Hemma igen är kontrasterna nästan skrattretande. Från ett mestadels ständigt brusande, surrande, blippande storstadsliv fullt av folk överallt till en övervuxen trädgård där det är humlorna som står för surret och jag hör en ko råma lite längre bort, en trana som kommer in efter skyfallet, och en närmast komplett tystnad breder ut sig på tankstationen när jag åker in och handlar. Inte en bil i sikte, ingenting som rör sig utom jag.
Den sista sträckan på tågluffen kändes mest som en väntan, ett mellanrum. Efter förmiddagens konstmuseer väntade ett tåg i sällskap av en amerikansk dam, vi var ensamma i kupén och samtalade om ditt och datt, hon hade föräldrar med tyskt ursprung och var nu på väg till Sverige där hennes dotterdotter skulle vara med i VM (tror jag?) i volt, alltså att göra volter på hästrygg, efter vad jag förstod. Hon berättade om vädret i Kalifornien uppe i bergen, och om hennes föräldrar som kom från olika bakgrunder och hade tagit sig till Amerika i början på trettiotalet när det började bli mer och mer otäckt där. Hennes pappa var halvjude och hennes mamma var arier, de fick inte gifta sig i Tyskland, men gjorde det så snart de kom till USA. Sen fick hennes mamma åka till Mexiko för att komma in i landet igen och söka nytt visum som gift. Byråkrati alltså. Jag har egentligen inte samtalat med någon på denna resa, utom denna amerikanska dam som jag kunde bistå med en penna när hon behövde den, och flytta upp hennes resväska när konduktören begärde det (hon var mycket kort, den var stor och lila, liksom hennes dator var lila). Jag slogs av mitt behov av att få prata, efter allt detta ensamresande så var det inte påträngande med en samtalspartner i kupén. Jag berättade om att jag bott nästan ett år i Idaho när jag var tretton och gått i skola där, och att jag rest runt i Europa i två veckor, att jag åkt ner till min systers bröllop. Hon berättade om tågstrulet innan hon kom till min vagn, och att de hade fått byta till ett annat tåg som var överfullt redan, och sa att om det hänt i USA hade folk nog inte varit så vänliga, vilket de var här (det var ju diplimatiskt att det kom från henne). Jag berättade om min tågfärd på ett förstaklassgolv, och om boken jag just läst, Intill vanvett, intill döden. Vi pratade om kontrasterna, och perspektiv. Hon berättade att hon kände till Tyskland bättre än sitt eget land, att hon knappt rest runt inne i USA, bara varit i kuststäder. Att där flyger man, eller åker bil. En gång hade hon tagit tåget hem från Kanada, men det var dyrare än något annat färdsätt och var framför allt för utsikten när de körde över Klippiga bergen. De verkar inte ha ett lika utvecklat tågnätverk där. Jag tänker på att jag inte heller har rest särskilt mycket inom Sverige, och säkert inte ens har besökt alla landskap, eller ens alla regioner. Och inte Norge och Finland heller, särskilt mycket. Det finns många platser kvar att åka till.
I Köpenhamn kom jag fram halvnio till hotellet, och gav mig ut för att leta mat. Först misströstade jag, och trodde att jag skulle få nöja med mig med Burger King, men så fann jag en liten dansk krog, och slog på stort med smörrebröd, ett danskt brunöl och snaps. Det var också exakt allt jag orkade (och lite för mycket), sen sov jag en sista knagglig natt, åt frukost på 10:e våningen (medioker frukost, fin utsikt) och påbörjade den tristaste delen av resan hem: Malmö – Stockholm – Kramfors. Jag sov mest, kunde inte koncentrera mig på att läsa. Kanske berodde det på postafen-tabletten, som jag behöver för SJ:s skrangliga tåg i för hög fart, kanske bara på att jag helt enkelt är slut på nu. Tröttheten har hållt i sig.
Hemma i trädgården har riddarsporrar, vallmo och såpnejlikor slagit ut, sockerärtor och mangold växt till sig, och klårabbins blast skjuter i höjden så den måste jag nog skörda nu. Jag har klippt halva gräsmattan (mer orkade min gräsklippare inte med, inte jag heller) och tagit in posten. Bh:n jag beställt var helt rätt färg, men helt fel storlek, så det gjorde ju sak samma. Jag kom ihåg hur man körde bil, faktiskt känns det väldigt hemtamt nu, det har jag känt ända sen jag fick körkortet för mindre än ett år sen. Det känns fel att använda ordet naturligt, ingen bilkörning är naturlig, men känslan är det ändå, på något sätt.
Och nu är vännen här, och jag har fått sova i min säng, och det regnar förvisso och är grått men efter två veckor i ett väldigt varmt Europa så känns det verkligen helt alright.