det finns plats för fler att dö i Skurup

Skurup

och det är nästan så jag tänker att det kan man faktiskt göra. Jag tänker tanken när jag går förbi kyrkogården, med dess obefolkade ängar. Det är vackert här, vackra hus, vackra slätter. Husen är så små, sådär så att man vill nypa dem i kinden. Det är inte långt till Malmö, inte långt till den stora staden. Man skulle kunna leva här. Man skulle kunna dö.

Kursen fortskrider. Det är intressant att vara den som håller i den mera strikta kursen,  den mera hantverksmässiga. Jag kanske är van att vara flummig, ses som det. Jag matar dem med idéer och strukturer, sätt att komma åt sin text, sätt att utvidga den, lära känna den, kunna den utan och innan. För en del är detta att döda kreativiteten. Men det behöver det inte vara, det är bara något för kreativiteten att ta avstamp från. Någonting att hänga upp i julgranen. Om man nu vill det.

Finaste citatet hörde jag idag: du har skapat en revolution i mig. Jag kanske snor den, till något annat. Nu handlade det om hur han såg på sin text och vad han kunde göra med den. Att höra sådant gör att jag växer några centimeter. De lyssnar och tar till sig. De gör faktiskt det.

Kanske hamnar jag själv en aning i skymundan. Jag menar Mina bakom, att rikta blicken inåt. Kanske är det så. Men jag tar mina promenader, plockar ned blickar från himlen och fångar dem på kort, spar till senare. Då ska jag bläddra igenom, minnas.  Jag växer här, myllan är deras berättelser, deras tankar, deras frågor som jag tvingas svara på. Ibland kanske blicken blir glasartad, när jag tar en paus. Men det är bara för att det händer så mycket innanför, att man inte alltid kan vara på plats i verkligheten. Jag har en aning om att åtminstone vissa av deltagarna också känner så. Fullpumpad, på bristningsgränsen, men på ett positivt sätt.

 

Dela gärna.

åka baklänges för att förstå sig själv

Åka baklänges

Jag är på väg nedåt igen. Baklänges åker jag, vi har passerat Ö-vik, Kramfors, Härnösand. Jag sitter med datorn i knät och brer ut mig,  hen som ska sitta bredvid verkar ha missat tåget. Synd för hen, good for me. En vecka först, ska jag vara i Skurup. Där jag själv gick. Nu ska jag vara längst fram i mitten, vänd mot de andra. Nu är det jag som ska lära ut.

En veckas skrivande. Att dyka in i sitt projekt, få ge det vederbörlig uppmärksamhet, under ledning. En del vet inte vad de vill skriva om, men tänker att det kommer.  Jag vet inte heller vad jag skriver om nu, inte längre. Inte sedan Alla mina namn lämnat tillblivnings- och redigeringsstadiet och jag nu snart ska gå in i den långa väntan på refuseringsbrev.
Vad vill jag skriva om? Och måste jag skriva om någon annan, som jag sagt att jag ska? Det kan låta självcentrerat, men jag vill just inte skriva om någon annan än mig själv. Samtidigt är det ju inte så enkelt, det blir det ju alltid så mycket annat som det handlar om. Inte handlar det bara om mig. Men det finns en fördom kring självbiografiska texter, som jag själv bär på. Jag har sagt att när jag skrivit klart Alla mina namn, och skrivit av mig det jag behövde skriva där, så ska jag börja skriva “på riktigt”. Som om att hitta på fiktiva berättelser är mycket mera på riktigt än att skriva utifrån sig själv. Det är klart att det inte är. Och de där fiktiva berättelserna, hur fria är de från självbiografin, egentligen? Jag vet inte om de går att sära på, i slutändan. Man skriver med sig själv, man skriver genom sig själv, man skriver. Så vem är jag att döma det ena som bättre än det andra? Kanske handlar det om något slags självplågeri. Att jag har en taskig syn på det jag själv gör. Som att det JAG gör förstås inte är lika värt som någon annans arbete, som kanske exempelvis skriver fiktiva böcker. Och så ställer jag in mig i ledet som skuffar undan Sun Axelsson, Gun-Britt Sundström, Agneta Klingspor osvosv. Som jag älskar. Som jag inte tänker mindre om, för att de använder sig själva i sina texter.  Eller Janet Frame, eller Anaïs Nin,  eller Rut Hillarp eller eller eller.

Jag kan inte skilja på texten och mig själv. Det är mycket felaktigt, det ska man som en god läsare göra. Författaren är inte detsamma som texten. Kanske kommer man undan med det då det gäller ens egna text? När jag läser andras, blandar jag inte ihop det. Men jag behöver skrivandet för att kunna andas. Och skrivandet behöver också mitt liv för att bli till. Jag ska nog sluta säga att det är fel av mig. Jag ska bara omfamna det som kommer lätt för mig. Det är inte meningen att det ska vara svårt och jobbigt. Inte på det sättet åtminstone. Man behöver inte krångla till det så förbannat, och försöka skriva något som är det man tror att man bör skriva, och istället skriva det som vill bli skrivet. Detta vill bli skrivet. Jag går baklänges för att förstå mig själv. Jag åker baklänges genom Sverige.

Jag vill också åka iväg på kurs. Kanske kan jag stjäla några stunder till mitt egna skrivande denna veckan också. Men sen, veckan därpå, efter en kort sväng till vännerna i Göteborg. Då ska jag åka ut till Bastuskär och skriva med Jenny. Det blir min kursvecka, vår alldeles egna sånna.

Dela gärna.

