Simone tittar avmätt på mig. Vad är det jag vill? Hon ser mig över sin egen axel i spelgeln, hon är en kvinna avmålad i spegeln, det är jag med. Hon rycker på axlarna, som för att skaka mig av sig, ignorerar mig, stirrar in i sin egen blick. Böjer sig fram, petar på en hudflaga vid näsan. Klickar fram foundation, duttar på i mjuka rörelser, täcker huden genomskinligt och slätt, en jämn mörk hudfärg, svepande rörelser över kinder och panna, under luggen. Har Simone lugg? Hon är glömsk om mig nu, nu syns jag inte i spegeln, nu finns jag inte längre och ett lugn sänker sig över rummet, som ett irriterande ljud som försvinner, som man inte märkt förrän det upphört.
