Kanske har jag fortfarande ingenting att säga. Jag väntar på ett brev. Jag väntar på ett tilltal. Jag tror att jag har väntat hela mitt liv på ett tilltal, och att höra någon säga mitt namn. Mitt namn i den andres mun. Att det på något sätt ska ersätta dopet, som ett erkännande av befinnandet i världen och en initiering till en gemenskap. Jag ser vad jag försakar, och vad jag vägrar ge. Jag känner tyngden av förväntan på vad jag ska göra av det tomrummet. Så jag ger Simone mitt barn, hennes barn, jag ger henne ett barn och ett snällt barn, jag ger henne det jag själv inte kan. Kanske har jag fortfarande inte något att säga. Den tyngden. Och frånvaron av någon som säger mitt namn.
Säg det högt. Säg det högt och gråt, uttala tomrummet, slicka i dig tystnaden. Jag väntar.
