Jag tänker på de röda trådarna hos Ines Seidel eller om det var en annan konstnär jag såg det hos. Fotografier, porträtt, broderade med röd tråd, genomborrade och broderade, ibland kanske ögonen, några stygn som en vägvisare genom bilden, lösa trådar, ifyllda konturer. Bokstavligen i det greppet. Kanske en övertydlighet men jag älskar det. Och om det inte var hon eller någon annan, utan att dessa bilder har skapats inuti mitt eget huvud, i något av rummen sitter en brodös. Hon sitter där än. När jag skriver är allting lösa trådar. Alla tekniker prövas och förkastas, kvar blir provbitar och fragment, tjorv som dammsugaren slurpar upp nästa gång det är dags att städa.
Den röda tråden kan sy ihop två människor. Vare sig de vill det eller ej, en söm rakt genom huden som binder samman och bildar ett monstrum, en frankensiamesisk tvilling. Den röda tråden kan knytas och flätas i ett vänskapsband, sneda rader och olika färger, olika nyanser av rött.
Jag ska klä väggarna och hela rummet med röda trådar, fästa dem samman med varandra och allting som innefattar rummet, visa deras sammankoppling med varandra, ingen människa och inget föremål kommer undan den intrikata väven. Eller är det en väv av infrarött ljus som utlöser ett alarm eller en fälla, om jag vidrör en enda när jag rör mig genom rummet?
Jag sväljer den. Så blir den en del av mig. Den röda tråden som står för det som håller allting samlat. Om jag förtär den, förkroppsligar den. Jag kommer alltid tillbaka till det, till utgångspunkten i min egen kropp.