitter med datorn i knät och brer ut mig,  hen som ska sitta bredvid verkar ha missat tåget. Synd för hen, good for me. En vecka först, ska jag vara i Skurup. Där jag själv gick. Nu ska jag vara längst fram i mitten, vänd mot de andra. Nu är det jag som ska lära ut.

En veckas skrivande. Att dyka in i sitt projekt, få ge det vederbörlig uppmärksamhet, under ledning. En del vet inte vad de vill skriva om, men tänker att det kommer.  Jag vet inte heller vad jag skriver om nu, inte längre. Inte sedan Alla mina namn lämnat tillblivnings- och redigeringsstadiet och jag nu snart ska gå in i den långa väntan på refuseringsbrev.
Vad vill jag skriva om? Och måste jag skriva om någon annan, som jag sagt att jag ska? Det kan låta självcentrerat, men jag vill just inte skriva om någon annan än mig själv. Samtidigt är det ju inte så enkelt, det blir det ju alltid så mycket annat som det handlar om. Inte handlar det bara om mig. Men det finns en fördom kring självbiografiska texter, som jag själv bär på. Jag har sagt att när jag skrivit klart Alla mina namn, och skrivit av mig det jag behövde skriva där, så ska jag börja skriva “på riktigt”. Som om att hitta på fiktiva berättelser är mycket mera på riktigt än att skriva utifrån sig själv. Det är klart att det inte är. Och de där fiktiva berättelserna, hur fria är de från självbiografin, egentligen? Jag vet inte om de går att sära på, i slutändan. Man skriver med sig själv, man skriver genom sig själv, man skriver. Så vem är jag att döma det ena som bättre än det andra? Kanske handlar det om något slags självplågeri. Att jag har en taskig syn på det jag själv gör. Som att det JAG gör förstås inte är lika värt som någon annans arbete, som kanske exempelvis skriver fiktiva böcker. Och så ställer jag in mig i ledet som skuffar undan Sun Axelsson, Gun-Britt Sundström, Agneta Klingspor osvosv. Som jag älskar. Som jag inte tänker mindre om, för att de använder sig själva i sina texter.  Eller Janet Frame, eller Anaïs Nin,  eller Rut Hillarp eller eller eller.

Jag kan inte skilja på texten och mig själv. Det är mycket felaktigt, det ska man som en god läsare göra. Författaren är inte detsamma som texten. Kanske kommer man undan med det då det gäller ens egna text? När jag läser andras, blandar jag inte ihop det. Men jag behöver skrivandet för att kunna andas. Och skrivandet behöver också mitt liv för att bli till. Jag ska nog sluta säga att det är fel av mig. Jag ska bara omfamna det som kommer lätt för mig. Det är inte meningen att det ska vara svårt och jobbigt. Inte på det sättet åtminstone. Man behöver inte krångla till det så förbannat, och försöka skriva något som är det man tror att man bör skriva, och istället skriva det som vill bli skrivet. Detta vill bli skrivet. Jag går baklänges för att förstå mig själv. Jag åker baklänges genom Sverige.

Jag vill också åka iväg på kurs. Kanske kan jag stjäla några stunder till mitt egna skrivande denna veckan också. Men sen, veckan därpå, efter en kort sväng till vännerna i Göteborg. Då ska jag åka ut till Bastuskär och skriva med Jenny. Det blir min kursvecka, vår alldeles egna sånna.

Dela gärna.