Att skriva in en ritual i det skrivna. Göra det till ett sigill, en önskning att uppfyllas. Att göra hela ens konstverk till ett sigill. Vilken del vet du inte, du som läser, men du är med och uppfyller den.
Jag har gått igenom min dagbok, mina morgonsidor, sedan oktober. Markerat de saker som sticker ut, som görs synliga. Jag vet vilka områden det är, det kommer inte som någon överraskning, inte heller att de är fullständigt motsägelsefulla. Allra tydligast är min kropps brutala sätt att kalla på uppmärksamhet. Den gör ingen urskiljning, eller så har jag inte lärt mig förstå dess språk ännu. Hostan som fortfarande övermannar mig, oavsett om jag gör något jag tror är bra för min kropp, min själ eller om jag gör något dåligt. Jag vet inte vad det betyder, men jag försöker hörsamma den. Att jag varit sjuk sen slutet av oktober och bara låtsats att jag är frisk. Att jag inte sover bra.
Jag vet inte heller i vilken riktning jag går, eller hur jag ska kunna hålla mig på vägen. Eller om det är vilse jag måste, och hur detta vilse ser ut. Jag vet att jag inte kommer att orka läsa alla tecken, alla skyltar, och att det också måste vara rätt väg att gå.
Jag önskar att jag kunde känna något så tydligt att det inte fanns någon tvekan om vad jag skulle göra. Jag önskar att min lust var så stark att jag inte behövde tänka, bara göra. Jag önskar att jag inte var mitt eget motstånd. Det är som att jag kämpar emot min egen natur, men samtidigt bara mår dåligt om jag skulle följa den och inte min känsla. Det finns en diskrepans mellan min kropp och mitt sinne som jag aldrig lyckats sudda ut.
Och om jag skulle följa lättjan, vad skulle hända då? Om jag bara följde andras viljor? Om jag bara följde min egen?
Jag längtar efter ett badkar. Det är nästan så att jag skulle kunna sätta mig på tåget med alla resans umbäranden, för att få lägga mig i ett badkar och läsa en bok. Och stiga upp ur badkaret och in i en famn… Men om det är något jag lärt mig så är det att resandets umbäranden tär på mig alldeles för mycket. Det finns så mycket styrka som jag inte längre har. När jag började säga nej var det bara början av hur min ork nöttes ned. Nej det hade redan börjat, men mer skulle komma. Jag hade en alldeles för stor reserv, den närdes av förälskelse och hopp. Och sedan… och sedan fortsätter, jag fortsätter att läcka.
Och jag orkar inte längre skyla mig. Varken styrkan eller svagheten, varken det vackra eller det fula. Jag är människa. Jag glömmer alldeles för ofta det.