Jag och flugorna sitter på bron och läser. Jag och flugorna och fjärilarna, jag och småfåglarna, skatorna. I solen. Vi läser Johan Jönson, flugorna hjälper mig. Jag saknar min katt.
Jag tänker att Jönson låter orden forsa ut ur sig. Att det är arbetet, och jag tror att det är någon slags sannhet mot tankeflödet, att inte urskilja, jag skulle lika gärna kunna ha fel. Han säger att diktjaget inte är han, men jag upplever det som en dagboksström, ibland mer tydligt än annars, med inskjutna satser av det som ständigt återkommer, tex tanken på pengar. Någon gång vill jag tala klarspråk med honom om detta. Typ dricka öl och prata skrivande, fast jag misstänker att alkoholen nog inte är så bra, om jag nu ska läsa det han skriver som med verkligheten överlappande. Jaja.
I vilket fall som helst så är den poetiska svadan inspirerande.
Jag ville skriva något annat. Det kommer väl.
Till exempel: På våren kan man återkomma. Glömma sina gamla lösenord och skapa nya som man sedan glömmer. Med åren kommer den insikten, du vågar tro att allting går i cykler, du vet det, som du inte visste då, när allting var allt som fanns och tiden en punkt utan rörelse.
Fåglars vingslag, jag menar alltså ljudet, /ljudet/, utan sång, utan andra ljud, bara detta tydliga: vingvindslag.