Jag läser min väns berättelse, försvinner in i den och glömmer tiden. Märker att jag är kissnödig först när jag kommit till den sista sidan. Hon har bett mig skriva om henne och det gör jag, och känner mig helt matt. En slags minnesresa, ett mentalt fokus. Jag drömde härom natten att vi firade hennes födelsedag, och alla var glada. Det var en fin dröm. Sippar lite på det sista vinet som finns kvar, här får man ransonera, när man så sällan kan ta sig till ett bolag. Imorse såg jag en hel flock med rådjur, nio stycken på lägdan utanför. En av dem haltar, verkar ha skadat sitt ben. Jag funderar på hur det ska klara sig, och tänker att det är en väldigt mänsklig tanke. Att djuren har sina sätt, att de läker, de överlever. Åtminstone hoppas jag det. Jag flyr för det mesta fortfarande in i böcker, men någon säger att det är okej, att man gör det man klarar att göra. Kanske kommer jag att vakna ur den här litterära labyrinten snart och orka göra något annat. Tills vidare får jag befinna mig i detta vintriga ide. Jag känner mig vilse i mitt eget huvud ibland, som Martim i Äpplet i mörkret. Lispectors texter är täta, jag måste läsa varje mening flera gånger för att förstå dess innebörd och den svängning de tar. En språklig, mental labyrint. Ändå är det just i sådana texter jag helst vill vara. Jag tänker på vila och melankoli. Ett lager snö har lagt sig över bråten på gården, men igår såg jag det i all sin bedrövliga prakt. Googlar på hur man kan använda gamla badkar till något annat. Om jag hade en svets kunde jag göra det till en soffa. Nu tror jag bara att jag kommer använda det till blommor. Kanske börjar ändå något vakna, om förbättringar jag kan göra här, hur jag verkligen vill ha det. Jag försöker vila i tanken att det får ta tid, att det kommer att ta tid. Tillåtelsen. Den yttre bråten, och den inre.
