Månad: februari 2022

Hemma igen och tänder i kakelugnarna och packar upp min svarta orkidé i sin vackra kruka och böckerna jag köpt (bara tio) och lägger mig under täcket och fortsätter att läsa. Fyra till hade också kommit i brevlådan och himlen var rosa när jag kom hem och inte kolsvart fastän…

En asiatisk kroppkaka, pinnbröd på mossa, aroniasorbet och japansk whisky. Ett bad, en svart orkidé, en hund som vältrar sig i snö. Ord som skrivits och ord som lästs. Läppar som målats och gråa slingor i mitt hår. Så kanske, att det kan få räcka, att jag upplevt allt detta…

Grannens katt i morse, som är den vackraste silvergrå katten, jägaren, som fortfarande är skeptisk till mig och som fortfarande jagar på mina marker eftersom han egentligen tillhörde Peder, han vars hus jag bor i och som det fortfarande kallas efter, såklart. Jag undrar hur lång tid det ska gå…

Min kropp. Tänderna, knät. Tyngden jag bär på, tröttheten. Alltings upprepning. Tristess kilar in sig mellan tanden och tandköttet, gräver sig djupt in. Lederna stelnar. Smärtan som en hemtam hund. Jag står ut med den, försöker hålla den i koppel. Försöker tygla föraktet för hundskallet – det är ju bara…

Det kan inte vara hur många lager som helst, men jag finner att varje tavla har målats ovanpå den föregående. Den tomma tavlan jag själv klev in i, har lämnat en vag relief i den nya, som målats slarvigare. Simone är tillbaka, liksom barnet, som har växt, blivit äldre. Barnet…

I helgen kände jag att jag överlevt vintern. Att det äntligen vänt och jag behöver inte hålla andan längre i väntan på ljuset. Jag kunde ställa mig på bron i nattlinne och med bara fötter och begrunda solljuset över snön, bländande vitt, och veta att jag klarar det nu, oavsett…

Kanske har jag fortfarande ingenting att säga. Jag väntar på ett brev. Jag väntar på ett tilltal. Jag tror att jag har väntat hela mitt liv på ett tilltal, och att höra någon säga mitt namn. Mitt namn i den andres mun. Att det på något sätt ska ersätta dopet,…