Farfarsorden.

Farfar berättar

Farfar.

Ja, var börjar man? Han har plockat fram bilder från huset på Kungsgatan 93, interiörer från då han var liten. Visar, här hade pappa kontoret, här var matsalen, känner du igen den där byrån? Häruppe var barnkammaren, den delade de av sen så vi fick plats alla. Vi var ju fyra syskon, . Här bodde pigan. I badrummet med ett stort handfat i brun marmor, utspelar sig ett av hans första minnen. Han har klättrat upp på en pall och vad han försöker göra kommer han inte ihåg, men tandborstglaset splittras i handfatet, de var ju av riktigt glas då förstås. Han minns ljudet, och hur rädd han blir, för detta kommer han att få bannor.

Han berättar mycket bakåt, så jag vet vem hans pappa var, och hans farfar. Berättar om Maryhill i Lund, farfars farfars gård, förmögenheten han jobbade ihop genom att sälja kreatur. Och hur hans pappa spekulerade i aktier och förlorade alla pengar, hela fadersarvet gick förlorat och han var tvungen att avbryta juridikstudierna. Så hamnade han i Umeå, det var tänkt att han skulle bli landsfiskal här. Alla dessa gamla termer, som inte längre finns. Och på mammans sida, hennes pappa som var köpeman från Luleå, tror jag, jag ska kolla sen – jag har tre timmar inspelat med berättelser – som en gång ägde bryggeriet där branden i Umeå 1888 startade. Men då hade han sålt det vidare, gudskelov var det inte min släkt som hade någon del i det i alla fall.

Mycket kan jag koppla ihop med Lars Widdings berättelser, Pigan och Härligheten främst. Samma historier fast Lasse har plockat en del från en person, en annan väver han ihop med någon helt annan. Men det mesta finns där, som pusselbitar. När jag lyssnar på farfar kan jag lägga dem rätt, få en tydlig blick över vad som faktiskt hör till vår riktiga historia.

Ibland tystnar han, rullar iväg en bit med rullstolen, stirrar rakt fram. Det är när det snörs åt för hårt i bröstkorgen, och orden förvandlas till tårar om man talar.

Jag ska lyssna igenom inspelningen sen, ordna upp en slags tidslinje så jag kan se vad han har berättat om, och vad som jag vill höra med om. Jag biter tungan för det är så många frågor, men jag försöker att inte avbryta honom, jag vill höra honom minnas och berätta på sitt eget sätt. Med alla hopp och krumelurer som minnet tar.

Nu har jag hans röst på band. Hans berättarröst. Den rösten betyder barndom för mig. Trygghet. Även fast hans berättelser ofta handlade om hajar och sjörövare och riddar Blåskägg. Den rösten bara, vad som kan rymmas i en röst.

Farfarsorden och farfarsrösten.

Dela gärna.

Jag kommer att sakna dig.

Du är stor nu. Ibland tänker jag att du fortfarande är fyra år och springer mot mig med det största leendet, gråter störtfloder när jag reser igen. Men du är ju inte fyra, du är nitton år nu, lika stor som mig. Eftersom jag alltid kommer att vara nitton år, också. Ut i världen ska du också, har redan tagit in den i ditt liv. Kanske är det enklare nu, javisst, men ändå. Med enkelheten du gör det. Lugnet. Jag beundrar det. Kom bara ihåg att det är ok att brista också, det får man inte glömma. Att det också är i sin ordning. Och händer det, finns alltid min famn, mitt hem, min hamn. Men det vet du, det vet du.
Andra sidan av jorden ska du, och jag bävar redan. Det är en sak då jag vet att du finns där, några mil bort. Nu tänker jag att vi borde ha hängt mer. Men jag har inte varit helt tillgänglig, och jag vet att skolan har tröttat ut dig också. Ingen idé att tänka så alltså, utan blicka framåt. Ut i livet och världen ska du, det betyder inte att du försvinner. Vi har hela livet kvar att hålla händer. Hålla händer över oceaner, det går det också. Men jag vet att jag kommer att sakna dig.

Jag älskar dig syster. <3
Dela gärna.

Mörka moln.

20150719_mörka moln karlsvik

Jag drar mig undan, orkar inte lyssna på dem. Den ena berättar om hennes pojkväns kompis mammas stuga med en jacuzzi och planerar någons bröllop, den andra pratar om resan till Barcelona och den ena eller andra vännens invecklade förhållande. Allihopa diskuterar en händelse som nyss blivit viral och plockar fram sin rätt till att inte vara pk. Svenssonrättigheten. Jag jitter inte, det är bara trams. Jag håller min tunga för öppnar jag munnen väller bara bitterheten ut. Och jag klarar inte heller av att vara den bittra. Jag får bli osynlig istället, inte dra uppmärksamheten till mig. Men så trampar jag på en mina, förstås. Det är oundvikligt. Jag säger att jag vill ta en promenad och fota de förfallna husen. För det vill jag verkligen, jag älskar dem. Men M blir förfärad och säger att så gör man bara inte och har du verkligen rätt till det och och och och. Niten är nära men jag knyter handen i fickan, fast jag har ingen ficka så jag knyter bara handen i luften men håller den stilla. Googlar lagar om fotografi. Visar att jag har rätt. Men jag har tappat lusten. Det drar alltid fram mörka moln när jag är med dem, kontrasterna är för stora, jag hör inte hemma.
Om jag älskar eller inte, det hör inte hit. För självklart älskar jag ändå, it’s family. Men jag kanske ska säga det igen. It’s family.

Dela gärna.