Saknar något jag vet inte fanns.
Saknar den jag aldrig kommer att bli.
Saknar den han aldrig kunnat vara.
Längtar till något jag vet inte finns.
Längtar till den jag inte visste att jag kunde bli.
Längtar efter den jag ännu inte mött.
Jag tror inte ens på det här själv men på något sätt måste man ju kanalisera det man känner till något som går att säga, att ta på utan att skämmas alltför mycket. Det känns på ett plan faktiskt hoppfullt när man lyckats formulera det i en floskel, lite att det faktiskt är möjligt att ha som någon slags framtidstro men det är svårt, samtidigt vet jag. Och samtidigt som allt detta vacklande. Samtidigt som sorgen över allt jag inte gjort, inte trott, allt jag försakat. Samtidigt som att jag inte orkar, så jag fortsätter tröska på i haltande rundgång. Det är tröttsamt och i det här ”påtvingade” skrivandet kan jag inte heller bara sticka huvudet i sanden. Det som maler är det som maler, att vara människa är att mala sina känslor, sin hjärna, sitt hjärta gång på gång. Att vara människa är inte stilistiskt snyggt. Att traggla på ändå är fult. Det här är en ful skiss. Det måste skrivas. Alla fula skisser måste också skrivas.