Månad: mars 2022

Himmel och pannkaka. Lock för öronen och ögon som inte tycks vänjas vid solen, men jag sitter i den ändå, tacksam. Alla människor surrar runt inuti mitt huvud. Alla tankar. Känslor, de gemsamma och de ensamma. Jag tänker på ordet solitär. Jag tänker på vad jag skulle behöva göra med…

Nej men jag orkar ju faktiskt inte men jag har både känt mig oerhört ensam och haft många fina samtal och svajat lite till musik och blivit tipsy och nu ska jag faktiskt sova. Allt det jag fyllt på med dessa dagar kommer en dag att kunna formuleras.

Det gröna rummet är stängt. Jag befinner mig i korridoren utanför, det är som att jag glömt bort hur man gör för att öppna dörren. Bakom andra dörrar ekar skratt, stolskrap, andäktiga tystnader. Korridoren har bara ett svagt ledljus vid golvet, in case of emergency. Huvudet dunkar. Jag stannar här,…

Glömde. Flera saker igår. Tänker vara snäll, med mitt sjuka sinne, det vill säga utmattade på grund av sjukdom. Mitt uttmattade sinne. Jag är på bättringsvägen nu, och snart även på väg. På väg mot Umeå och det vackraste sammanhanget jag känner till: Littfest. En hel långhelg får jag flanera…

Grönskimrande. Ett ord att börja med, ett ord som är mer än ingenting. Griper tag i detta ”mer än ingenting”. Grönsaker. Ögon, smaragd, hav, satäng. Öppna upp en fåra i mig och fyll mig med grönska. Jag behöver klorofyll.

Matthet som något klingande porlande stickande, som sockerdricka under huden. Bokstavligen. Blicken eller huvudet eller uppfattningen några millisekunder för långsam. Hjärtat några slag offbeat. Hettan börjar lägga sig men sjukdomskänslan är starkare. Jag är svagare. Testet visar negativt, men jag vet inte om det spelar så stor roll. Har jag…

Parosmi är ett ord jag olyckligen har lärt mig idag, manifesterat i den fruktansvärda smakutbytet ättika – smörsyra, eller ”covid” som den kallas i kretsarna. Eller kräks/rutten/kemisk i ett annat försök att beskriva den. Kreativiteten är låg just nu, men jag har suttit i solen och hört fåglar kvittra och…

Nej jag ska ju inte glömma igen. Dagen som ett töcken. Det gör ont att sova. När jag vaknar har det febernedsättande tagit slut och allt gör ont. Är det corona har jag en anomali, jag tycker jag känner smaker starkare än vanligt. Jag läser, lyssnar och läser. Varvar böcker…

Hur kroppen värker och spränger som om den försöker komma ut ur dess köttsliga ramar, huvudet tungt som betong. Missade för första gången att skriva igår och skyller på febern, desorienteringen och tröttheten. Men jag fotade denna bild ur ett ögonblicks skugga, i tanken om att skriva och kanske kan…

Öm kropp (ja, det känns i vänster skinka och höger underarm då man bowlat) huvudet fyllt av berättelser och bilder och ord (och kommer bara att bli mer) genom förberedelser för litteraturfestivalen som är årets höjdpunkt. Genom böcker har jag idag varit i Argentina, Italien, Finland, i skogen och på…