De inre landskapen känns något dimmiga just nu, litegrann som vädret härute – kraftig dimma följt av solljus och värme, för att återigen dras över av ett böljande, mjölkigt och fuktigt dis. Kanske är det för att jag jobbar så mycket, kanske är det för att jag försöker reda ut och få balans i ett privatliv, familjeliv, ett liv såsom jag vill leva det, samtidigt som allt annat pågår och inte lämnar rum för sådant. Men det gör det ju aldrig, det finns inga bra tillfällen, hela livet är ett undantagstillstånd så nu skapar jag mitt egna. Mitt egna undantagstillstånd. Det känns egentligen ganska bra. Att själv ta makten.
Och det går si och så med det. Böljar fram och tillbaka, solsken, regn, dimma. Men mest sol ändå. Och i grådiset också arbetsglädjen, läsglädjen. Att det finns rum för det.
Vi reder ut det, bit för bit. Balansen. Och kan den inte uppnås i ett tillsammansskap –
Jag planterar. Sätter nya fina blommor i rabatterna i klippan. Inreder mellanplatån som min trädgård, sitter under rönnen och läser, här är sol nästan hela dagen och på kvällen när det är för vamt i solen finns där skuggan istället. I skrevorna försöker jag låta växter hitta sitt hem. Sådana som kan överleva det, klippskrevslivet. Som violen i klippväggen. Sådan är jag, har varit. Fast jag kanske skulle önska mig en hel trädgård att växa i. Jag har planterat en liten buske i knuten, med golukten, så att man känner den då den blommar, tänker jag, varje gång man går förbi. Schersminen. Om jag hade en trädgård, en alldeles egen… drömmer jag och påtar vidare. Hittar några liljeliknande blad som jag inte vet hur de ser ut när de växer upp. Räddar några, och planterar i skrevorna längre ned. Överlever de så överlever det. Ändå en slags glädje i att det går att göra, och att det inte är hela världen om det misslyckas.
Kanske så man ska tänka om allt, om det mesta? Att man åtminstone kan försöka, och det är inte hela världen att misslyckas. Fast helst vill jag lyckas förstås.
Det har kommit en liten harpalt till gården, som ivrigt undersöker den. Han verkligen skuttar fram, så lätt och så gulligt att jag nästan inte tror att det är sant. Skakar till av en fluga eller något, som en dans i luften, innan han hoppstudsar vidare i upptäckarglädjen. I morse överraskade jag honom på altanen, men han blev inte överförskräckt, och försvann inte från gården. Han ville nog se vad jag var för en. Jag hoppas att han känner att han kan stanna.
Och svanarna, de är många i år. På något sätt inger det mig hopp om framtiden.