Det är stilla idag, och som nästan varje kväll vid den här tiden hör man finlandsfärjans motorbuller transporteras som en dov sub-bas från en avlägsen bilstereo över vattnet. Om mornarna ser jag den ensamma svanen simma förbi när jag sitter i sängen och skriver dagbok. Rutiner inrättar sig. Små ritualer man kan vänja sig vid. Vad jag har svårare att vänja mig vid är grannens utomhushögtalare som spelar dansbandsmusik och ”gamla goingar” på alldeles för hög volym, eller när det är deras tur, grannen från andra sidan viken vars smak lutar åt hårdrock. Eller alla dessa gräsklippare, som tycks vara så nödvändiga, men verkligen stör idyllen och illusionen av att befinna sig på en undanskymd plats.
Andra saker rör sig inuti mig, som jag har svårare att skriva om utan att känna att jag skulle komma för nära – inte nerven utan snarare det klibbiga, det jag helst vill undvika. Det kanske inte handlar om att göra min värld för snäv, att den skulle bli det om jag skrev om det, utan mer om att jag börjar bli så innerligt less på att jag gång på gång känner samma sak och inte kan förändra det, inte lyckas förändra det, varken inuti mig själv eller på ett yttre plan påverka det som sker, uppenbarligen. Jag talar kryptiskt, och det kanske istället blir snävt. Men så får det vara.
Inuti mig ljuder rytmen och melodin av den upplästa Maken, en omläsning tänkt att hålla mig i handen just nu. Jag säger ingenting mer om den saken, utom att det är en roman som alla borde läsa som någonsin befunnit sig i en ambivalent kärlekshistoria. Och det är väl kanske alla? Jag lyssnar när jag krattar barr och nedfallna trädgrenar på baksidan av gården, jag lyssnar när jag lagar mat, jag lyssnar när jag sitter och virkar i solen och ser på båtlassen med spekulanter som besöker grannens lilla stuga. Den jag vill ha i för tidigt fyrtioårspresent. Fram och tillbaka ilar den lilla motorbåten över viken, de kommer parvis, och de är alldeles för många för min smak. Jag tänker att den ska bli svårsåld och han ska komma att tänka på den knasiga damen han en gång höll på att skrämmas till döden av, när han fann henne flytande i vattnet i svart klänning, en septemberförmiddag för några år sedan. Att hon såklart behöver stugan bättre än någon annan och kommer att ta hand om den så väl.
Alla de där projekten jag hade för mig, när jag fortfarande hade utrymme att tänka, känna, visualisera och manifestera. Som det är tänkt att jag ska kunna komma tillbaka till, nu igen. Och det är väl därför jag är här. Även om ångesten kommer flygande i sms ända hit ut, som små sorgefåglar tänkte jag skriva, men det vore en för vacker bild.
Jag försöker skaka det av mig, gör yoga for garderners och vattnar min gråalsbukett.
Allt jag håller inne och allt jag låter sippra ut. Balansen.