Jag gick ner till viken, det var sol och ett skoterspår och ljuset var gult och starkt. Jag glimtade genom träden, tunga av snö, sagobokstung snö, jag glimtade silverskäror och människor som virvlade på isen, blankisen, havets spel. Jag gick i andras fotspår och tittade rakt fram, tittade inte på mamman och barnet som lät som en vilde, som en lek som att hon fastnat i en lek. Jag gick ut på udden, kärleksudden, bänken, stenarna. Jag såg människorna som virvlade, som gled ut och in ur solen, som ropade till varandra, som frös liksom jag, jag frös och stod också i solens mitt. Och i solens mitt stod jag och tänkte på alla människor man bär med sig överallt, deras namn, deras tankar, deras ansikten, deras doft, deras kroppar. Jag gick ut ur solen och in i skogen i snön och väjde för skotrarna, väjde för sparkarna, väjde för människorna som liksom jag sökte mig till solens mitt och havets spegel och undret av människor som virvlar på isen, den blankaste isen med fiskar som simmar därunder, längre ut.
