Jag föreställer mig Simones kärlek till sitt barn som en självklar kärlek, för att jag vill unna henne den, och mig själv. Längre fram, i andra tavlor, kommer bilden att kompliceras, stråken bli djärvare. Men här, trots barnets gråt, finns en harmoni i rummet. Barnet ligger stilla, låter sig vyssjas, låter rummet vara en förlängning av livmoderns rum. Och rummets dunkelhet inbjuder till den inneslutande känslan. Utanför lyser mörkret med en gnistrande ihärdighet, glasets blanka reflektion gör svärtan svartare än de mjuka murriga färgerna inne i tavlans rum. Det råder stillhet. Det är en stillhet innan och innanför en rörelse, som strax skall knacka på dörren.
