Månad: mars 2022

Jag pratar lite med kråkan när jag går förbi, det är jag som pratar, den svarar inte. Jag pratar med den som om den vore en katt. Snart ska jag skaffa en katt, och en gräsklippare och en hammock. Och körkort och bil. Jag börjar bli lite lite mera van…

Att promenera hem med stängda ögon. Att vara så trött. Våren står på vänt, och jag med tror jag. Jag såg en ekorre idag. Kanske samlar jag på djur. Jag väntar på att gnistan ska komma tillbaka. Jag är sur ved, som inte kan brinna. Men jag lyckades tvätta en…

Jag smälter in i mörkret, in i väggen. Smälter in i tapetens mönster. Jag ser först nu att de gröna väggarna är medaljongmönstrad sammetstapet i mörkgrön, skogsgrön, tallbarsgrön. Jag vill smyga ut i skogarna, leva i den gröna färgen. Kroppen löses upp, som terpentin, tillför färgen en aning mättnad, en…

Simone tittar avmätt på mig. Vad är det jag vill? Hon ser mig över sin egen axel i spelgeln, hon är en kvinna avmålad i spegeln, det är jag med. Hon rycker på axlarna, som för att skaka mig av sig, ignorerar mig, stirrar in i sin egen blick. Böjer…

Det växer svanar på åkernöver natten har deträngt upp ur jordenfullvuxna blommor på vissenåkeräng i trädaDe lyfter sina vingarnär tiden är mogenmed magar fyllda avsollängtan och vetelämnar de markenoch flygersvish svoshöver de förvånaderådjurens ryggar

Jag vet inte. Måste man alltid veta? Just nu känns det bra att minnas din hud och dina armar, att det finns ett samtal som fortfarande pågår. Jag kan nöja mig med det. Inte reda ut eller planera, bara låta pågå. Ett mellanrum som inte kräver, kväver.

Att minnas: mannen på Kramfors station med den största (och svartaste) mustaschen jag någonsin sett, som satt och läste en väderbiten pocketupplaga av ”To let” av John Galsworthy, högt för sig själv och som jag inte vågade smygfota, av respekt (fast det ångrar jag).

Fåglarna är tillbaka, svanar och kanadagäss och tranor. I morse såg jag både gäss och rådjur, jag lessnar inte. Grusvägen är lurig. Blankis, sankis, lera och små bäckar som bildar egna fåror. Det är tungt och går långsamt men jag tar mig åtminstone ut. Hostar fortfarande, så jag storknar, gråter…

Hon sa något om nya perspektivatt det inte handlar ommer kunskap utan omhur vi ser på det vi redan vetJag tänker att det kanhandla omdig och mig ochvår sanningom vi nu har en sanningNågon annanstans läser jag om bildenav sanningen som en stor spegelsom gått i krasAtt var och en…

Och vem är han då, om jag behöver uppfinna honom? Vem behöver han vara? Vad kan jag behålla av hans kostym, vilken ande ska jag låta honom förkroppsliga? Jag klarar inte att göra honom för enkel. Jag klarar inte svart och vitt. Men jag vet att jag behöver skissa honom…