Det kanske tar slut (saker tar alltid slut, även med kärlek har jag vetat detta och inte vetat detta). Det kanske blir upprepningar (använt korrekt är upprepningen ett effektivt skrivhjälpmedel, Ursula K Le Guin* skriver om det, alla skriver om det, men hon skriver om den falska regeln att man inte får upprepa samma ord mer än en gång på en sida, jag har redan brutit mot den falska regeln, trotsigt**).
Idag går jag med en lila skrud, en presumptiv, fiktionell lila skrud, jag håller kronan, spiran (i mitt fall är det en bok, en vacker bok med mitt namn på) i mina händer och jag ser framtiden, jag spår in i den genom bokstäverna, hur de faller till marken under mig där jag går.
Jag har druckit ett glas vin och ätit räkor, jag är min hittills bästa flickvän, pojkvän, jag vill bara äta gott och läsa, jag är den ideale partnern för det är precis vad jag också vill. Jag har druckit flera glas vin och amaryllisen håller faktiskt på att slå ut och i morse såg jag rådjuren ligga och vila mitt på åkern och jag tänkte att det var fint, att de vågar det, känner sig trygga och hemma. Jag talar inte om för dem att det bor jägare däruppe på åsen och jag tror inte att han (eller hon heller) skulle skjuta de här rådjuren. De gick förbi sen, jägarna, jag vinkade till dem genom fönstret.
Men här, håll min spira, min krona (läs mig), jag ska dansa med mig själv in i natten.
*Steering the craft (om skrivande)
** Och alla borde läsa Birgitta Trotzig