230722 resedagbok tåget Hamburg – Köpenhamn
Min andra dag i Hamburg blev så perfekt som en storstadsdag kan bli. Efter att ha förstått att Schanze-kvarteren och Karolinenkvarteren var de intressanta områdena i staden, begav jag mig dit för att äta frukost. Det är också något jag upptäckt under den här resan, jag har alltid varit under det intrycket att jag måste äta frukost och helst så snart som möjligt på morgonen, annars dör jag. Det stämmer helt uppenbart inte. Irriterad på grund av sockerfall blir jag tydligen bara i andras sällskap. Go figure. Precis som jag bara har pms när jag är i nära relationer. Ytterligare en anledning att vara ensam. Väl där (jag tog mig till Feldstrasse och promenerade därifrån på måfå) hittade jag ganska direkt en bokhandel. Jag börjar kanske få en inbyggd radar? Jag köpte deras enda översättning från tyska, på rekommendation från expediten – Daughters av Lucy Fricke. Älskar det här sättet att hitta böcker, önskar verkligen jag hade fattat redan från början att det var de böcker jag hittade under resan som jag skulle läsa. Nåväl, min syster har (det här kanske jag redan skrivit, så – ju) hjälpt mig skicka ett bokpaket från Villach, så packningen tålde en bok till…
Lite längre bort hittade jag ett mysigt café och frukosterade med min nyinköpa bok och vet ni vad? Jag frös på uteserveringen! Första gången på resan tror jag, som det varit normal temperatur och därför lite småkyligt på morgonen. Halleluja. Jag strosade vidare och hittade en begagnad Paris av The Cure på en skivaffär, det album som jag alltid somnade till i mitt tonårsrum och eftersom jag numera kan spela cd-skivor igen har jag börjat samla på mig min gamla skivsamling. Som så många andra gjorde jag mig av med mina skivor i slutet på 00-talet till förmån för mp3 och senare Spotify (vinylskivorna har jag kvar, men cd-skivorna såg jag inget värde i), men alltså ärligt, det är inte samma sak, jag har saknat mitt gamla sätt att konsumera musik och börjar sakta men säkert göra det möjligt igen. Helst skulle jag vilja köpa ny musik på cd eller vinyl, men jag är så utanför musiklyssnarbubblan att jag inte ens vet var jag ska börja riktigt. Jag har några artister jag lyssnar på via Spotify, men hela systemet är liksom nedstängt inne i mig, det kommer att ta ett tag att hitta tillbaka. Några konserter har jag ju inte varit på på så länge också, annars köper jag gärna om det finns. Men i Kramfors… Ja ni fattar. Jag saknar Koloni, helt enkelt. Jag saknar verkligen Koloni.
Hursomhelst, jag begav mig sedan till Diechterhallarna, siktet inställt på konst. Det har inte riktigt funnits tid för museer tidigare under resan, mitt största misstag har ju nämligen varit att stanna alldeles för kort tid på alla ställen, det ska jag definitivt råda bot på nästa vända. Och jag kan inte med ord beskriva, som det så vackert brukar heta, vad det innebar att få den injektionssprutan inspiration. Det är som att komma hem, att få gå runt bland konstverk, hur konstiga och intagliga de än är, väcker de alltid något i mig, någonting att fästa en egen tanke eller känsla vid, det är oslagbart. Äntligen, kände jag. Äntligen har jag kommit åt ”på-knappen” inuti mig. Äntligen finns jag, kan tänka och känna igen. Låter det banalt? Menar jag att jag gått runt som en zombie under resten av resan? Kanske, och på ett sätt. Fast ändå inte, förstås. Men en annan del har slagits på i mig, och det var den jag behövde, den jag ville komma åt genom denna resa (förutom Noras bröllop och att få umgås med henne, självklart). Jag ska inte skriva om konstverken, eller det kanske kommer, jag vet inte. Det kanske sipprar in i mitt eget skrivande, det faktiska skrivandet. Det här krönikeskrivandet älskar jag också, resedagboksskrivandet, det är roligt och ibland kommer jag in i ett flöde som känns speciellt, men det är ändå ett dokumenterande, inte på samma sätt ett konstnärligt uttryck, i alla fall inte nu, i den här formen.
