För mätt och för trött. Tung. Ute stormar det igen, och jag funderar över mättnaden. Den dagliga skedmatningen av bitar av mitt, ja – inre, nog för att göra vem som helst utled. Läs inte, vill jag säga, men vet att även det utropet riskerar ge utlopp för omsorg. Jag vill säga att jag inte skriver för att få den omsorgen, och det lättaste för att undvika det vore att inte dela. Men det är en del av experimentet. Jag blir också utled på mig själv. Som motvikt till den här känslan plockar jag fram Montaigne, försöker finna tröst i hans ”Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för min bok. Du har ingen anledning att använda din tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne. Alltså farväl!” från förordet till hans essäer. Som fortfarande läses 500+ år senare. Montaigne, du gamle gubbe, kanske kan du också få lov att vara en av mina husgudinnor.
19/365