Det skapas ett sug i mig efter att göra konst, arbeta med material och form, med abstraktioner istället för ord som är så tydliga och inte går att komma ifrån – en slags värdslighet, en faktiskhet. I konsten arbetar man mer med rena känslor, hur något (för att citera Truitt* som jag läser och som får mig att känna allt detta) ”reser sig upp och möter verket” inom en, att det är den effekten man vill åt. Och jag tänker att det är så skönt med något så odefinierbart.
Men jag går igenom mitt manus, den roman jag skriver på, och känner också att det faktiskt finns en berättelse här, vilket gör mig både lite häpen och stolt. Jag läser sådant jag skrev nytt i somras i min senaste rush av skrivande och som jag inte läst sen dess och minns knappt att jag skrivit det. Men att jag bit för bit mejslar fram berättelsen ur den råmateria som vad – inspirationen, tanken, idévärlden är? Jag skriver mycket omständligt, jag önskar verkligen att det kunde vara mer av en ”straight story**”, men det är också så att om jag visste allt om det jag skrev skulle det inte känns lika intressant att skriva.
Det finns annat jag skulle kunna skriva om. Som det hål av skam jag känner då jag får veta hur det går eller snarare inte går för honom (”jag vet att jag inte får skriva om det här men det blir svårt att…”) och min känsla av att jag dras till kaos och till vilken nytta, är det bara en drog eller är det detta som är den outgrundliga kärleken som ingen kan försvara eller förklara eller förneka? Jag skulle säga att båda är lika sanna och att jag borde välja men vet att jag inte kommer att göra det. Inte än… Skammen som inte borde vara min utan hans, men också att jag aldrig kan bli på det klara med var gränsen går. Allting är villfarelser och någon gång kommer jag kanske att kunna skriva något mera ”straight” om detta men just nu lever jag fortfarande i det. Så jag kan inte skriva om det. Så är det.
Men också, som summering; att det kliar i mig att också få manifestera min Adias konstverk, allt det jag skrivit fram i manuset (okej, inte allt, det kommer ni så småningom att förstå, om/när romanen ser dagens ljus…). Så mycket som jag vill, och så lite tid och energi att… Jaja. Jag ska inte klaga.
* Anne Truitt – Daybook (dagbok om hennes konstnärskap)
** David Lynch – The straight story (film)
Jag kom on via ditt Instainlägg. Det finns mycket att fundera på i din text. Det jag tänker på just nu är detta med ”spegelneuroner” och ”affektteori” att vi kan känna andras känslor trots att de inte är medvetna om dem. Det kan vara plågsamt och man behöver distans, fysiskt och tid, för att förstå vad som tillhör en själv och som är den andres. Spännande att se vilka bilder du skapar eller kommer att skapa.
Hej Lena! Måste läsa på om spegelneuroner och affektteori, det låter hur intressant som helst.