Bäst var i alla fall en självporträttsfilm, och fotografier på barn i ett utsatt område på Irland (i?) med tydliga influenser av Sally Mann, från utställningen med unga fotografer och sedan, det allra allra bästa: Ralph Gibson. Älskar verkligen hans linjer och mönster i fotografierna, det talar till mig, det är ju också sådant jag själv försöker fånga, om jag kan. Några av hans bilder har jag också sett förut, det var roligt att känna igen dem. Lusten att fotografera, gud vad den väcktes igen. Att försöka göra något på riktigt, att ha det fotografiska ögat påslaget. Hela jag vibrerade som ett sökande öga, efter att jag gick ut därifrån. Så bilder överallt, försökte fånga några, men många vågar jag inte ta, av rädsla för att väcka anstöt hos de jag fotograferar. Jag har aldrig kommit över den där gatufotografsspärren, to not give a fuck, och bara fota. Jag försöker smygfota, ibland lyckas det, men oftast skulle det ju bli bättre om jag bara vågade. Men så tillkommer ju problemet att man inte heller vill störa fotoobjektet, så att det rör på sig… I alla fall. Jag hoppas att jag kan hålla kvar något av den här lusten, jag har verkligen saknat det. Jag gick också på några fler utställningar, men jag var egentligen mätt efter Gibson, resten tog sig inte in.
På kvällen åkte jag tillbaka till Schanze, men det började regna så det fick bli första bästa restaurang som inte verkade överfull. Jag fick ett hörn i skymundan och beställde en fantastisk pizza, blev sittande flera timmar och läste i skenet av ett stearinljus. Sen for jag hem och la mig, trotsande unzunzunzet från Reeperbahn (tack o lov för ljudisolerat hotell).
Idag bestämde jag mig för att frukostera på Literaturhaus Hamburg, och hittade en sjö med stadsutsikt. Själva huset var flådigt och matsalen i stil med Café Sacher i Prag och Café Bazar i Salzburg, kanske lite mindre pråligt. Jag åt en Richard Yates, en egg benedicte med spenat- och oststuvning, pockerat ägg och hollandaisesås, samt små potatiskakor (typ som mer fancy potatisbullar) till. Tyvärr (?) hade deras bokhandel ingen översatt tysk litteratur. Så synd… Jag hann också med Hamburg Konsthalle, och att hänföras av alla valv efter valv av oändlig konst därinne (och en av mina favorit-Munchar, Madonna – ja Stefan, jag tycker om Munch även om du hatar honom – fick jag också se, men jag ägnade inte så mycket tid här, jag hade inte så lång tid att tillgå), samt den moderna delen med parutställningen Double Vision, Vija Celmins och Gerhard Richter som höjdpunkt. Eller nej, flera höjdpunkter även där. I källaren en utställning med bokomslag från litteratur som nazisterna bannlyste, de som brändes på bål. Jag må ha varit morgon-blödig (av någon anledning är jag alltid extra blödig på morgonen) men jag började gråta. Så väldigt litteraturklyschigt av mig.
Dubbelseende, seendet som ett språk, kanske kan jag lyckas fånga mina tankar kring det, och visst passar det som titel på min vistelse i den här staden – kontrasterna och dubbelheten, ja på mitt resande överhuvudtaget.
Nu är jag på väg hem, bara ett kort stopp i Köpenhamn (från åtta på kvällen till nio på morgonen, vad hinner man göra i Köpenhamn på den tiden?) och sedan en hel dags tågresande igen, för att ta mig hem till Aspby. Jag undrar om mina blommor lever, om det kommit några sockerärtor, någon zucchini, om gräset har blivit gult av hetta eller är högt som en djungel, om det kommit upp några blommor som jag inte vet att jag planterat, om bh:n jag beställde till bröllops-outfiten verkligen var en snyggare grön än den jag sen köpte i Wien eftersom den kom fyra timmar för sent. Jag undrar om jag kommer ihåg hur man kör bil, och hur man gör när man inte har ett tåg att passa.
Och sen kommer en av mina bästa vänner på besök. Jag är inte alltid ensam, bara nästan.
På bilden konstverket Ohne Titel av Jannis Kounellis och en skymt av Wer Lügt av Cordula Ditz.