Nu har jag skickat in Alla mina namn. Klick klick Det är färdigt, för mig, nu. Inte färdigarbetat, om någon tycker att det är tillräckligt bra för utgivning, så mycket vet jag. Men dock: för mig. Det är ingen liten sak.
Alla mina namn, som är min egen historia. Betyder det att jag är klar nu, med den perioden av mitt liv? Har jag avslutat en fas, kommit vidare, bearbetat? Kanske. Men vad innebär det då, vem är jag nu? Jag medger: det känns tomt utan detta ok.
Augusti 2015, också ett möjligt år noll.
Jag börjar om igen. Tar på ett sätt vid där mitt liv tog slut, sistgångs. Ett av de ställen där det tog slut; universitetet. En ny möjlig väg framåt.
Jag börjar om igen. I ungefär ett dygn hade jag ett Tinderkonto, det gav många skratt, det var ett alldeles utmärkt partytrick. Nu är det raderat igen för herregud. Värdigheten. Nej. Jag dör hellre ensam än tvingas gå igenom skörden av bilder på ren och skär ångest. Även om vittnen säger att det funkar. Fast funkar? Vad är det som ska funka? Klickklick, personkemi utsöndrad genom ansiktsuttryck, val av bild, val av attribut. Kanske, måhända. Det är lätt att swajpa bort. Jag stannar till vid alla skägg men tvingas inse att det inte sitter där. Personkemin, alltså. Och detta: jag kom till vägs ände. På Tinder. Jag trodde inte att det gick. Men det gick: det finns ingen ny person i din närhet. Tack Tinder, men det visste jag ju redan.
Jag vill kanske inte gnälla men vad är det som gör att jag tycks vara så omöjlig? En snabb överblick ger ett resultat av alldeles för mycket givande utan att få ett uns tillbaka. Oförklarlig kärlek till män som bara vänder mig ryggen. Inte en enda som ser mig in i ögonen. Ser mig. Jag är så trött på att slösa, dessa mina ömma händer som stryker över ryggar. Tårarna som faller är fortfarande salta. Jag blir gråtfärdig bara av att höra mitt eget namn i någon annans mun. Hur långt borta då, från en hand mot hud, beröring, kyssar?
Än, vill jag tro. Att inte hoppet är ute. Men alla tecken, alla sorgsna sorgsna tecken som jag kan benämna med namn. Jag vill ju bara känna lite kärlek. Att både få skänka, och ta emot, detta förbjudna. Ta emot. Ska jag? Ska lilla lilla jag?
Nej, jag är inte klar. Och det är ett öppet slut även i boken, Alice hittar en riktning och en balans, kanske. Kanske har jag det också, men det finns fortfarande mycket att berätta. Fortfarande mycket kvar att leva. Förhoppningsvis är det inte en berättelse om en kvinna som skrumpnar ihop och torkar ut för att ingen vidrör henne, ger henne konturer. Men med tanke på den tårögda tacksamhet jag känner då jag köper en halvtimmas massage, är det på väg åt det hållet.
Lite bitter. Lite tinderfuckingbitter. Måste man få vara ibland.