Att möta väggar. Här, en vägg. Att – nej inte att möta tystnad, tystnaden möter man inte. Att bli tystnad. Att bli. Jag börjar om. Vad är det jag försöker förklara? Att jag inte vet vilken väg jag är på, om det här ens är en rörelse. Om jag rör mig mot en nollpunkt som är du? Sannerligen inte. Det handlar om att inte vara nollpunkten. Vad vill du mig? Vet du med vem du talar? Men kanske vet du det bättre än mig.
Jag går på knöggliga mattor av alla känslor jag sopat därunder, alla tankar jag ska tänka någon gång längre fram. Och hon säger till mig att jag är i sorg. Det vet inte du. Mina genomskinliga sorgeflor. Och att det finns en rot jag inte dragit färdigt i. Hon talar om att idissla. Att det är det jag behöver göra. Jag räckte nästan fram min tunga på ett fat. Här, skulle jag sluddra, här finns tusen fragment, variationer på den gamla musiken. Men kanske har jag inte kallat saker vid dess rätta namn.
