Det subjektivas poetik

Ett poetiskt perspektiv på liv.

Meny Stäng

Månad: maj 2016

jag mötte ett spöke

jag har ofrånkomligt minst två sidor. en du möter, en som skriver. de har sitt ursprung i samma, men denna röst är en annan än hennes, du kommer aldrig riktigt att lära känna mig, jag som skriver, om du inte möter henne/mig här. om du läser, om du kan läsa, om du skriver, om du kan skriva. jag har tänkt att det kanske går, i möten öga mot öga. men jag ger upp, jag inser att det inte är så. här finns jag, i världen finns en annan. vill du möta denna del av mig måste du skriva till mig.

it is what it is.

jag mötte ett spöke. en person jag sovit tillsammans med många många nätter. den första pojke jag över huvud taget sovit tillsammans med, om man inte räknar Joakim i lågstadiet. vi sov säkert ihop någon gång, vi var ler och långhalm.

men det var en pojke jag sov med, och nu mötte jag någon sorts man. i hans skepnad, märkligt. och jag? någon slags kvinna, i min spökliga tonårsskepnad, antagligen. men han vet saker om mig, inser jag. han har nycklar. och jag? vad vet jag om honom? ganska mycket.

spöke.

men det var bra. fint. satte igång tankar.
jag drömde en mardröm, det var längesen sist. inte hans del – tidens, och vad den gör med oss. ticktack.

 

och jag tänker på alla dessa människor som går runt och ser mig, ser mitt ansikte. på alla dessa människor vars ansikte vi ser. och hur vi aldrig känner dem. hur vi aldrig riktigt känner oss själva.

 

ja, vi dansar på en kyrkogård. ungefär precis så klassiskt som det kan bli. förutom klockan på armen, kanske, den får mig alltid att le.

i motsats till den här bruden då:

 

minagoth

 

 

Dela gärna.

bevidsthed

trött.

om det så är det enda jag skriver så ska jag skriva det. meta.

dränker mig i poesi och poetik. nej, bara poetik, och metapoesi, metafiktion. jag refererar tillbaka till mig själv, det är det enda jag kan. ni får se igenom det höljet.

ser jag själv igen det höljet? knappast. ansatt av melankoli. läst för mycket danska. bevidsthed.

från här och mot någonting. men jag känner alltid att jag trampar på samma ställe. jag förstår att det är mig själv jag är less på, men jag tar ut det på lampan, sängkläderna, mina trasiga möbler. jag vill ha någon, tror jag. men jag låter ingen komma nära. det jag tillåter är det som är safe, det jag kan stöta ifrån mig. jag äter räkor. jag blandar högt och lågt. jag vill bli kysst.

finns det någonting i denna röra av ord som kan beröra? något slags värde? jag håller tillbaka, skriver inte för att jag tänker att ni bara tycker att det är löjligt. jag antar att det är jag själv som tycker att det är löjligt, ”ni” finns ju inte. jag skapar er. inuti mitt huvud. rösterna i mitt huvud, för att minnas Katarina Frostensson. stränderna.

jag vet inte hur jag ska presentera mig. jag har för många sidor, så jag skäms. jag är ett kalejdoskop. men helst av allt vill jag att någon ska sträcka in handen innanför höljet och röra om i mina färgpartiklar. hands on.

det här är det enda jag kan. så jag fortsätter att göra det, då. och skiter i om det är någonting ”på riktigt”. jag skapar det som är riktigt. om jag kunde tänka så. vilket ansvar. nu skjuter jag ansvaret ifrån mig, men jag skriver ju inte heller. jag skriver inte. det är en mening som säger emot sig själv, och därför gör sig själv synlig som struktur. meta. jag är en fisk, fiskarnas tecken. meta mig. stryk det där sista, det var löjligt.

Dela gärna.

© 2017 Det subjektivas poetik. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.