Jag sitter i skuggan av ett träd, några meter från en grön sjö med österrikiska och slovenska berg runtomkring som en inramning, två katter som snokar runt och ibland kommer fram. En stunds tystnad, avkoppling, en oas efter alla dagar av stadshoppande och umgänge med min familj, och nya familjemedlemmar. En dag i stillhet, är tanken, på en solstol med mitt rumsnummer, jag har också ett eget litet parasoll, och en liten badbod. Det är jag och pensionärerna, som inte talar engelska och som verkar säga snälla och trevliga saker på tyska som jag bara ler och säger ich spreche nicht deutch till.
Min systers bröllop och att umgås med min familj har naturligtvis varit mycket fint, men jag har verkligen vant mig vid mitt sololiv, och förstår inte längre hur man gör. För ungefär tretton år sen räknade jag ut att jag egentligen klarar max två dagar i någon annans sällskap, sen brister allt. Det har inte alltid varit sant, men i de fall där man umgås konstant, från morgon till kväll och sover i samma rum osv, och inte har någon egen tid under dagarna förutom när man går på toaletten, då blir det så. Det har förmodligen alltid varit sant, bara det att jag istället för att avbryta efter två dagar och skapa mitt andrum, har skjutit bort allt som är jag och blivit en nickedocka. Nuförtiden behöver det sällan gå så långt. Men jag märker hur jag efter några dagars boende och hängande med min storasyster, speglar hennes sätt att prata och reagera, både i uttryck och kroppspråk. Den här speglingen är liksom fascinerande, men också farlig om den pågår för länge och suddar ut mitt eget jag.
Min lillasysters bröllop, en hyllning till hennes och Marks kärlek, det var oerhört fint. Det rörde också upp känslor, för hur mycket jag än raljerar med min ensamhetsposition, att jag är gift med litteraturen, jag är en ensamvarg, så finns det en baksida av besvikelser och en känsla av utanförskap/avvikandestatus som jag inte kommer ifrån. Att jag är en ensamvarg, nöjd i min borg av böcker är en ovedersäglig sanning, men som vanligt handlar det aldrig om ett enten/eller utan om ett både/och. Gemenskap, kärlek, det vill även den mest enstöriga personen få känna, och att jag kommit fram till att jag är nöjd med livet med mig själv utesluter inte att jag fortfarande kan önska att en annan person hade passat in i den bilden utan att göra avkall på mitt väl och ve. Det har bara inte visat sig så, pusslet går inte ihop, och det är en sorg, fortsätter att vara en sorg. Berörda parter vet vilka de är.
Och det här bröllopet var så fint, de gjorde som de ville göra, med en enkel ceremoni och bara familjerna (och två barndomsvänner), en fotograf som skapade tjusiga och romantiska bilder och en fantastisk bröllopsmiddag uppe på Landskron, en borg uppe i bergen med uppstoppade björnar och riddarrustningar i korridorerna, och en utsikt över de österrikiska alperna. Jag läste en dikt till min syster och Mark, en av hans bröder sjöng en romantisk sång, det hölls tal och avverkades en överraskningsmeny med underbara maträtter. Ett möte mellan kulturer, Mark från Zimbabwe och Nora från Sverige, vännen och hennes syster från latinamerika (mitt minne är kort så jag minns nu inte vilket land, Colombia?) som möts någonstans på mitten i detta Villach. Det låter kanske lite mera slumpartat än det är, Marks familj har länge bott i Wien, men ändå. Symboliskt och fint på många sätt.
Men nu har jag en dag i trädgården, att landa tillbaka i mig själv och bland mina allierade i litteraturen, och ska fundera på hur jag ska fortsätta den här resan. Jag har lärt mig så väldigt mycket som förstås hade varit bra att veta innan jag åkte, men jag får väl åka igen nästa år, och göra en bättre luff. Jag har att välja på Berlin eller Hamburg för två nätter, och så en natt i Köpenhamn innan jag tar tåget upp till mig igen. Hade jag haft lite mera tid och ett längre respass, hade jag antingen tagit östsvängen upp, eller begett mig mot Italien och den vändan, men man kan ju inte avverka hela Europa på några veckor så jag spar det till en annan gång. Det blir nog en tripp till Ljubljana, och till något vackert ställe här nära Villach, innan jag beger mig härifrån.
Trollsländorna sprattlar runt i sina danser, här finns en rödaktig sort, stor och tjusig. När jag tog ett tjuvdopp igår kväll hörde jag en stor fisk i vattnet, och nu ser jag svanarna också. Snart är det dags för ett dopp igen.