Idag kändes det för första gången lite motigt att skriva här. Jag känner att jag rör mig runt samma ämnen, att jag blir tjatig, vad mer kan finnas att säga om min ganska banala vardag och de betraktelser jag gör, om jag gör dem och det var väl egentligen inte meningen (som om jag vet vad meningen egentligen är) att jag skulle skriva om skrivandet. Jag har fastnat i betraktarens blick, och det enda sättet att ta sig ur det är att gå emot den och skriva om det. Göra just exakt det jag ”tror” att jag inte borde eller ska. Jag upprepar mig således, jag skriver om det banala, om att diska under rinnande vatten så att varmvattnet tar slut och kommer det att ha hunnit bli varmt till kvällens dusch? Vardagsgamble. Mitt skrivande kommer också alltid att cirkulera kring det som skaver, det mörka, utan att för den skull innebära att jag lever ett tragiskt liv. På ett plan kanske jag gör det, med en sorg i bröstet (eller under mattan), med trassliga förhållanden som jag inte vet hur de ska definieras, med avigsidor där jag inte alltid är så himla sympatisk. Det är det som är intressant att skriva om och det skaviga verkar inte heller egentligen ta slut, och mycket känns fortfarande obehagligt att närma mig och jag skyggar, tvinnar in mig i poetisk bomull och är hemlig. Men det här, det jag skriver, är ju inte heller hela mitt liv. Det finns mycket av livet som levs i sällskap med andra som inte hamnar under den här luppen. Och när man skriver, även om det är ett jag som skriver och säger att jag är jag, finns det alltid ett mått av fiktion genom det sätt jag filterar ned mitt jag på papperet (autoifylllnadsfunktionen vill hela tiden att ”jobb” ska komma efter ”mitt”, ironi om något) och det urval jag gör. Den här distinktionen är inte alltid så lätt att göra, inte ens för de deltagare jag lär ut det till år efter år, och kanske inte heller för mig, nog snubblar jag på mitt eget målsnöre ibland. Tex finns det en romantisk bild av att bli läst och förstådd en gång för alla (mer än jag själv förstår mig själv) som någon ska kunna göra genom dessa skärvor jag lägger ut om mig själv, som jag både alltså vet är en chimär och läxar upp min läsare om skulle vara en helt felaktig läsning, lika mycket som jag ändå längtar efter att det skulle kunna vara sant. Jag är fylld av sådana paradoxer, eller om det är verkligheten som är det, helt enkelt.
I alla fall var det bara det jag skulle säga, in so many words.
